Jag satt vid mitt skrivbord och skrev. Jag skrev en liten dikt om mitt liv, om min mamma, när jag läste upp den för mej själv kom jag fram till att det lät bättre som sång, jag ändrade "vara en familj" till "vara bästa vänner" och lite sådant, så att det lät som om det var en kompis som svikit mej istället för min mamma.

- LETTIE! KOM HIT! Ropade jag. Lettie kom snabbt och lutade sej över min axel.

- Vad är det? Frågade hon.

- Jag skrev en låt! Lyssna! (lyssna nu på låten ovanför, för det är den hon skrev alltså!).

När Jag sjungt den nickade Lettie.

- Vad ska den heta? Frågade hon.

- När en vän försvinner är det bra att vara två, tror jag... sa jag.

- Varför inte "När livet sviker"? Sa Lettie.

- Ja! Det blir bra! Ian måååste få höra den! Sa jag.

- Ian? Inte Vickie? Frågade Lettie.

- Eh, jo...det var henne jag menade, sa fel! Sa jag okynningt.

- Okej... sa hon och log.

Nästa dag visade jag låten för Vickie och Lissie (som hade kommit hem). De tyckte om den. När vi stod där och pratade gick Ian förbi.

- Hej, sa jag och vinkade. Han nickade mot oss och gick vidare.

- Är han arg för igår eller nåt? Frågade Vickie. (Jag hade berättat för henne och Lissie).

- Vet inte... sa jag  och suckade. 

- Fast han är ändå sjuuuukt snygg! Sa Lissie och alla tre skrattade. Vi gick till stranden med Darren och Eric. Jag vågade inte bada med tanke på vad som hände förra gången så jag tittade bara på.

- Är du här ensam? Sa en röst bakom mej, jag vände mej om.

- Hej Ian, sa jag och log. Han sa inget utan satte sej bakom mej.

- Är du ensam eller inte?

- Inte, sa jag. Han tittade menade på Vickie som skvätte vatten och skrek.

- ...henne känner jag inte, jag kom hit själv hehe, sa jag. Ian skrattade lågt.

- Har du en huvudvärkstablett? Frågade Ian.

- Mm, jag har alltid med det på stranden, annars får jag så ont i huvudet... sa jag.

- Jag med, sa Ian och log. Han tog emot tabletten och jag letade fram en falska vatten och gav honom. Han svalde tabletten och gav tillbaks flaskan.

- Varsågod, sa jag uppriktigt.

- Tack, sa han och flinade. Jag råkade lägga handen på hans, och rodnade.

- Förlåt, sa jag och drog undan handen.

- Röd som ett körsbär eller vad man nu säger... sa Vickie som kommit upp från vattenet.

- Tyst med dej, sa jag och skvätte sand på henne.

Ian

Jag tittade på Trixies ansikte. Det var så, så, tilltalande, de blå/gröna ögonen och de blonda lockarna... och röda läpparna... jag kom ihåg låten som de spelat upp när vi va på stan... En gullviva jag plockar av, kärlek till dina gula locckar... Låten stämmade in på Trixie, verkligen... jag log för mej själv.

- Ian? Ian!? Vakna! Vi går och badar! Sa Trixie.

- Okej, sa jag. De sprang ner i vattnet. Jag såg Sterling en bit bort. Skulle han? Ja det skulle han. Han gick mot tjejerna, jag ha uppfatta kniven i hans hand. Jag sprang ner till honom och ställde mej ivägen.

- Wowowowow, vad tror du att du är på väg? sa jag och flinade.

- Flytta på dej Somerhalder, sa Sterling.

- Skulle inte tro dej KNIGHT, sa jag.

- Sluta mucka gräl, sa han och höll upp sin kniv.

- Vad hade du tänkt dej? Hota mej? Sa jag.

- Nej, döda dej, sa Sterling.

- Knappast! Sa jag och tog ett steg framåt.

- IAN! Vad gör du?! Jag vände mej om, Trixie! Jag såg på henne, då kände jag något kallt och vasst sjukna in i min mage och jag föll ner i vattnet.

Trixie

Jag sprang till Ian och försökte förbrillt få upp honom.

- Sluta kämpa lillan, sa Sterling. Jag höjde huvudet och såg på honom. Joe och Darren hjälpte Ian medan jag gick fram till Sterling.

- Vad in i helvete GÖR DU!? Skrek jag.

