- Hej Ian! Ropade Nina och kramade Ian hårt. De verkade tycka om varnadra... Va men nej, vad var det här för avundsjuka tankar!? Jag måste sluta tänka på sådant. Ian och Paul skakade hand och alla tre såg... lyckliga ut...

- Vem har du med dej Ian? Frågade Nina.

- Becca, sa Ian och kramde mej.

- Jaha, hur gammal är du? Sa Nina. Hon såg så... föraktfull ut, jag blev nästa arg.

- 19, sa jag och vände bort ansiktet.

- 19? Jag trodde du var, 17 eller 18... längre hann inte Nina förän jag sparkat till henne så hon föll omkull. Ian, Paul, jag och retsen av flygpaltsen började skratta.

- "Haha jätte kul!" sa Nina argt och ironiskt.

- Jag håller med! Skrattade någon bakom oss. Lusian.

- MEN FÖR FAN LUSIAN  SLUTA FÖLJA EFTER MEJ! KAN DU INTE BARA GÅ OCH DÖ!? Skrek jag.

- Azzå Becca... började Lusain.

- Dra åt HELVETE! Fräste jag i ansiktet.

- Becca...

- Du är så hilma dryg, fuck off för fan! Stanna där hela jävla livet! Det kan fan inte vara lätt att vara dej! Jag är fan inte din ängel, jag dissar dej nu! OCH INTE EN GÅNG TILL! Du är inget speciellt för mej fattar du det!? Är du trög eller? Mitt liv är inte ditt! SKÖT DITT EGET SKIT LIV! Messade jag och gick sedan iväg. Ian följde skrattande efter. Paul och Nina kom också.

- Haha, han orkar nog inte bli dissade mer! Skrattade jag, som nu också skrattade hysteriskt.

- Hoppas inte det, flämtade Nina och skrattade. Ian kramade mej hårt, han verkade nöjd som en katt över en skål grädde av att jag inte valde Lusian istället för honom.

På kvällen tog jag fram den skryngliga lappen med min låttext som jag skrivit till Lusian.

- Det är klart jag glömmt dej... viskade jag.

- Men du ska få ett minne av  mej, ändå. Sa jag och somnade om. 

Efter två dagar började inspelingen, jag sa till Ian att jag skulle ta en promenad. Jag gick ner till starnden. Jag såg Lusian stå nere vid vattenbrynet. Jag gick ner till honom.

- Hej, sa jag.

- Hej? Sa han osäkert. 

- Vad gör du här? Frågade jag.

- Äh, ville bara se hur det såg ut här, sa han tyst.

- Jaha... sa jag, sedan ställde jag mej på tå och kysste honom på kinden.

- Här, Lusian, det här är det sista du får av mej! Sa jag och gav honom låttexen.

- Em, tack... sa han.

- Jag visa dej hur mycket jag älskade dej! Sa jag och ställde mej på några stenar, så alla som var på stranden kunde se mej.

-  Förut var jag kär i Lusian Crap, det ändrades och nu är jag kär i den riktiga förälskalsen, men nu ska jag visa er det sista vänliga gest med Lusina! Sa jag och alla tittade nu på mej.

- När åker ni? Frågade Jess.

- Snarare när kommer ni tillbaks? Sa Lee surt.

- Ta det lugnt, vi är inte borta i en evighet, sa jag.

- Det kommer kännas så! Suckade Jess. Lee och Liam höll varnadra i händerna och Jess stod lite avigt. Hon skulle behöva någon... jag suckade.

- Jess, ta och träffa någon snart! Sa jag.

- Aldrig, om jag gör det kommer det att bli krångel sen när vi ska tillbaks till O.C

Sa Jess.

- Äsch, jag ska inte dit igen i alla fall, sa jag obekymrat.

- VA!? Fräste Jess.

- Ja... varför skulle jag flytta tillbaks? Om jag inte får bo kvar hos Lee och Liam hittar jag nåt eget, jag vägrar flytta till O.C sa jag.

- Du behagar skämta! Väste Jess.

- Nej, jag kan inte bara lämna Ian, plus att jag inte har någon som jag kan vända mej till i O.C

- Mamma har du ju! Ylade Jess.

- Men för fan Jess jaga hatar MAMMA! Hon vill att jag ska gifta sej för eget nöje! För fan ta henne! Skrek jag.

