Läs inlägget under innan du börjar läsa! :)

Jag sprang ner till den almäna stranden, ut på klipporna och sedan stod jag där, längts ut på en klippudde. Jag blundade, bilder flimarde förbi, Ians ansikte...

- Trixie! Ropade Gabe bakom mig. Jag skulle precis hoppa innan han tog tag i mig bakifrån och höll om mig.

- Snälla... viskade jag med ögonen till bredden fyllda med tårar.

- Du får inte dö! Sa han.

- Snälla... s-släpp mig, grät jag och sjönk ner. Gabe satte sig bredvid mig.

- Det är inte över, sa han.

- Jo, allting är över, fattar du vad jag har gjort eller?! Sa jag och torkade tårarna som börjat rinna.

- Vi klarar det, han skulle inte vilja att du dog, sa Gabe.

- Rädslan att säga hans namn hjälper mig inte, sa jag trumpet. Gabe skrattade hest.

- Jag älskar dej, sa han. Jag reste mig hastigt.

- N-nej... det får du inte! Sa jag.

- Förlåt... sa Gabe och reste sig för att hjälpa mig till huset. Jag vevade med armarna av rädsla att han skulle röra mig.

Jag tappade balnsen och föll ner i vattnet.

- TRIXIE! Skrek Gabe.

Jag sjönk långsamt genom det svarta vattnet.

- Ian? Sa jag. Vatten åkte in i lungorna och det kändes som jag skulle sprängas.

Jag såg Ian framför mig. Han sträckte ut handen. Han lyste i ett gult varmt sken.

- Följ med mig, sa han. Tiden stannade upp. Jag tittade på honom. Och vände på huvudet precis i tid för att se Jennie, Vickie och Gabe stå i ett lika inbjudande gult sken som Ian.

- Följ med oss, sa Jennie och la huvudet på sne.

- Va? Sa jag. Plötsligt kunde jag andas igen.

- Gör ditt val, men kom ihåg, du kan aldrig välja den andra sedan, sa Vickie.

Jag tittade längtansfullt på Ian. Så mysigt och kul vi hade haft det, underbart. Men han var död, jag skulle också vara det om jag valde honom.

Jag tittade på mina vänner, det log stort.

Jag skulle kunna fortsätta leva, med dem. I sorg, men ändå i lycka.

- Jag är ledsen, sa jag och gick fram till Ian.

- Jag älskar dig, sa jag.

- Jag älskar dig, sa han.

- Hedjå, sa jag till honom.

- Hejdå, sa han till mig och jag vände mig om. Jag tog Vickies hand, i samma stund som jag gjorde det, försvann Ian och de andra, jag kunde inte andas igen, jag sjönk längre, trots mina hysteriska simtag kom jag ingen stans. Rädslan grepp tag i mig, jag skulle dö, jag var livrädd... vad skulle hända med mig?

Ett par armar tog tag i mig och började dra mig uppåt. Tillslut kom jag upp till ytan.

Jag drog efter andan och jag frös så att jag skakade.

- Tack, flämtade jag.

- Ingen orsak, sa Gabe. Det var han som räddat mig.

Hej kära läsare!<3

Jag e ledsen men jag är sååå ivrig på att skriva en Damon story!!!

Ni kan inte fatta hur mycket jag älskar honom!!

Så nästa "When I See Your Face" del blir den sista! FÖRLÅT!!

Hoppas ni blir nöjda med Damon storyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! För jag kommer antagligen skriva fel hehe, men kommentera om ni vill ha en Ian stroy som blir det de!!

Ha dett bra!

/Lexi

Jag somnade i Ians famn den kvällen, när jag vaknade hade han bärt upp mej och lagt mej i min sida av sängen. Han låg mitt emot mej och sov, jag hade vaknat och tittade upp i taket. Ian mumlade någonting i sömnen och jag la handen på hans axel. Jag smög mej in i hans famn, han höll automatiskt om mej. Jag suckade lyckligt, plötsligt kände jag begäret, inte bra, jag drog mej ur hans armar och gick fram till skåpet, sedan tog jag ur burken och skulle just ställa tillbaka den när Ian sa;

- Vad var det?