- Du... började han  men jag avbröt honom.

- KÄFTEN! VAD FAN VILL DU MEJ!? ZAC ÄR UTSLÄPPT NU! SÅ SKIT I IAN FÖR I HELVETE! Vrålade jag och sparkade till Sterling så han föll och tappade kniven.

Haha, lite ägd kanske?? Kommentera gärna! SNÄÄÄLLA!

- Förlåt, sa Ian och vände bort ansiktet.

- Det är lugnt. Sa jag. Jag lät min hand glida ner från hans axel.

- Jag gillar dina ögon, sa han och log.

- Tack, sa jag.

- Imorgon, vill du gå med mej och Vickie? Sa jag.

- Visst, om du vill det, sa han.

- J-ja, sa jag.

- Okej, sa han och rufsade om mit hår. Han reste sej och gick mot dörren.

- Vi ses imorgon då, sa han och gick. Jag ringade med en gång till Vickie och berättade.

- Great, nu ska du bara få honom att fråga... och jag har en jätte bra idé... sa Vickie.

- Inget knäppt bara! Sa jag.

- Nej då, du för se imorron, ses! Sa Vickie och la på.

Nästa dag gick jag, Vickie, Eric (blev med tvingad av Vickie) och Ian till stan. Jag hade på mej en svart kappa eftersom det blåste. När vi kom till en bro la plötsligt Vickie handen bakom örat.

- Vänta hör ni? Sa hon.

- Jo... sa jag.

- Den där "Maria-Therese" låten! Sa Eric.

- Ja... den där som jag älskar... suckade jag lyckligt.

- Jag plockar upp en röd ros av kärlek till dina röda läppar, och om du vill kan jag plocka alla rosarna, jag ska plocka alla blommar som sen ska ges, till den vackraste flickan som vår jord kan ses, Maria-Therse... sa jag.

- Trixe Alsén! Rättade Vickie och vi skrattade.

- Ska vi gå snart eller? sa Eric. Han och Ian såg rääätt så uttråkade ut.

- Okej, sa jag och fnissade. Vi gick omkring lite.

- KOLLA! Ropade jag och pekade på ett sklyfönster.

- Skit vad sööööt! Ropade Vickie.

- En förlovingsring? Ni skämtar! Sa Eric.

- DU skämtar, fnös jag. Ian tittade på ringen. Sedan log han.

- Jag skulle ge min flickvän en sån här ring, sa han och höll upp en ring med blå sten och silver...

- Skit, men det är ju ringen du har i "The Vampire Diaries" sa jag.

- Ja, den är myckte snyggare. Sa han och gav den till mej så jag kunde inspektera.

- Om det var vi som skulle förlova oss skulle jag bli överlycklig! Sa jag och skrattade. Ian lyfte ett ögonbryn. Jag gav honom ringen. Han log mot mej. Jag log tillbaks. Vi tittade på varanada ett långt tag.

- V-vi borde gå, sa jag.

- Ja, sa han och började gå. Jag gick efter.

- Du, jag menade det jag sa, på två sätt, sa jag och sedan sa jag inget mer. Lät honom tolka det hur han ville.

- Menar du att du skulle... började han. Jag la ett pekfingert över hans mun.

- Kanske, sa jag och sprang i fatt Vickie. När jag berättat vad jag sagt fnittrade Vickie förtjust.

- Haha, du är bäst på att tjusa killar, sa hon och skrattade.

- Tackar ödmjukast, sa jag och kramde henne.

När vi kom hem satte jag på mej mjukisbyxor och ett svart linne. Lettie satt i soffan och kollade på TV. Jag orkade inte kolla på hennes tråkiga TV-program utan gick upp och la mej på sängen. Jag satte på datan och gick in på "spotify", sedan satte jag på "Take me home, country roads", jag skapade en spellista med den överst, sedan kom "What Are Worlds", "Heartbets", "Just the Way You Are" och så vidare. Medan jag lyssnade gick jag in på min blogg "A Normal Girl's Life". Jag skrev;

"Inte så normal längre... Har någon att fråga; "Can You Wanna Be My Boyfriend?" Haha :D Inte så lätt..." Jag loggade ut från bloggen och stängde ner internet. Jag återgick till att bara lyssna. Min mobil ringde.

- Trixie, sa jag.

- Hej Trixie, en okänd kvinnoröst.