- MEN AZZÅ FÖR FAN TA DEEEEEJ! DITT AS! Skrek Jess.

- MEN VARFÖR SKA DU BRY DEJ!? Vrålade jag.

- FÖR ATT DU ÄR MIN SYRRA!

- OCH!?

- OCH JAG HAR ANSVAR!

- MEN SLUTA HA DET FÖR JAG DRAR NU! OCH JAG KOMMER INTE TILLBAKAS SOM "BECCA"! FATTA!  Skrek jag och smällde igen dörren. Sedan började jag springa.

EN MÅNAD SENARE

Jag höll Ian hårt i handen.

- Du kommer gilla Nina och Paul, om det är det du oroar dej för, sa Ian tröstande.

- Nej, nej... jag bara... vad ska jag göra medan du spelar in? Frågade jag.

- Det får vi se, kom nu! Sa Ian och hjälpte mej på planet.

- Hej tjejen! Ensam och reser? Frågade en röst bakom mej. Jag vände mej om. LUSIAN!?

- Men för fan Lusian, dra åt helvete! Skrek jag och slog honom i ansiktet.

- Aj, snälla Becca!

- MEN FÖR FAN JAG ÄR INTE "DIN" BECCA LÄNGRE SÅ DRA! Skrek jag och sparkade honom så han föll ner på några sätten. Jag satte mej bredvid Ian. Han log för sej själv. Jag satte på "Lovegame" med Lady Gaga och lutade mej sedan tillbaka. Min MP3-spelare var trasig så jag hade min IPod Tuch. Jag hade laddatner alla Lady Gagas album på den. Efter några timmar var vi framme. Jag klev av, och på flygplatsen stod Ians vänner Nina och Paul...

Sorry för det extremet korta inlägget... snart kommer nästa...

Lusian

- Ja, hade tydligen inte varit död, utan bara låtsas, han ligger på sjukhus nu, sa jag och snyftade.

- Jag antar att du heldre vill ha honom än mej, sa Ian.

- NEJ, han låstades att vara död, han struntade i mej, för fan jag hatar honom! Fräste jag och kramade Ian ännu hårdare.

- Okej, men du MÅSTE ändå träffa honom, sa Ian. Jag tittade undrade på honom.

- Varför då?

- Han vill säkert träffa dej, sa Ian.

- Jag bryr mej väl inte, sa jag uttråkat.

- Men det gör jag, sa Ian.

- Hur ofta vill ens pojkvän att man ska träffa sin ex-pojkvän? Frågade jag.

-Inte ofta alls, men det vill jag, vi gör det imorgon, sa Ian bestämt.

- Okej då, om du fäljer med så, sa jag. Han kysste min panna och gick sedan därifrån.

Nästa dag träffade jag Ian utanför Liams och Lees hus. Vi gick tillsammans till sjukhuset.

- Lusian Crap, sa jag.

- Rum 234 sa tjejen bakom disken. Vi till Lusians rum. Där låg han, han såg inte ut som igår, smutig och blek. Han var ren och hade färg på kinderna. Men han sov.

- VAKNA! Fräste jag i hans öra och ruskade honom våldsamt.

- Ta det lugnt, sa Ian. Men Lusian hade vaknat.

- Fan at dej Lusian, vad vill du mej? Väste jag. Lusian tittade frågade på mej och Ian.

- Becca? Frågade han.

- Nej, gubben i månen, vad vill du? Sa jag surt.

- Åh, Becca, jag...

- Håll käften och berätta vad du vill säga till mej! Sa jag och lutade mej mot Ian.

- Vem är du? Frågade Lusian och tittade surt på Ian.

- Min kille, än sen?

- Men JAG är ju din kille,

- Det tog slut när du "dog", sa jag.

- Just det, förlåt Becca,

- DÖ! Vrålade jag och slog till honom i huvudet.

- Ajaj, vad gör du?

- VAD VILL DU? Väste jag.

- Becca... började han.

- Bra då gå vi då! Sa jag och drog med mej Ian till dörren.

- BECCA JAG ÄLSKAR DEJ JU! Skrek Lusian. Tårarna rann nu.

- HÅLL KÄFTEN! JAG HATAR DEJ! SKrek jag och sprang därifrån. Ian kom efter mej. Han tog tag i mej och jag gämde mej i hans famn. Han höll om mej. Länge, hårt och betryggande. Då hörde jag fotsteg bakom oss. Jag vände mej om. Dt var Lusian.