- Godis, sa jag snabbt. Han gick också fram till skåpet och tog fram burken.

- Drogar du?! Skrek han.

- N-nej... bara ibland... skrek jag tillbaka.

- Men varför!??! fräste han.

- Det stärker mej, och kolla! Det här stärker mej med! Fräste jag och visade såret på min vad, och alla andra små sår som jag skurit upp.

- VAD I HELVETE..? Hur fan dum i huvudet får man vara! IDIOT! Skrek Ian.

- Idiot kan du va själv! Ylade jag.

- Använd inte den där tonen till mej! Vrålade Ian.

- Vilken ton, din fisk! Fräste jag.

- Den där tonen sopm du använder nu!

- Jag får använda vilken ton jag vill i mitt eget hus! Morrade jag.

- DITT eget hus?!

- Ja just mitt eget hus, det var JAG som köpte det! Skrek jag. Ian sprang fram till mej och höll om mej.

- Förlåt, viskade han.

- Det är lugnt, grät jag, sedan slet jag mej loss och sprang ner till privatstranden. Han sprang efter. Jag kastade mej ut i vattnet.

- NEJ! Ropade Ian, han tog tag i min arm, och höll mej i sina armar, sedan tog plötlsigt stömmen honom.

- IAAAAAN! Skrek jag och försökte håll honom kvar, det var lön löst, Ian var borta, jag sjönk ner i vågorna.

Ett par händer drog upp mej, tog mej till stranden, Jennie!

- VAd gör du? Jag vill till honom, släpp mej... skrek jag.

- Men vad gör du idiot?! Fräste Jennie.

- Ian... snyftade jag, Jennie strök mej över håret, sedan hjälpte hon mej till huset, jag bara grät och grät.

TRE DAGAR SENARE

Jag, Vickie och Jennie satt i soffan hemma hoss mej, igår hade Vickie kommit, innan hade hon inte haft chansen, jag hade saknat henne.

- Jag vill inte leva, stönade jag och tog ett chips ifrån skålarna på bordet.

- Säg inte så, sa Vickie. Jag torkade tårarna som brännade i ögonen.

- Allt är mitt fel att Ian dog, det var jag som... viskade jag.

- Lugn, sa Jennie. Jag orkade ärligt talat inte med mej själv längre, jag gick upp på mitt rum och tog en penna och mitt älskade block. Sedan började jag skriva;

Jag vet mycket väl att allting kommer lösa sej, men ena halvan av mej är borta, hur ska man kunna leva med ett halvt hjärta? Ska man dö? Jag önskar att jag såg dej igen, att dina armar var omrking mej, sista gången vi var i huset, du bråkade vi, varför föll allting så fel? Jag saknar dej, kom till mej, snälla...

I know very well that everything will resolve herself, but one half of me is gone, how will you be able to live with half a heart? Should I die? I wish I could see you again, your arms were omrking me, last time we were in the house, you are teasing us, why everything seemed so wrong? I miss you, come to me, please ...

- TRIXIE! Ropade någon från undervåningen, jag hoppade upp från sängen och sprang ner för trapporna, sedan kastade jag mej i Gabe famn. (han som var Vickies, Lissies och Trixies barndoms kärlek, uttals Gejb). 

- Gabe... viskade jag. Han strök mej över över håret, jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.

- Jag hörde vad som hände... sa han och satte sej mitt emot mej på govlet. Jag nickade.

- Vad händer nu? Frågade jag honom.

- Jag önskar att du blir lycklig, sa han och kramade mej.

 Gabe

- Tack, sa jag och strök undan hans lugg.

- Trix... viskade han och lutade sej närmare, jag knuffade bort honom.

- Förlåt! Grät jag och sprang ut ifrån huset.

Hur kommer det gå??????

KOMMENTERA SNÄLLA!!

(lyssna medan då läser)

Ian

Jag hade just vaknat. Jag hörde det där klingade ljudet som hade väckt mej igår. Jag kastade mej mot badrummet. Där låg hon...igen! Blodet rann den här gången från den andra armen. Det stod "Perfect" i den...

- Trixie! Suckade jag och hjälpte henne ur badet.

- Förlåt, stammade hon.

- Åh.... suckade jag och satte på henne en morgonrock.