- Vem är det? Frågade jag.

- Det är din mor, kom hit genast!

- Va? Men...

- Bryr du dej inte ett dugg om din pojkvän?

- JAG HAR INGEN!

- Hur känner du Ian då?

- Va? Ian, låt honom vara! Mamma la på. Jag sprang ut. Jag såg mej omkring. Igenstans såg jag mamma. Plötsligt hörde jag hennes röst.

- Kom hit min blomma! Sa hon.

- Mamma! Ropade jag.

- Sjung blomman min! Ropade mamma. Jag minndes sången min mamma lärde mej, den som hon sa jag skulle sjunga om jag hamnade i trubbel.

- Blomma sprid din glöd, stark och intensiv, bota med ditt ljus och ge mej kraft och liv, kraft och liv.... sjöng jag. Mamma kom fram till mej. Bakom henne låg nån helt orörlig. Jag sprang fram till honom.

- Ian, hej du, hur mår du? Sa jag och ruskade honom.

- Han mår fint, sa mamma.

- Vad vill du?

- Vad vill en mor sitt barn?

- DU ÄR DÖD! Skrek jag. Mamma satte sej bredvid mej, sedan var hon borta... jag suckade och sjönk ihop. Jag lutade mej mot Ians orörliga kropp.

- Blomma sprid din glöd, stark och intensiv, bota med ditt ljus och ge mej kraft och liv, kraft och liv.... viskade jag. Efter fem minuter rörde Ian på sej.

- Hur mår du!? Sa jag.

- Jag mår bra! Sa han och reste sej. Jag tittade på honom.

- Okej, sa jag. Han smekte min kind, sedan gick han. Och jag gick in igen.

När jag vaknade stod Lettie böjd över mej.

- Syrran!? Hur mår du? Sa hon oroligt.

- Fint, sa jag och gäspade.

- Hur kom du hem?

- Ian hjälpte mej... sa jag.

- Ian? Frågade Lettie.

- Ja, du, jag går och träffar Vickie, hur mår Lissie förresten? Sa jag.

- Hon ligger på sjukhus, en svår överdos...

- Va? Kommer hon dö?

- Nej, jag tror inte det,

- Tack och lov... sa jag.

Vickie och jag bestämade oss för att gå ner på stranden. Vi tog med oss min minibandspelare och satte på "Take me home, county roads".

- Jag älskar den här låten, sa Vickie och sträckte ut sej på handduken.

- Ja... sa jag och suckade. Jag hade berättat vad som hänt för Vickie, hon tyckte det var intressant, det märktes.

- Jag tror att Ian är förtjust i dej! Sa Vickie och log hemlighets fullt.

- Åh nej, inte fler killproblem, sa jag.

- HUR kan du säga så? Det är IAN vi pratar om här! Sa Vickie upprört.

- Vem pratar ni om? Frågade en killröst.

- Eric vad fan, du skrämms! sa Vickie.

- Förlåt, sa Eric och bredde ut sin handduk bredvid oss.

- Vart är Darren?

- På sjukhuset hos Lissie, sa Eric.

- Jaha, kommer hon hem snart?

- Om tre dagar typ,

- Vi kan ju häsla på henne när vi går hem! Sa jag.

- Okej, sa Vickie.

Jag och Vickie kastade oss i vattnet, det var verkligen skönt.

- Hej tjejer, sa en röst som fick mej att rysa av obehag. Jag vände mej långsamt om. Sterling Knight.

- Wow, Sterling va? Sa Vickie och log.

- Eh ja, känner du igen mej från "17 again" eller nåt? Sa Sterling.

- Nej, från min bästis historia om vem som drogade Lissie! Fräste Vickie.

- Vad fan säger du!? Väste Sterling.

- Gå, nu, gåååå! Sa jag. Sterling kastade sej över mej och tryckte ner mej under ytan. Luften pressades ur mina lungor. Allting försvann...

- Trixie! Ropade Vickie och jag återvände till verkligheten. En hand tog tag i mej och drog upp mej. Sedan befann jag mej i Ians famn. Vickie stirrade så att ögonen nästa trillade ur sina hållor. Ian hjälpte mej upp på stranden och tryckte på min bröstkorg. Jag hostade, men fick fortfarande ingen luft.