- LÅT MEJ VARA! Skrek jag och slog till honom så han tappade balansen, sedan drog jag med mej Ian ut från sjukhuset.

När vi kom hem satte jag mej på en av solstolarna, och bara stirrade framför mej.

- Jag ska och spela in säsong fyra av Vampire Diaries om nån månad, sa Ian och satte sej bredvid mej.

- Okej, alla strunar i mej, jag vet, sa jag.

- Vill du följa med? Jag tittade undrade på honom.

- Vill du det?

- Varför inte?

- Bara jag får vara med dej så är jag nöjd! Sa jag och kramade honom hårt. Sedan kysste jag honom.

- Avgjort då? Sa han.

- Yes! Sa jag och kysste honom igen.

- Jag älskar dej Ian för att du fixade det här, väste jag ner självaste Lady Gaga i egen högperson kom fram till oss. Ian svarad med en knuff i sidan.

- Hej lilla monster! (Hennes smeknamn på sina fans) sa Gaga och log.

- H-ej... stammade jag. Hon hade på sej en av sina super coola scén kläder.

- Ni får speciella platser här bakom scénen, de BÄSTA platserna, sa Gaga.

- Tack, du är min idol, helt klart! Sa jag överväldigat.

- Tack du själv, jag tänkte börja med "Monster" till eran ära, sa hon.

- Varför? Frågade jag.

- Vampyrer är väl monster? Sa Gaga och tittade menade på Ian. Jag fnissade och nickade.

- Jo, verkligen! Sa jag och kramade Ians hand. Han flinade.

- Ja, vampyrer är ju verkligen inget att leka med, sa han och bugade aritgt.

När Gaga gick ut på Scénen hörde jag hur alla där ute skrek av glädje. Gaga  började sjunga och jag stirrade som förhäxad.

- Wow, jag älskar verkligen henne... mumlade jag när hon började sjunga på Judas.

- Snygga kläder är allt, och stilen är allt, sa Ian och fnös.

- Du är inte riktigt klok, sa jag surt.

- Nej, varför i hela världen tycker jag om dej? Jag kastade min jacka på honom.

När allt var klart fick jag en autograf av Gaga, en kram och sedan gick jag och Ian hem.

- Tack Ian, det var verkligen något ingen annan skulle gjort för mej! Sa jag och kysste honom på kinden. Sedan gick jag in i Lees och Liams hus.

- Hej Becca! Hur du haft det...kul? Frågade Jess när jag kom in.

- Vad tror du? Jag fick träffa LADY GAGA! Ropade jag och höll upp den singnerade skivan och autografen.

- Okej... på singneringen?

- Nej! Hon kramade mej och allt! Ian är den bästa killen jag någonsin träffat! Sa jag coh svävade upp på mitt rum. Jag satte på skivan ajg fått av Gaga och spolade fram till "Born This Way", sedan lyssnade jag hela kvällen på Lady Gagas nya album.

Senare ringde min mobil, det var mamma.

- Hallå? Sa jag.

- Hej sweetheart! Sa mamma glatt.

- Du låter glad, vad har hänt? Frågade jag.

- Lusians bror har friat till dej! Sa mamma överlyckligt.

- Va!? Ropade jag.

- Ja, igår, jag har inte haft chans att ringa dej, jag var tvungen att planera bröllopet! Sa mamma.

- Men jag ska INTE gifta mej med Edward! Sa jag argt.

- Men...

- INGA MEN! JAG ÄR KÄR I IAN INTE I NÅN JÄVLA EDWARD! Skrek jag och la på luren. Jag hade börjat gråta och Lee kom upp springade.

- Vad har hänt? Frågade hon och kramade om mej.

- Mamma vill att jag gifter mej med Lusians bror Edawrd, kan du fatta..? Viskade jag.

- Vill du det?

- NEJ! Fräste jag och tårarna rann. Liam och Jess hade kommit upp nu också. Liam kramade mej länge och hårt, jag begravde anisktet i hans vita skjorta.

- Jag hatar henne... viskade jag. Jess satte sej vid mej.

- Mamma kan inte tvinga dej syrran, sa hon och kramade min hand.

