- Kom igen, jag ville bara säga... började Sterling.

- Vad fan, jag lyssnar inte på idioter som du! Skrek jag. 

- Det tror jag nog, sa Sterling. Han klev ut sidan och backbundna låg allihp där, Ian, Vickie, Eric, Darren, Lissie och... Jennie!

- Varför har du Jennie!? Du vet inte ens vem hon är! Fräste jag.

- Jag vet att in känner varnadra bra, och det räcker väl, sa Sterling. 

- Du är för fan du i huvudet! Skrek jag.

- Vad sa det precis? Väste han.

- JÄVLA KNÄPPO! Skrek jag ilsket.

- Vad fan säger du, tönt! Skrek Sterling tillbaks.

- Pervo, sa någon bakom oss. Det var Jennie. Hon hade något lurigt i blicken.

- V-vad sa du? Sa Sterling, han hade börjat ilskna till nu.

- Pervo! Ropade Vickie.

- Just det! Hon sa pervo! Dumhuvud! Hojtade Lissie. Snart kastade alla vi fyra tjejer komentarer om Srerling utseende och handlinar, killarna låg och vred säg av skratt, det gjorde även Sterling "hantlangare".

- Håll käften! Skrek Sterling. 

- Hår ofta går du till frisören? Eller klipper du dej hos mamma? Fnissade jag. 

- Okej, det var droppen, kom killar vi drar! Sa Sterling ilsket och så drog han och hans pack och lämnade oss ensama. Jag sprang fram och hjälpte Ian och sedan gjorde vi loss resten och gick hemåt. Samma dag åkte Lissie och de hem, jag kramde allihop och vinakde av dem. Jag skulle just gå in i huste när jag såg Jennie luta sej mot räcket rnut om privatbadplatsen. Jag gick framtill henne.

- Är du okej? Frågade jag. 

- Lite skakis, du kan gå in igen, sa hon stelt.

- Vad har jag gjort? Frågade jag.

- Ingenting,

- Jo, du är sur, det hör man, 

- Nej, sa Jennie tvärt. Då blev jag faktiskt arg.

- Vad fan har jag gjort dej!? Jag flyttade hit för att komma bort från sorgen av min döda syster, och alla kompisproblem! VISA LITE MEDKÄNSLA! Det sista skrek jag. Sedan vände jag på klacken och gick in. 

I hallen lutade jag mej mot väggen och gled ner för den, jag satte mej med en suck på golvet.

- Jag hörde det där, sa Ian och satte sej bredvid mej. 

- Synd för dej, sa jag.

- Hon visste inte om Letties död, det vet du, sa han.

- Men hon visste att jag flyttade på grund av att jag hade det hemskt i L.A så han kan väl ändå visa LITE medkänsla? Muttrade jag.

- Har du gjort det emot henne då? 

- Ja! Jag bjöd henne på festen, jag räddade henne från en hämdlysten galning, vad mer kan hon begära? Suckade jag. 

- Gå ut igen då, och fråga, sa Ian.

- Jaja, om det glädjer henne så, sa jag med tillgjord röst och reste mej upp. Jg gick ut, där stod Jennie och tittade på mej, jag sprang fram till henne och vi kramde varandra.

- Förlåt, viskade hon.

- Förlåt mej, viskade jag tillbaks.

- Trixie... sa Ian, han hade kommit ut från huset. Jag såg direkt att något inte var som det skulle. Jag sprang fram och kramde honom.

- Vad här hänt? Frågade jag. Han höll upp min mobil.

- De ringde just från sjukhuset, viskade han.

- Va? Sa Jennie.

- Vem har..? Frågade jag.

- Lissie, sa Ian.

- Nej, hur? Viskade jag. Ian höll om mej hårdare.

- Ett flygplan kraschade, sa han.

- Jamen de kunde inte ha hunnit lyfta än? Sa jag.

- Nej, de satt i bilen, hon skulle parkera, du vet de fick ju hyra en bil, så hon skulle parkera den som sagt och planet kraschade precis där hon var, många blev skadade och... berättade Ian.

- Nej! Skrek jag. Han kramade mej, Jennie, la en hand på min axel. Hur många fler behövde dö? Jag orkade inte skiljas från fler av mina nära och kära.

- Såja, viskade Ian. Jag grät och grät.

- Vi måste till sjukhuset, det här är andra gången Lissie ligger på sjukhus, sa jag.

- Ja, vi åker nu, sa Ian lugnt. Och det gjrode vi.

- Lissie North, sa jag i reseptionen.

- Rum 222, våning 2. sa de.

- Tack, sa Jennie och skyndade efter mej, jag sprang upp för trapporna, började leta efter rum 222. Tillslut hittade jag det. Darren, Eric och Vickie var redan där. Vickie grät och Darren strök Lissies vita hand.

- Är hon? Viskade jag och satte mej bredvid Vickie.

- Ja, viskade hon tillbaka, då brast det för båda, vi grät floder.

- Nej, nej, nej nej... sa jag. Jennie kramde oss båda, allting verkade bara bli värre.

- Allting kommer ordna sej, jag vet det, viskade Jennie.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...