- Konstgjord andning, nu! Ropade en man längre bakom. Ian gjorde som han sa. När hans läppar nuddade mina stirrade Vickie så mycket att hon nästan föll omkull. När Ians läppar lämnde min hostade jag till och satte mej hastigt upp.

- Hur mår du? Frågade Eric och satte sej framför mej.

- B-bra, stammade jag och tittade på Ian, sedan rodnade jag hastigt. Han log mot mej.

- Tack, sa jag till honom och reste mej upp.

- Ska vi gå Trix? Frågade Vickie.

- O-okej, sa jag och följde efter henne.

- Skit, han är ju skit kär i dej ju! Ylade Vickie när vi var ensama.

- Eh, tydligen... stammade jag.

- TYDLIGEN!? Men säga ja dåååååå! Skrek Vickie.

- Jag vet inte... sa jag och tittade ner i marken.

- Varför inte?

- Azzå, tänk om inte...

- HAN HÖLL OM DEJ? HAN KYSSTE DEJ? OCH DU TROR HAN INTE GILLAR DEJ!? Fräste Vickie.

- Konstgjorde andning, rättade jag.

- Jajajaja! WHATEVER!? Han är käääär i DEJ! Sa Vickie allvarligt.

- Seriöst?

- Ja seriöst!

- Skit... sa jag.

- Han kan lika gärna säga "Jag älskar dej min blomma!" sa Vickie dramatiskt.

- Var inte så... sådär... sa jag och höjde på ena ögonbrynet.

- Nu går vi till sjukhuset så Lissie får veta ALLT! sa Vickie och så gick vi till hennes och Erics hus för att ta Vickies sportbil till sjukhuset.

När vi kom hem hade vi berättat allting för Lissie och nu skulle jag och Vickie sklijas åt.

- Ses imorron! Sa jag och kramde henne sedan gick jag in. På köksbordet låg en lapp från Lettie; "Jag och Robert är på fest, jag kommer inte hem idag! //Lett". Jag suckade och satte mej i soffan. Det ringade på dörren. Jag gick och öppnade, där utanför stod Ian med blodet rinnade från ett sår i pannan.

- Men vad har hänt? Utbrast jag.

- Sterling är visst farlig ändå, sa han lugnt.

- Vad gjorde han, åh kom in! Sa jag och drog in Ian i hallen. Han gick in i köket.

- Han är fortfarnade arg... muttrade Ian.

- Här har du, sätt dej, vad är han arg för? Sa jag och gav Ian en blöt trasa.

- Tack, eh jo jag satte dit hans bäste kompis Zac Efron för att misshandla folk, sa Ian.

- Aha, jo det har jag hört, men han är ju frisläppt?

- Ja, men Streling är arg ändå, suckade Ian. Jag la handen på hans axel.

- Tack för hjälpen idag... sa jag. Han tittade på min hand.

- Varsågod, sa han och la sin hand ovanpå min. Jag tittade på honom.

- Nam... började jag.

Fortsättning föjer :D

- Tjejer! Vi går nu! Sa Darren uttråkat.

- Okej, vi kommer! Ropade jag. Ian tittade efter oss.

- Herregud vad snygg han äääär, varför frågade jag inte om autograf? Klagade Vickie när vi satt i bilen.

- Ja, varför tafsade du inte på honom i alla hast? Fnös jag.

- Hur dum får man vara? Muttrade Vickie.

- Tydligen är det bara du som är dum här, eftersom du inte tafsade eller frågade om autograf, sa jag.

- Käften Trix, sa Vickie. Jag fnissade, men när jag såg i bakspeglen fick jag en snoppen min.

- Vi är inte här ,sa jag och gömade mej bakom Erics rygg.

- Varför är vi inte här? Sa Vickie som också gömt sej bakom Ercis rygg.

- Gammal pojkvän klockan tre, sa jag.

- Vi är inga bra förebilder just nu, sa Vickie.

- Göm dej, sa jag och sjönk ner i sätet. Jonathan Summer, mitt ex. Vi var ihop i tre år, sedan "råkade" jag kyssa Gabbe på en skolfest, efter det tog det slut.

- Haha, sluta ta upp det där hela tiden! Sa Vickie. Jag höjde på ena ögonbrynet.

- Du tjatar jämt om Mike, och eran "bad romance", sa jag.

- Trix, KÄFTEN, sa Vickie.

- Vick, NEJ, sa jag.