- Jag ska inte heller det, sa jag tyst och reste mej. När de andra gått ner satte jag mej i fönsteret, det var öppet och vinden svallkade mej skönt.

- Edward, HA, aldirg... muttrade jag. Då  såg jag en orörlig gestalt på sten gången. Jag kunde bara urskilja den kroppen, vem det var kunde jag inte se. Jag hoppade ner från fönsteret och sprang ner till ytterdörren. De andra tittade förvånat på mej. Jag sprang fram till den som låg där, vände den på rygg och fick en chock.

- Men... nej... viskade jag. De andra kom ut springade.

- Åh, snälla nej, sa Lee. Liam begravde anisktet i händerna.

- Fan heller, väste Jess och jag brast i gråt. Varför hände såna här saker alltid mej? MEJ?

- VAD IN I HELVETE ÄR DET SOM PLÅGAR MEJ! Skrek jag och pressade ansiktet mot Liams axel.

- Ring Ian, viskade Lee och försvann in igen.

- Ian, sa Ian när han äntligen svarade.

- Ian, kan du komma? Frågade jag tyst.

- Nu?

- Ja, det har hänt... nåt... sa jag.

- Jag kommer, sa han och la på. Efter tio minuter stod Ian med mej i sina armar.

- Vad är det? Frågade han.

- De har hittat Lusian... viskade jag.

- Va!?

Hittat en död kille som, borde varit ruttnad för länge sen, vad händer här?

Jag stirrade på tjejen framför oss.

- Vem är du? Frågade jag chokat.

- Samantah Feyder, och du är?

- Becca, sa jag osäkert. Ian höll plötsligt mej i ett stadigt grepp.

- Gå Sam! Sa han ilsket.

- Ian... började Samantah.

- NEJ, FÖRSVINN! Lämna mej och Becca ifred! Fräste han.

- Men, jag...

- Håll tyst! Låt Becca VARA! Skrek han.

- IAN JAG ÄLSKAR DEJ! DÄRFÖR GÖR JAG DET HÄR! Ropade Samantah och jag kände något kallt och vasst skära in i ryggen, smärtan blev kompakt, förmörknade allt.

- Sam... väste Ian, han höll om mej, jag såg bara underdelen av hans ansikte. Något svalt droppade ner på min panna.

- Ian, jag tycker väldigt mycket om dej... viskade jag ostadigt innan allt försvann.

Ur Ians prespekttiv några rader

Jag stirrade på Beccas livlösa men ändå fridfulla ansikte.

- Becca... viskade jag. Sam stod framför mej, den blodiga kniven droppade på marken. Jag reste mej upp. Lät Becca ligga kvar.

- Sam... jag varnade dej, sa jag.

- Fö-förlåt! Ropade hon. Jag lyfte blicken mot henne.

- FÖRSVINN UR MITT JÄVLA MENINGLÖSA LIV! DU HAR FÖRSÖRT ALLT! ALLT! HÖR DU DET? JAG HATAR DEJ! DRA ÅT HELVETE! Skrek jag och sjänk ner bredvid Becca igen.

Becca

Jag såg Ian skälla ut Samantah, såg hur han sjönk ner igen, hur Samantah gick och hur Ian vände upp anisktet mot himlen, ögonen höll på att svämma över, men han höll det inom sej, jag suckade, en vilsen själ var jag nu, på väg ner i min kropp igen.

När jag vaknade nästa gång verkte min rygg som atan. Jag låg på samma plats som jag gjort när Ian släppte mej. Jag såg Ian en bit bort. Han satt och skakade.

- Ian? Viskade han. Han tittade mot mej. Det var kolsvart runt omkring oss och jag såg inte ett smack.

- ÅH, FAN, FAN, FAN! Nu börjar jag höra röster också! Fräste Ian.

- Em, Ian, det ÄR jag! Becca! Sa jag och reste mej. Han stirrade på mej.

- Nej, sa han.

- Jag satte mej tätt intill honom. Han smekte mitt hår.

- Varför? Viskade han.

- För att du är galen i mej,

- Ja, du har rätt, sa han och kysste mej.

TRE MÅNADER SENARE

- Lee din idiot var är min klänning!? Fräste jag.

- Hoppasn, den är i tvätten! Sa Lee och log urskuldande.

- Meh, jag ska ju träffa Ian om en halvtimma!