- Jag kan inte sluta... suckade hon. Jag log svagt. Om hon fortsatte så här skulle hon ta livet av sej. Jag orkade inte mer...

Trixie

Jag gick fram till skåpet i mitt rum, där jag hade min djupaste hemlighet... den skulle behövas, jag tog ut burken och tog en, sedan gick jag ut och tände en cigarett. Jennie vinkade från fönstret, jag vinkade tillbaka... varför skulle alla vara så lyckliga? Jag var INTE lycklig, inte Vickie heller, hon skulle säkert göra något lika dumt som jag höll på med... men inte dummare, jag gjorde näst intill förbjudna saker...

- Trix! Jag har mat till dej! Ropade Ian.

- Okej! Ropade jag och släckte ciggen, sedan tog jag en till från burken, efter det gick jag till mitt rum och satte in burken igen. Jag granskade den en stund, sedan tog fram kniven och skar mej lite ovanför fotknölen, jag torkade upp blodet, det förtjänade jag, jag tog med mej kniven ner.

- Trix, varför tar du så lång tid på dej? Frågade Ian.

- Jag är faktiskt tjej! Sa jag. Han skrattade. Sedan tittade han strängt på mej.

- Sluta röka! sa han.

- Va? Sa jag oskydigt.

- Jag vet att du röker, sa han.

- Jag vill röka, sa jag.

- Visst, men sluta med det!

- Knappast!

- Du drogar i alla fall inte, suckade han.

- Nej... sa jag, shit, det här hände inte...

Ian

- Ska jag ringa Pink eller inte? Frågade jag.

- Ja! Henskt gärna! Sa Trixie och log.

- Bra, sa jag och rufsade till henne i håret. Lite senare ringde det på dörren. Utanför stod Alecia (Pink).

- Hej! Sa hon.

- Hej! Sa jag.

- Hej! Ropade Trixier från köket. Alecia gick in. När hon såg såren på Trix armar stelnade hon till.

- Vad har du gjort? Frågade hon.

- Hon har gått och blivit EMO. sa jag.

- Ha ha, sa Trixie ironiskt.

- Gör dej klar så drar vi till studion, jag vill se vad du kan! Sa Alecia till  Trixie, som nickade ivrigt.

Trixie

Jag stirrade på Pink, eller borde jag kalla henne Alecia? Eller Ms Moore? Jag visste inte.

- Vad ska jag kalla dej? Frågade jag.

- Säg Alecia! Sa Pink och log.

- Okej! Sa jag och hoppade upp och ner. Alecia skrattade sedan åkte vi till studion.

- Vi börjar med en enkel låt, som "Halleluja, kan du den? Sa Alecia.

- Ja, den av Jeff Buckly? Sa jag.

- Ja, sa hon. Jag gick in i båset och satte på mej hörlurarna;

(lyssna, låtsas inte om pratet i början!!)

När jag var klar klappade Alecia i händerna.

- Bra! Ropade hon och jag skrattade. Sedan skulle jag få spela en egen låt. Den hade jag skrivit när jag var 17 år, jag var riktigt nöjd...

(låtsas inte om alla instrumet bara gitarren)

- Underbart! Ropade Alecia.

- Tack! Sa jag och log mot henne. När jag kom hem med Alecia satt Ian i TV soffan. Jag satte på "Monster" med Lady Gaga så högt att Ian hoppade en meter upp i luften.

- Vad gör du?! Fräste han.

- Lyssnar på en låt som passar dej, sa jag.

- Varför skulle den passa mej? Muttrade han.

- Vampyrer är väl monster? Frågade jag. Och började skrattade.

- Det var inte kul, sa han och lyfte upp mej.  

- Jo det var det, sa jag och han kastade ner mej på soffan.

- Vi ses imorgon, sa Alecia till mej.

- Okej! Sa jag och så gick hon. Jag och Ian satte oss i soffan och kollade på tusen tråkiga program som jag inte brydde mej om.

- Kan vi inte se om det är något på film kanalen? Frågade jag.

- Visst, sa han och byte kanal.

- Den vill jag se! Ropade jag och pekade på skärmen.

- Monster VS Ailens? Frågade han.