- Kan ni två sluta prata om ex i en bil med era "killar" i? Frågade Eric.

- Klafen, jag har faktiskt ingen kille, i am singel, loooser, sa jag.

- Loser kan du vara själv! Sa Eric och sträckte ut tungan åt mej.

- 5-åring, sa jag.

- 2-åring, sa han.

När vi var framme hoppade jag ut. Jag och Lettie skulle bo i hennes hus. Det var ENOMT.

- Wow Let, hur fick du tag i pengarna? Frågade jag.

- Arvet,

- Vilket arv? Lettie tittade oförstående på mej.

- Mammas och pappas arv, sa Lettie.

- Men de lever ju? sa jag.

- Nej, de dog i en bilolycka för ett år sen, visste du inte det?

- V-va? N-nej, fick inte jag nåt?

- Jodå, jag har pengarna till dej, uppe i gästrummet... sa Lettie. Jag tittade på Lettie, arv? ARV? ARV!? Vadå döda? Var mamma och pappa borta!? Vad in i helvete, när, var för visste jag inte. Lettie kramade mej.

- Såja, sa hon och lede mej in i sitt stora fina hus.

- Hur mår du? Frågade hon när jag suttit mej ner.

- Inte bra... viskade jag.

- Lilla Trix, viskade Lettie.

Senare satt jag i min säng och kollade i ett fotoalbum, bilder från när Lettie och jag var små....

 Lettie

 TILLBAKA I STORYN

Min telefon rimgde.

- Trixe, sa jag.

- Lissie är visst en osmart liten flicka, jag har henne, kom till grottan vid starnden, annars... sedan kopplades jag bort. Jag reste mej snabbt och började springa ner för trappan.

- Vart ska du!? Sa Lettie.

- Lettie! Någon har tagit Lissie! Ring polisen och be de komma till grottan vid starnden, den där vi brukade leka i som små! Sa jag.

- Okej! Men ska du gå dit? Sa Lettie.

- Jag måste ring! Ropade jag och sprang iväg. Jag sprang ner till starnden, över klipporna och till grottan.

Där låg Lissie ihop kurad.

- Liss!? Liss hur mår du? Sa jag och skakade henne.

- Jag gav henne lite sömntabbleter, jag tror ho sover gott, sa röst som talat i telefonen. Jag vände mej om. Mannen bakom mej var helt klädd i svart. Han satte sej på ena knäet framför mej. Håret var ljust och han hade blåa intensiva ögon.

- Vem är du, och vad vill du mej? Fräste jag.

- Jag heter Sterling Knight, du kanske känner igen mej från "Sonny Chans", "Starstruck" eller "17 again", sa killen.

- Sterling... vad vill du MEJ? Sa jag.

- Jah såg dej med Somerhalder, sa han.

- Ja? sa jag.

- Han och jag är inte bästa vänner, och jag vill gärna ta hämnd på honom, och ni såg... kära ut, sa Sterling.

- Va!? Men nej... började jag. Men Sterling slog till mej så att jag svimmade säkert en halvtimme. När jag vaknade upp satt jag bunden i grottan. Sterling satt framför mej.

- Hur mår du? Sa han.

- Kärften, bort från mej idiot! Skrek jag.

- Förlåt, lite hårt kanske? Sa han. Jag svarade inte. Steling lutade sj framåt, hans ansikte var bara fem centimeter ifrån mitt, när Ian, Lettie och Darren kom inrusande i grottan.

- Jag fick inte tag på polis så jag hämtade de här två, förklarade Lettie. Ian och Darren tog tag i Sterling och band honom med repen som han bundit mej med efter att Lettie hjälpt mej loss. När Sterling var oskadlig gjorde började Darren och Lettie försöka få liv i Lissie medan Ian erbjöd sej att följa mej hem.

- Tack, sa jag lågt. Ian sa ingetting utan bara la armen om mej och hjälpte mej hemåt.

- Hur mår du? Viskade han.

- Bra, sa jag. Han hjälpte mej upp till mitt rum. Jag la mej på sängen och han svepte täckte över mej och gick.