- Värst vad ni umgås nu förtiden, vaa? Sa Lee retsamt.

- Kanske för att pojkvän och flickvän umgås mycket!

- Är ni ihop? Frågade Lee med stora ögon.

- Ända sedan Samantah anföll mej, Ja! Sa jag och drog på mej ett par jeansshorts.

- BECCA! IAN ÄR HÄR! Ropade Liam där nerifrån.

- Säg till honom att jag kommer! Ropade jag. Snabbt drog jag på mej ett linne men han inte ner för Ian kom upp och lyfte upp mej.

 - Hihi, Ian nej! Ropade jag. Han kysste mej och släppte ner mej för att kunna gå i trappan.

- Vart ska ni? Frågade Liam misstänksamt.

- Lady Gaga konsert i stan, du vet, Beccas idol, förutom mej då! Sa Ian och jag slog till honom.

- Ja, Gaga är underbar, men Ian, ha! Du behagar skämta! Sa jag och alla tre skrattade.

- Jag älskar min vampyr! Sa jag och kysste Ian på kinden innan vi gick.  

- Vart vill du gå in då? Frågade Ian.

- Hm, min favorit från förut var "Coffe Time" sa jag och pekade på cafét.

- Okej, då tar vi det om damen så önskar, sa han och flinade. Vi gick in och en massa tjejer som satt där inne flämtade ner vi gick förbi, jag hörde hur de viskade;

- Den där jäkla tjejen har okyperat honom!

- Fyfan, orka han gillar en sån ful!

- Exakt! Azzå dah! Jag koncentrerade mej på att inte ta i för mycket med min skadade fot. Samtidigt som jag satte ner foten sprakade nån till det så han jag föll, mitt skadade ben tog smällen och jag stönade av smärta för andra gången idag. Men den här gången var det värre. Jag hade fått kramp och det förlamade hela min kropp.

- I-Ian... hjälp, flämtade jag. Han hjälpte mej snabbt upp.

- Vi går, sa han kort medan han gav tjejen som sparkat mej en iskall blick och de andra också.

- Sorry...sa en av de tyst till mej. Jag vände bort huvudet. När vi kom ut suckade jag djupt.

- Jag kan inte ens gå på mitt favorit café längre... sa jag och satte mej på en sten mur utanför "Coffe Time".

- Ledsen för det, sa han och satte sej bredvid mej. Han la handen på min axel, jag lutade min hade mot hans bröstkorg. En tystnad uppstod.

- I... viskade jag.

- Scccch, sa han och lutade sej närmare mej.

- VAD FAN SNUSKO VAD HÅLLER DU PÅ MED!? Skrek jag och slog till honom så han ramalde baklänges ner från muren och slog huvudet i stenplattorna. Blodet rann från hans ögonbryn och bakhuvud.

- Oj, förlåt Ian! Sa jag och ruskade honom.

- Aoo, det gjorde ont... muttrade han och reste sej.

- Är du odödlig eller? Sa jag förundrat.

- Em, jag tror inte det... sa han och skakade på huvudet.

Senare gick vi på stranden och pratade. Om mitt förflutna.

- Populär? Frågade Ian.

- Inte det minsta,

- Oh, synd, några vänner alls?

- Ja, Drew, Ed och Ron, glasögonormar och plugghästar! Sa jag och skrattade.

- Kul,

- Du kan inte ana!

- Jag själv hade det...PERFEKT!

- Kan inte förvåna mej!

- Haha, Oförutsägbar är nog inte mitt andranamn precis,

- Det kan du ge dej på! Vi skrattade och pratade, till slut satte vi oss och han berättade om "skådespelarlivet", jag tyckte det verkade intressant.

- Har du inte mycket roligare än vanligt folk? Frågade jag.

- Jo, mycket, jag kan göra VAD jag vill! De kanske säger till mej, men än sen? INte bryr jag mej! Sa Ian och rufsade om mej i håret. Jag skrattade.

- Vet du en sak? Sa jag.

- Nej,

- Jag... tycker du är... längre hann jag inte förän någon avbröt oss brutalt.

Vem försöt NU då? Hur ska det gå? Snart kommer del 8! :D

Jag låg på soffan och zappade mellan de tusen kanlarena, jag hade tittat på

How I Meet You Mother och Gossip Girl första säsongerna tre gånger idag. Jag hade även lyssnat på alla 567 låtarna i min MP3-spelare.