- Ja! Den ska vara jätte bra! Sa jag.

- Okej då, sa han.

Vad var det för något i burken? Ja... det får vi snart se....

Heej! Jag har bestämt mej att efter den här novellen ska jag skriva en novell om Damon Salvatore och se om det är roligare, då ska jag börja skriva om honom istället, men jag kommmer ha kvar alla Ian noveller och kanske skriva en då och då!

Så den här avslutas nog vid kap 20-21?

Bara så ni vet!

DAMON 4-EVER!!<3

PS. Jag ändrar inte adressen!!!

 Taylor

Klockan var halv åtta på morgonen. Jag låg i min säng och betrakatde solkatterna i taket, det var verkligen fint väder ute idag, det var den 23 juli, en perkeft dag att vara på starnden på, eller kanske ta en båttur, snorkla? Vattenskidor, testa något nytt, inte en perfekt dag att gå på begravning för sin bästa vän, inte alls en perfekt dag för just det. Ian vände på sej i sängen, han sov fortfarande. Jag reste mej ur sängen och gick till badrummet. Jag klädde av mej och satte på badvatten. Jag satte mej och tog fram ett rakblad, ett sånt där man använder till rakhyvlar, antagligen Ians. Jag tryckte ner den vassa kanten i min arm. Jag bet ihop, jag fick inte skrika, då skulle Ian vakna, och det hade jag ingen lust med. Han skulle försöka stoppa mej, och då skulle jag... kunna göra vad som helst, till och med skada honom. Jag ristade in ett F, jag kved tyst, det rann blod och färgade vattnet rött, ner jag ristat in de 7 bokstäverna svimmade jag av allt blod.

Ian

Jag vaknade av ett klirande ljud som om någonting föll ner på stengolv. Jag satte mej upp. Trixie låg inte i sin säng bredvid mej. Jag gick upp för att leta reda på henne.

- Trixie?! Ropade jag, jag hörde rinnande vatten ifrån badrummet, han badade eller duschade antagligen. Jag öppnade dörren till badrummet, det luktade unket, lite som järn och salt... jag fick en chock när jag klev in.

- TRIXIE!??! Skrek jag och sprang fram till henne, på golvet låg ett av mina rakblad, blodigt, hennes ena arm var blodig och något var inristat i den, "Fucking" stod det, var hon så olycklig? Jag drog upp henne från det blodbadet till badkar och virade en handduk kring hennes kropp. Sedan kollade jag pulsen. Hon hade svimmat, tack gode gud, jag trodde hon var död, jag strök henne över pannan och sedan gjorde jag rent hennes arm.

Trixie

När jag vaknade kände jag en märklig frid inombords, som om jag utträttat något jag bode gjort för länge sedan. Jag öppnade ögonen, Ian stod vid speglen och knäppte sin skjorta.

- Godmorgon, sa jag och gäspade.

- Gör aldrig om det där igen, sa han.

- Förlåt, sa jag skammset, han satte sej bredvid mej.

- Trix, är du så olycklig? Att du gör illa dej själv? Frågade han.

- Nej, inte nu längre, sa jag.

- Men förut?

- Ja,

- Varför sa du inget?

- Jag vet inte, men det var en sån där dag Lissie hade sagt; "Nu rockar vi loss baby!" och en sån dag ska hon inte begravs på! Sa jag.

- Älskling, sa han och kramade mej. Jag krånglade mej loss.

- Det är långt Ian, jag gör inte om det, oroa dej inte, sa jag och log. Sedan reste jag mej från sängen och satte på mej kläder.

Klockan 4 skulle beggravningen vara då skulle jag byta till en svart klänning som täcken på sorg, men det var flera timmar kvar tills dess.

Jag gick ner och satte på mej mina converse.

- Vart ska du sweetheart? Frågade Ian ifrån köket.

- Jag ska till stranden! Sa jag.

- Okej, ses sen! Ropad han och jag stände dörren. Jag gick ner till stranden och satte mej i skuggan av ett träd.

- Trixie! Jag vände mej om.

- Taylor, sa jag uttråkat. Great, min hemska kusin!

- Du kan väl i alla fall låtsas att du är glad att se mej! Sa han och satte sej bredvid mej.