Trixie (huvudperson)

 Ian Somerhalder (huvudperson)

 Vickie (bästa vän till Trixie)

 Lissie (bästa vän till Trixie)

 Darren (Lissies pojkvän)

 Eric (Vickies pojkvän)

START PÅ STROYN

Jag, Vickie, Vickies pojkvän Eric, Lissie och Lissies pojkvän Darren satt på flygplasten, vi hade precis landat och väntade på att vårt bagarse (hur stavs det?) skulle komma. Eric lyssnade på musik så högt att till och med jag kunde höra det, han lyssnade på "L.A. Baby" som  han och hans bröder Jessie och Logan gjort.

- Sluta lyssna på din "självnjutnigs" musik nu Eric, ditt bagarse kommer nu! Sa jag och knuffade till honom. Han tog ut lurarna och fnös.

- Haha, sa han ironiskt. Eric gick till bagarsebandet och tog upp sina tre väskor. Efter hans kom mina så jag gick och plockade upp dem. Sedan fick vi vänta i en kvart tills Vickies och Lissies väskor kom. Sedan väntade vi i tjugo minuter till, sedan kom äntligen Darrens väskor.

Vi gick ut från "The Greatset Airport" som Lissie och jag kallade det.

- Trixie! Kolla där! Ropade Lissie. Jag vände mej om. En välkomstkomite stod vid hållplatsen för flygbussarna. Vickie och jag fnissade hysteriskt när vi såg våran barndomskärlek Gabbe (utalas gejb), han flinade mot oss. Jag, Lissie och Vickie hade bott här i L.A

- TRIXIE! Ropade min syster Lettie som kom springade och kramde mej hårt.

- Hej Lettie, sa jag och kramde tillbaka.

- Vem av killarna är din? Jag har en underbar kille, han heter Robert och är skådespelare... babblade Lettie.

- Ingen av dem, jag har ingen pojkvän, sa jag. Eric och Darren flinade.

- Nej, hon är för fin för oss, sa Darren och la armen om Lissie. Alla som samlats för att ta emot oss var; Lettie, Gabbe, Rick, Hannah, Justin, Sophia, Noah, Petra, Donna, Francec, Anna och till sist en kille jag inte kände igen.

- Vem är killen i bakrunden? Frågade jag Lettie.

- Jag vet inte, fråga dina vänner, jag har ingen anning.

- Vickie känner du igen honom? Sa jag och nickade mot den okända killen.

- Nej, gör du?

- Nej, gör NÅGON av oss det? Sa jag och tittade på de andra. Alla skakade på huvudet.

- Trixie Alsén förstår jag? Sa en röst som jag antog kom ifrån den okände killen. Jag vände mej om.

- Ja, sa jag och tittade rakt in i killens ljust isblåa ögon.

- Jag heter Ian Somerhalder, sa killen.

- Oh yeah, den sexiga vampyeren i "The Vampire Diaries" viskade Vickie. Jag skrattade till. Lissie också.

- Jag antar att ni känner till mej? Sa Ian.

- Ja, sa Vickie, jag och Lissie i en mun.

- Nej, sa alla killar på samma gång. Vilket fick alla fem att skrattade.

- Killar kollar väl bara på "Smalville" och "Lost", sa jag.

- Jo, det gör jag! Sa Eric och Darren nickade.

- Så du är den där Boone Carlyle? Sa Darren.

- Stämmer, sa Ian.

- Oh, my gash, du, är... började Lissie, men jag hon och Vickie avbörts i en skrattattack.

Ian

Jag gick ut ur kyrkan. Tyngd av löftet jag gav till Becca.

- Ian...sa Lee. Hon la handen på min axel.

- Gör inget dummt nu, hon ville inte att du också skulle dö, sa hon och log svagt.

- Nej, jag lovar, sa jag och viftade bort Lees hand. Jag började gå ner mot vattnet, Beccas favoritplats.

- Becca, jag lovade, och jag håller vad jag lovar, men bara till de som betyder extara mycket, som du, så nu ska vi mötas igen, sa jag och gick ut i vattnet till knäna.

- Nej, Ian låt bli! Jag vände mej om. Det var Nina, hon sprang och kastade sej i min famn.

- Nina...

- Gör det inte, snälla, snälla, jag vill inte förlora dej! Sa hon och kramde mej hårdare.

- Jag måste, sa jag enkelt.

- Nej det måste du inte! Du kan glömma henne! Du kan få ett bra liv här med mej! Sa hon.

- Nej, det kan jag inte! Sa jag.

- Men om jag gör såhär då? Sa hon och kysste mej. Hon försöte hålla kvar men jag stötte borta henne. Så kraftigt att hon föll omkull.