- Äh jag dööööööör, sa jag och stängde av TV;en. Jag haltade ut till poolen och satte mej på en av de vita solstolarna. Jag lutade mej till baka och tänkte på Lusian. Hans aniskte, men så började anisktet se ut som Ians, först håret, och sedan ögonen, plötsligt insåg jag att Ian var speciell, men jag visst inte hur mycket. Pötsligt fick jag en jätte bra idé. Jag sprang, eller snarare försökte in i huset och ropade på Liam. Han kom med en gång.

- Har du Ians nummer?

- Ja, hurså?

- Får jag låna din mobil?

- Em , okej... han räckte över sin IPhone och jag tog den. Jag ringade snabbt upp Ian.

- Jaa? Sa han.

- Hej! Det är Becca!

- Hej?

- Jag undrar bara om du skulle vilja gå med mej på café, för jag får inte gå själv, och de andra är upptagna, kan du?

- Ööö, okej, visst lilla prinsessa, jag hämtar dej om tio minuter. Jag la på och gav Liam telefonen.

- Tack, men vi kan gå med dej om du vill..?

- Vet du? Kärleken är det bästa som finns! Sa jag och gick därifrån. Mn jag visste att alla i huset log efter mej, de visst hur jag uppförde mej när jag var kär, eller vad man nu ska säga.

- Är du redo? Frågade Ian när han kom, han bugade djupt och flinade.

- Dumhuvud, sa jag glatt och kramade honom. Han blev lite förvånad, det märkte jag, men han spelade ändå med.

- Kom nu! Sa jag och började gå. Problemt var att jag landade på min skadade fot. Jag föll ner oot marken och stönade av smärta. Ian hjälpte mej upp.

- Hur gick det? Frågade han och smekte mitt hår.

- Bra tack, sa jag och reste mej hastigt upp.

Ja... hur ska det gå på deras "dejt"?

PS. Tänk detta som en manga serie ritad av Ken Akamastu! (Love Hina skaparen)

Snyggt va? DS.

Jag såg bara de kristallklara vattnet omkring mej nu, allt var så vackert och fridfullt trotrs smärtan i benet, som nu hade spridit sej över kroppen också. Jag tittade ner och såg att maneten hade snott sina tentaklar över mitt högra ben och midjan upp till bröstkorgen. Jag försökte skrika, men det gick inte, det började mörkna för mej, mina lungar värckte av luftbrist, såhär skulle jag dö, ensam och dödad av en jäkla manet...

Ur Ians perspektiv (bara nån rad)

Jag såg hur hon sjönk, först visste jag inte vad jag skulle göra, varför kunde ingen annan lika "trevilg" som hon göra det? Sedan kände jag hur bejäret efter henne brännde i mej, jag kastade mej ner i vattnet för att rädda Becca.

Becca

När jag inte orkade mer kände jag starka armar kring mej, de drog mej mot ytan. Jag såg genom flimret att det var en man, han drog bort maneten, trots att den brännde honom, han kastade den utanför badområdet och drog mej sedan mot stranden.

- T-tack... flämtade jag. Sedan svartnade allt.

När jag vaknade igen låg jag på en säng, bredvid mej satt... Ian!?

- He... började jag med darrande röst. Han la handen på in panna.

- Det är bäst att du är tyst nu, sa han lugnt och smekte min kind.

- Vad hände? frågade jag.

- En manet drev in och klängde sej fast vid dej, den gjodre att du fic kramp, om jag inte sett dej hade du dött, sa Ian enkelt.

- Ååh, var det du som...räddade mej? frågade jag. Han nickade. Han följde mitt kindbens konturer med pekfingert.

- Ja, för du är så vacker,

- Bara därför?

- Nej, han log och reste sej upp.

- Hon har vaknat! Sa han till någon i rummet intill. I näsat sekund kom Lee och Jessica in springade.

- Oh my gash hur mår du!? Ropade Lee.

- Bra, fast det gör ont som faan i mitt ben, jävla idioter, tur att Ian var i närheten.

- Mm, jätte bra... sa Lee tyst. Jag började skratta och Ian också.

Har Ian och Becca kommit tillräckligt långt för att de ska falla för varandra? Cheka näsat del frö att veta!