- Oh my gad Taylor! Det är såå kul att se dej! Nej, det går inte! Sa jag. Han suckade.

- Vad gör du i CA? Frågade Taylor.

- Jag bor här,  sa jag.

- Jaså, Lettie då?

- Hon är död, sa jag kort.

- Va?! Sen när? Jag sa inget utan bara reste mej, sedan gick jag hem.

- Hello, kort tur? Sa Ian.

- Mm, muttrade jag.

- Vad är det? Frågade han.

- Jag träffade Taylor, min heeeemska kusin! SLÄPP INTE in honom! Okej? Sa jag.

- Okej... sa Ian och skrattade. Jag satte mej vid bordet i matsalen.

- Jag måste skaffa jobb, sa jag.

- Sångerska skulle passa dej, sa Ian.

- Never in my life, sa jag.

- Kom igen, jag känner en bra tjej som kan hjälpa dej få skivkontrakt.

- Vem?

- P!nk,  sa han.

- P!nk!? Shit! Hemskt gärna! Sa jag.

- Jag ringer henne imorgon! Sa han och satte ner en tallrik omelet till mej.

- Kan du laga mat? Frågade jag misstänksamt.

- Dumhuvud! Sa  han och gick upp. Jag log för mej själv och började äta.

Klockan var fem i fyra, jag Vickie och Jennie stod med armarna om varnadra och grät. De hade bestämt att hon skulle begravas här i CA, jag och Vickie ville egentligen att hon skulle begravas i L.A men det gick inte. Prästen började prata sedan gick alla och la en ros på kistan och sa någonting.

- Lycka till sweetie, viskade jag och la dit min ros, sedan grät jag och Vickie i kapp medan Jennie tröstade oss. Ian och Eric också. Darren stod och darrade en bit bort, jag gick fram till honom.

- Hon kommer få det bra... började jag.

- NEJ! Skrek han och slog till mej, jag ramlade okull och slog i bakhuvudet.

- Vad gör du? Viskade jag.

- F-förtlåt, stamade han och sprang iväg. Ian hjälpte mej upp och kramade mej. Det här var den värsta dagen i mitt liv, först gjorde jag illa mej själv (fast det var uppfriskande på nåt sätt, jag skulle nog göra om det) och sedan träffade jag  Taylor, min bästis begravning och min vän slår mej, perkeft va? FUCKING PERCET! Jag suckade och började överväga att rista in "Perfect" i andra armen.

- Kom igen, jag ville bara säga... började Sterling.

- Vad fan, jag lyssnar inte på idioter som du! Skrek jag. 

- Det tror jag nog, sa Sterling. Han klev ut sidan och backbundna låg allihp där, Ian, Vickie, Eric, Darren, Lissie och... Jennie!

- Varför har du Jennie!? Du vet inte ens vem hon är! Fräste jag.

- Jag vet att in känner varnadra bra, och det räcker väl, sa Sterling. 

- Du är för fan du i huvudet! Skrek jag.

- Vad sa det precis? Väste han.

- JÄVLA KNÄPPO! Skrek jag ilsket.

- Vad fan säger du, tönt! Skrek Sterling tillbaks.

- Pervo, sa någon bakom oss. Det var Jennie. Hon hade något lurigt i blicken.

- V-vad sa du? Sa Sterling, han hade börjat ilskna till nu.

- Pervo! Ropade Vickie.

- Just det! Hon sa pervo! Dumhuvud! Hojtade Lissie. Snart kastade alla vi fyra tjejer komentarer om Srerling utseende och handlinar, killarna låg och vred säg av skratt, det gjorde även Sterling "hantlangare".

- Håll käften! Skrek Sterling. 

- Hår ofta går du till frisören? Eller klipper du dej hos mamma? Fnissade jag. 

- Okej, det var droppen, kom killar vi drar! Sa Sterling ilsket och så drog han och hans pack och lämnade oss ensama. Jag sprang fram och hjälpte Ian och sedan gjorde vi loss resten och gick hemåt. Samma dag åkte Lissie och de hem, jag kramde allihop och vinakde av dem. Jag skulle just gå in i huste när jag såg Jennie luta sej mot räcket rnut om privatbadplatsen. Jag gick framtill henne.