- Jag är ledsen, sa jag och kastade mej ut i vågorna.

Allting var becksvart runt omkring mej. Jag orkade inte bry mej om ljuset. Jag såg ett vit ljus en bit bort. Jag simmade ditåt. En vit gestalt som jag kände igen flöt framför mej.

- Becca? Sa jag. All luft lämnade mina lungor, och allting omkrig mej försvann.

Becca

Jag väntade tills Ians själ kommit loss. Han tittade på mej.

- Förlåt mej, sa han.

- Jag är bara glad att du är här! Sa jag och kysste honom. Och så tog han min hand. Nu vågade jag gå in i ljuset.

Innan vi gick in tryckte jag hans hand, han tryckte tillbaka.

- Äntligen, sa jag och tog steget.

Becca

 Becca o Ian

Nina o Ian

Becca...

Ian...

 Ian o Becca

SISTA DELEN! VAD TYCKER NI? nU MÅSTE JAG KOMMA PÅ NÄSTA! '-.-

NÅGRA TIPS?

Natta

- Vad hände?! Fräste någon som kommit in rusande i rummet. Jag, Sofia och Anges sa inte ett ljud. Jag såg på de som kommit in, tårarna rann ner för mina kinder.

- Hon fick något konstigt i blicken och ramlade ner, så mycket blod... viskade jag. Ian, en tjej och en kille var de som kommit in, Ian drog upp Becca och täckte för såret i hennes huvud där allt blodet kom ifrån.

- Det är hopplöst, hon kommer att dö. Sa Agens plötsligt. Vi tittade på henne.

- Ja, sanningen är just det... viskade jag. Agnes kramde mej och Sofia också. Tjejen och killen hade sprungit iväg efter lärkare, vad skulle hända nu?

- Ian, det bästa är att glömma henne... sa tjejen, hon hade kommit tillbaks men inte killen.

- Lee, hur ska jag kunna glömma henne? Hon tog tillbaka mitt liv, viskade han.

- Ian... Sa Lee.

- Ta tillbaka henne, jag kan inte leva utan henne, sa han. Lee satte sej bredvid honom. Det gjorde jag också.

- Becca, vila i frid, det vet jag att du gör, kom nu hörni, låt oss hjälpa henne på traven, sa jag. Ian nickade. Lee reste sej upp. En lärkare och killen kom.

- Försent, hon ska få somna in på riktigt nu, sa Lee.

På Begravningen (Agnes)

Jag, Natta, Agnes, Ian, Lee, Liam, Lusian, Edawrd och Jessica stod vid kistan. Ian stid längt fram.

- Jag hade velat att du levde vidare, du lovade mej, men det var inte ditt fel, jag kommer till dej alldels snart, jag lovar... sa han och kysste Beccas panna. Sedan var det Jessica, hon smekte sin systers kind.

- Förlåt mej, nu skäms jag, hoppas du förlåter mina fel, jag blev lämnad här, men det var inte heller dit fel, det var jag som gjorde fel, förlåt mej... viskade hon. Sedan Lusian. Han log svagt.

- Din mesta smärta var på grund av mej, jag är hemskt ledsen för det, jag älskade dej verkligen... sa han. Också kom Lee fram. Hon grät.

- Jag kommer sakna dej Becca, alla stunder vi hade så roligt ihop, när vi gick in bakom scénen på våran favoritteater för att få autografer, kommer du ihåg det? Eller när vi pluggade tillsammans i Japan? Då du lärde dej kendo? Haha, du slog nästan ihjäl killen som kladdade på oss, snälla vila i frid! Sa Lee och gick vidare. Liam skrattade ett dystert skratt när det var hans tur.

- Varför lämnade du oss, jag kommar alltid att minnas dej, sa han och Lee började gråta igen. Edward sa inget han bara la handen på Beccas kind, sedan gick han vidare. Det var Nattas tur.

- Jag såg dej som en förebild, men mot slutet blev du mer än så, varför skulle gud vara så elak och låta dej dö? Snälla vila i frid... sa hon och började även hon gråta. Sofia gick fram.

- Du är den bästa, jag kommer sjunga dina sånger för mej själv varje dag, du är den jag lever upp till mest av alla! Sa hon och då kunde inte jag heller hålla mej för gråt, jag, Sofia och Natta grät och grät.

