“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in.
“Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet.
“Nej... eller lite.” Mumlar jag. Han sätter sig på min säng och drar en djup suck. Han fortsätter att stirra på mig med ett brett leende. Olustigt skruvar jag på mig. Vad vill han?
“Doktorn..?” Prövar jag. Han ruskar på huvudet, så saliven sprutar från hans mun. Äcklad torkar jag spott från min kind.
“Jag ska gå, men jag gjorde lite frukost till dej.” Säger han och skjuter brickan i mitt knä. Sedan reser han sig och går.
På brickan står det en tallrik och en kopp kaffe. Jag kväljer vid åtanken av hans sumpiga kaffe, men jag är törstig och det är bättre än ingenting. Idag har smörgåsen en tjockt lager prickig korv. Jag tar en stor tugga med redan vid första bettet måste börjar jag spotta och fräsa. Någonting hårt fanns i smörgåsen. Jag letar igenom det tuggade brödet för att se vad som hamnade mellan min tänder. Tillslut hittar jag en broskbit, stor som en stenkula. Jag vågar inte äta mer av smörgåsen.

“Är arbetet klart idag eller?” Frågar Mr. Salvatore. Vi står ute i trädgården och jag har kameran på axeln. Jag känner en stygn i hjärtat. Vill han lämna mig? Redan?
“Ja...” säger jag släpigt. Han nickar.
“Hur ska vi arbeta idag?” Frågar han.

Efter tre timmars stel filmning går vi in i huset. Jag nekar till en smörgås och Ossotro ser besviken ut.
“Jag ska gå ut,” säger han efter en stunds tystnad. “Och kolla till grisarna.”
“Va?”
“Grisarna!” Utropar han. Sedan slänger han ned kameran i soffan och springer ur huset. Gapande står jag kvar, förvirrande om vad som just hänt. Efter ett par minuter burrar jag av mig äckelkänslan och vandrar från vardagsrummet. Jag ser upp mot den mörknande trappuppgången. Nyfikenhet tränger på igen. Ossotro är inte i huset, nu har jag en chans. Jag tassar upp för trappan och gläntar på dörren till Ossotros sovrum. Det är mörkt och jag slår på lampknappen. Sovrummet verkar hyfsat normalt. Gräddvita gardiner och luddig, grön heltäckningsmatta. På ena väggen hänger ett porträtt på en man som liknar en långhårig Matt Damon. I ena hörnet står ett skåp i ljust trä. Jag går fram och öppnar skåpet. Vid åsynen av innehållet drar jag häftigt efter andan. Skåpet är full klistrat av bilder på mig. Det är urklipp från tidningar och utskrivna bilder på A4 papper. I mitten står en inramad bild av mig och Becca. Jag kan knappt tro mina ögon; Ossotro har strykit över Beccas ansikte med en rödtusch. På darrande hand tar jag upp bilden. En olustig känsla molar i bröstet. Insikten om att det är någonting djupt fel på Osstro skrämmer mig. Genast sätter jag ned bilden, stänger skåpet och skyndar mot dörren. På kvicka fötter fortsätter jag in i mitt rum, tar med mina saker och rusar ner för trappan. Ossotro bemöter mig i hallen. Nackhåren reser sig i nacken på mig; han har en blodfläck på hakan.
“Öh... jag...” jag får inte ur mig ett vettigt ord. Allt jag kan är att stirra på fläckan. Uppenbarligen märker han detta, för han harklar sig och när jag möter hans blick är den iskall.
“Jag måste gå.” Viskar jag och sträcker mig efter mina skor. Jag störtar ur huset i strumplästen. Mina fötter blir blöta och någonting vasst skär in i min fot, men jag stannar inte. Jag kastar mig in i bilen och låser bildörren.
“Mr. Salvatote!” Ossotro gastar efter mig. Han står på trappen med någonting vilt i blicken. Hela min kropp skakar.
“Mr. Salvatore! Kom tillbaka, ditt jävla kukpervo!”
Svetten rinner när jag trampar på gasen och slirar från Ossotros uppfart.

Jag ska döda honom. Ilskan blixtrar i mig, jag ser vitt. Han är en otacksam, oduglig svinpäls. Jag stövlar in i huset och till garderoben. Aldrig har jag känt mig så förråd. Han skulle ju äska mig! Vi skulle bo tillsammans och älska på bordskivor och vindsutrymmen. Hur kunde han lämna mig?! Med gråten i halsen river jag upp garderobsdörren och omfamnar min vargkostym. Det är en lättnad att känna den sträva pälsen mot kinden och doften av kreosot sticka i näsan. Jag kramar och torkar tårarna i pälsen.
“Du är min enda vän.” Viskar jag. Jag ser upp mot varghuvudet. Dess lugna ögon ser ut att besvara min ensamhet; tycks säga “Jag vet, Putte, jag vet.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

Ossotro hadde bäddat med My Little Pony lakan, som jag antog är hans döttrars. Rummet han givit mig var litet, med röda träväggar, snetak och en gul plastmatta. Golvet var iskallt under mina fötter och jag önskar att jag fått bära min skor.  "Här h...