- Är du okej? Frågade jag. 

- Lite skakis, du kan gå in igen, sa hon stelt.

- Vad har jag gjort? Frågade jag.

- Ingenting,

- Jo, du är sur, det hör man, 

- Nej, sa Jennie tvärt. Då blev jag faktiskt arg.

- Vad fan har jag gjort dej!? Jag flyttade hit för att komma bort från sorgen av min döda syster, och alla kompisproblem! VISA LITE MEDKÄNSLA! Det sista skrek jag. Sedan vände jag på klacken och gick in. 

I hallen lutade jag mej mot väggen och gled ner för den, jag satte mej med en suck på golvet.

- Jag hörde det där, sa Ian och satte sej bredvid mej. 

- Synd för dej, sa jag.

- Hon visste inte om Letties död, det vet du, sa han.

- Men hon visste att jag flyttade på grund av att jag hade det hemskt i L.A så han kan väl ändå visa LITE medkänsla? Muttrade jag.

- Har du gjort det emot henne då? 

- Ja! Jag bjöd henne på festen, jag räddade henne från en hämdlysten galning, vad mer kan hon begära? Suckade jag. 

- Gå ut igen då, och fråga, sa Ian.

- Jaja, om det glädjer henne så, sa jag med tillgjord röst och reste mej upp. Jg gick ut, där stod Jennie och tittade på mej, jag sprang fram till henne och vi kramde varandra.

- Förlåt, viskade hon.

- Förlåt mej, viskade jag tillbaks.

- Trixie... sa Ian, han hade kommit ut från huset. Jag såg direkt att något inte var som det skulle. Jag sprang fram och kramde honom.

- Vad här hänt? Frågade jag. Han höll upp min mobil.

- De ringde just från sjukhuset, viskade han.

- Va? Sa Jennie.

- Vem har..? Frågade jag.

- Lissie, sa Ian.

- Nej, hur? Viskade jag. Ian höll om mej hårdare.

- Ett flygplan kraschade, sa han.

- Jamen de kunde inte ha hunnit lyfta än? Sa jag.

- Nej, de satt i bilen, hon skulle parkera, du vet de fick ju hyra en bil, så hon skulle parkera den som sagt och planet kraschade precis där hon var, många blev skadade och... berättade Ian.

- Nej! Skrek jag. Han kramade mej, Jennie, la en hand på min axel. Hur många fler behövde dö? Jag orkade inte skiljas från fler av mina nära och kära.

- Såja, viskade Ian. Jag grät och grät.

- Vi måste till sjukhuset, det här är andra gången Lissie ligger på sjukhus, sa jag.

- Ja, vi åker nu, sa Ian lugnt. Och det gjrode vi.

- Lissie North, sa jag i reseptionen.

- Rum 222, våning 2. sa de.

- Tack, sa Jennie och skyndade efter mej, jag sprang upp för trapporna, började leta efter rum 222. Tillslut hittade jag det. Darren, Eric och Vickie var redan där. Vickie grät och Darren strök Lissies vita hand.

- Är hon? Viskade jag och satte mej bredvid Vickie.

- Ja, viskade hon tillbaka, då brast det för båda, vi grät floder.

- Nej, nej, nej nej... sa jag. Jennie kramde oss båda, allting verkade bara bli värre.

- Allting kommer ordna sej, jag vet det, viskade Jennie.

Lissie

Vickie

Jag ringde nästa dag till Lissie.

- Trixie? Sa hon.

- Hej, sorry för att jag var dum förut, jag är sååå ledsen! Sa jag.

- Det är lungt! sa Lissie.

- Men vill du, Darren, Eric och Vickie kom till mej i helgen? På "återförenigs" fest typ? Frågade jag.

- Abslout! Vart är du? Sa hon.

- I Calefornien,  fråga efter Trixie Alsén på ett hotell som heter Dinah's Grand Hotel, jag var där förut och berättade var jag bodde, haha, jag ´vet inte varför, sa jag.

- Okej, sa Lissie och sedan la vi på. Jag berättade för Ian, han suckade.

- SITA gången, lova det, sa han.