- Du var som min syster, och jag tänkte att du alltid skulle finnas för oss, jag saknar dej så otroligt... grät jag och sedan gick vi alla tre och satte oss.

Nästa delen är den sista! Vad hände då? Kommer Becca och Ian få träffas mer? Bara en gång... vi får se....

Agnes                                Sofia

Natta

När jag vaknade värkte det i hela kroppen, speciellt på ställerna där jag antog att betten från hajarna satt.

- Hallå? Viskade jag, ingen var där, jag var ensam i salen, jag minndes hur Ian gått hem igår, men han lovade att komma tillbaka, jag suckade. Plötsligt kom en doktor in.

- Hej, är du vaken Mrs. Somerhalder? Sa han och log.

- Eh, ja, hur är det med mej? Frågade jag.

- Du är i det sämsta skicket tyvärr... jag är inte säker på att du klaar dej... Sa dokrorn.

- Men... vart är Ian? Sa jag.

- Vem är Ian? Frågade doktorn.

- Han var här igår..? Killen som kom för att hälsa på mej? Sa jag.

- Mr. Salvatore? Frågade doktorn.

- Haha, det är hans aktuella namn i "vampire dirareis", på riktigt heter han Ian Somerhalder! Sa jag.

- Är ni syskon?

- Nej, gifta! Sa jag och skrattade.

- Hur gamml är han då?

- 32, sa jag enkel.

- Du då?

- 20,

- 12 årsskillnad, hm, inte lite...

- Jag vet! Men, är han här?

- Ja, han ringde precis och sa att han kommer om en timme, sa doktorn.

- Okej, tack så mycket! Sa jag och log mot honom.

Efter en timma öppnades dörren till mitt rum och Ian kom in.

- Hej olycksfålgel, sa Ian och kysste mej på pannan.

- Hej, sa jag lågt.

- My gash vad sööööt! Sa någon som stod i dörren.

- Lee! Liam! Ropade jag och de kramade om mej.

- Hur är det? Frågade Liam.

- Okej, har varit bättre, vart är Jess? Frågade jag.

- Hon ville inte komma, hon och hennes man skulle ut och kolla hus i L.A. Sa Lee.

- Kunde hon INTE komma!? Kunde hon åka och kolla på hus men inte se till sin DÖENDE syster!? Skrek jag.

- Döende? Viskade Lee, hon var helt blek och såg förskräckt ut.

- Ja döende! Doktorn sa att jag KOMMER att dö! Säg adjö när ni har chansen! Fräste jag. Lee brast i gråt och Liam kramade henne. Ian satte sej vid min huvudkudde.

- Är det sant? Viskade han.

- Ja. Sa jag kort. Han smekte min kind.

- Jag vill inte det, sa han lågt.

- Utan dej är jag bara en av miljoner, du är det finaste jag vet, viskade jag.

- Vi skulle ju vara de som klarade av allt, viskade han tillbaks.

- Och det ska vi... sa jag.

- Tack, sa han och kysste mej på kinden.

- Lee, sluta gråt, jag ska klara av det här, jag lovar att aldrig dö så länge ni finns här! Sa jag. Lee tittade på mej och kramade sedan mej länge och hårt.

På eftermiddagen kom tre nya besökare. Natta, Sofia och Agens.

- Hej hörni! Sa jag.

- Hej, vad har hänt med dej? Kan du inte ha konserten nu? Sa Natta oroligt.

- Nej, tyvärr... sa jag och kramde om alla tre.

- Kommer du att dö? Frågade Sofia.

- Så kan man inte säga Sofia! Sa Anges.

- Det är lugnt, och nej, jag kommer inte dö förän jag uppfyllt allas drömmar, och så länge ni och mina vänner finns här för mej, sa jag.

- Hur kan du vara så säker på det? Frågade Natta.

- Jag har lovat Ian att klara av det här, och jag sviker honom aldrig! Sa jag.

- Va? Sa Agnes. De andra fnissade.

- Det är något du inte förstår, kääärlek du vet, sa Sofia och alla skrattade.

- Tack tjejer, ni ska alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, sa jag och log.

- Tack du med, sa Natta och kramade mej.

- Det finsaste jag vet... mumlade jag, plötsligt fick jag yrsel, och med en smäll ramlade jag ur sägen ner på sten golvet så att blodet färgade väggarna och allting försvann.

Fortsättning följer...