- Hah! Sa jag och log. Han tog tag i mej och lyfte upp mej, sedan kysste han mej. Jag skrattade.

I Love CA, that it's my new life, i never move, i promise...

- Vad skriver du? Frågade Ian.

- Gwwa! Vad du skräms! Ropade jag och hoppade en halv meter upp i luften.

- Haha förlåt, sa han och kysste mej på kinden.

- De kommer imorgon, sa jag lyckligt.

- Jag vet, och jag är fortfarande inte säker på att du kommer tycka om det, sa han.

- Hah, sa jag och lutade huvudet emot skrivbordet. Ian satte sej bredvid mej. Han smekte min kind.

- Tack, sa han.

-För vad?

- För att du finns, sa han.

Jag log. Sedan gick jag ut på verandan och tittade på månen som var bakom några granar, Ian ställde sej bakom mej. Jag vände mej om och kysste honom länge...

- Jag måste tacka dej för det med, viskade jag och kysste honom igen.

(detta ledde till något jag helst inte nämner haha! xD jaja, mer än hångel ialla falll! -.- ni fattar!)

På morgonen nästa dag fattade jag först inte VILKEN dag det var... sedan kom jag på! Jag flög upp ur sängen och började städa ur HELA huset. När jag var klar vaknade Ian.

- Vad händer? Stönade han.

- Frukost nu, klä på dej! Sa jag och slängde kläder åt Ian. Jag hade på mej;

Ian skrattade tyst. Vid tre kom de. Jag kramade om de allihop, jag grät av glädje.

http://images.getmusicasia.com/base/prev...G-128X128-MVD-P.jpg" width="346" height="318" />

Trixies outfit på partyt

- Snyggt! Sa Vickie. Jag skrattade.

Vi satt i trädgården och hade mysigt, jag satt i Ians famn och pratade med Lissie om livet i CA. Ian fyllde i saker hela tiden och när frågan kom till vad vi haft för oss här helt själv rodnade både jag och Ian. Alla skrattade. Då kom jag och tänka på Jennie.

- Vänta här! Jag ska hämta någon! Sa jag och hoppade ur Ians knä.

Jennie

Själviskt, ja det var det, självsikt, jag hade hjälpt henne så mycket, ändå bjuder hon hem sina kompisar och skiter i mej, dum är hon! Jävligt korkad till och med. Det knackar på dörren. Jag öppnar.

- Hej, kommer du eller? Frågade Trixie som står utanför.

- Ja, såklart! Sa jag och gick med henne.

Trixie

På kvällen somnade jag lycklig för en gångs skull. Ians armar kring mej, sams med alla mina vänner, bättre kunde ingenting vara... just nu var allting perkeft. Just nu var jag lyckligt ovetande om vad som skulle hända nästa dag...

(lyssna medan du läser)

Jag vaknade till "Take me home conuty roads" den morgonen, allting var perfekt, jag gick upp och tittade mej  omkring. Sedan satte jag på mej kläder och gick en promenad. Allting var som i en dröm. Jag såg en kvinna med barnvagn gå på stranden, två flickor i 10-års åldern sitta och skratta i skuggan av ett träd. En hund sprang förbi. Jag skrattade när jag såg mannen som ägde hunden komma springades efter. Han log emot mej och jag log tillbaka. En gammal kvinna kom gående längs med vägen.

- Behöver ni hjälp frun? Frågade jag.

- Ja tack, det var snällt, sa damen. Jag följde henne till en busshållplatsen där hon sa att hon skulle vänta. Jag nickade.

- Okej, ha en bra dag! Sa jag och log.

När jag kom hem var huset tyst och stilla.

- Hallå? Ropade jag, inget svar. På bordet låg en lapp. "tjejerna och killarna, vi har alliop, kom till sopptippen så fort du läser det här, och en hälsning från killen som hette Ian; oroa dej inte,  jaja kom NU!" stod det. Jag kastade mej ut ur huset och sprang ner till sopptippen. Där stod en kille med blont hår, STERLING! Och två andra killar.

- Sterling för fan ta dej! Skrek jag.

- Snälla, jag vill säga en sak till dej!

- NEEEJ! Skrek jag.

Vad händer nu då???? vi får se....