Natta

- Vad hände?! Fräste någon som kommit in rusande i rummet. Jag, Sofia och Anges sa inte ett ljud. Jag såg på de som kommit in, tårarna rann ner för mina kinder.

- Hon fick något konstigt i blicken och ramlade ner, så mycket blod... viskade jag. Ian, en tjej och en kille var de som kommit in, Ian drog upp Becca och täckte för såret i hennes huvud där allt blodet kom ifrån.

- Det är hopplöst, hon kommer att dö. Sa Agens plötsligt. Vi tittade på henne.

- Ja, sanningen är just det... viskade jag. Agnes kramde mej och Sofia också. Tjejen och killen hade sprungit iväg efter lärkare, vad skulle hända nu?

- Ian, det bästa är att glömma henne... sa tjejen, hon hade kommit tillbaks men inte killen.

- Lee, hur ska jag kunna glömma henne? Hon tog tillbaka mitt liv, viskade han.

- Ian... Sa Lee.

- Ta tillbaka henne, jag kan inte leva utan henne, sa han. Lee satte sej bredvid honom. Det gjorde jag också.

- Becca, vila i frid, det vet jag att du gör, kom nu hörni, låt oss hjälpa henne på traven, sa jag. Ian nickade. Lee reste sej upp. En lärkare och killen kom.

- Försent, hon ska få somna in på riktigt nu, sa Lee.

På Begravningen (Agnes)

Jag, Natta, Agnes, Ian, Lee, Liam, Lusian, Edawrd och Jessica stod vid kistan. Ian stid längt fram.

- Jag hade velat att du levde vidare, du lovade mej, men det var inte ditt fel, jag kommer till dej alldels snart, jag lovar... sa han och kysste Beccas panna. Sedan var det Jessica, hon smekte sin systers kind.

- Förlåt mej, nu skäms jag, hoppas du förlåter mina fel, jag blev lämnad här, men det var inte heller dit fel, det var jag som gjorde fel, förlåt mej... viskade hon. Sedan Lusian. Han log svagt.

- Din mesta smärta var på grund av mej, jag är hemskt ledsen för det, jag älskade dej verkligen... sa han. Också kom Lee fram. Hon grät.

- Jag kommer sakna dej Becca, alla stunder vi hade så roligt ihop, när vi gick in bakom scénen på våran favoritteater för att få autografer, kommer du ihåg det? Eller när vi pluggade tillsammans i Japan? Då du lärde dej kendo? Haha, du slog nästan ihjäl killen som kladdade på oss, snälla vila i frid! Sa Lee och gick vidare. Liam skrattade ett dystert skratt när det var hans tur.

- Varför lämnade du oss, jag kommar alltid att minnas dej, sa han och Lee började gråta igen. Edward sa inget han bara la handen på Beccas kind, sedan gick han vidare. Det var Nattas tur.

- Jag såg dej som en förebild, men mot slutet blev du mer än så, varför skulle gud vara så elak och låta dej dö? Snälla vila i frid... sa hon och började även hon gråta. Sofia gick fram.

- Du är den bästa, jag kommer sjunga dina sånger för mej själv varje dag, du är den jag lever upp till mest av alla! Sa hon och då kunde inte jag heller hålla mej för gråt, jag, Sofia och Natta grät och grät.

- Du var som min syster, och jag tänkte att du alltid skulle finnas för oss, jag saknar dej så otroligt... grät jag och sedan gick vi alla tre och satte oss.

Nästa delen är den sista! Vad hände då? Kommer Becca och Ian få träffas mer? Bara en gång... vi får se....

Agnes                                Sofia

Natta

När jag vaknade värkte det i hela kroppen, speciellt på ställerna där jag antog att betten från hajarna satt.

- Hallå? Viskade jag, ingen var där, jag var ensam i salen, jag minndes hur Ian gått hem igår, men han lovade att komma tillbaka, jag suckade. Plötsligt kom en doktor in.

- Hej, är du vaken Mrs. Somerhalder? Sa han och log.

- Eh, ja, hur är det med mej? Frågade jag.

- Du är i det sämsta skicket tyvärr... jag är inte säker på att du klaar dej... Sa dokrorn.

- Men... vart är Ian? Sa jag.

- Vem är Ian? Frågade doktorn.

- Han var här igår..? Killen som kom för att hälsa på mej? Sa jag.

- Mr. Salvatore? Frågade doktorn.

- Haha, det är hans aktuella namn i "vampire dirareis", på riktigt heter han Ian Somerhalder! Sa jag.

- Är ni syskon?

- Nej, gifta! Sa jag och skrattade.

- Hur gamml är han då?

- 32, sa jag enkel.

- Du då?

- 20,

- 12 årsskillnad, hm, inte lite...

- Jag vet! Men, är han här?

- Ja, han ringde precis och sa att han kommer om en timme, sa doktorn.

- Okej, tack så mycket! Sa jag och log mot honom.

Efter en timma öppnades dörren till mitt rum och Ian kom in.

- Hej olycksfålgel, sa Ian och kysste mej på pannan.

- Hej, sa jag lågt.

- My gash vad sööööt! Sa någon som stod i dörren.

- Lee! Liam! Ropade jag och de kramade om mej.

- Hur är det? Frågade Liam.

- Okej, har varit bättre, vart är Jess? Frågade jag.

- Hon ville inte komma, hon och hennes man skulle ut och kolla hus i L.A. Sa Lee.

- Kunde hon INTE komma!? Kunde hon åka och kolla på hus men inte se till sin DÖENDE syster!? Skrek jag.

- Döende? Viskade Lee, hon var helt blek och såg förskräckt ut.

- Ja döende! Doktorn sa att jag KOMMER att dö! Säg adjö när ni har chansen! Fräste jag. Lee brast i gråt och Liam kramade henne. Ian satte sej vid min huvudkudde.

- Är det sant? Viskade han.

- Ja. Sa jag kort. Han smekte min kind.

- Jag vill inte det, sa han lågt.

- Utan dej är jag bara en av miljoner, du är det finaste jag vet, viskade jag.

- Vi skulle ju vara de som klarade av allt, viskade han tillbaks.

- Och det ska vi... sa jag.

- Tack, sa han och kysste mej på kinden.

- Lee, sluta gråt, jag ska klara av det här, jag lovar att aldrig dö så länge ni finns här! Sa jag. Lee tittade på mej och kramade sedan mej länge och hårt.

På eftermiddagen kom tre nya besökare. Natta, Sofia och Agens.

- Hej hörni! Sa jag.

- Hej, vad har hänt med dej? Kan du inte ha konserten nu? Sa Natta oroligt.

- Nej, tyvärr... sa jag och kramde om alla tre.

- Kommer du att dö? Frågade Sofia.

- Så kan man inte säga Sofia! Sa Anges.

- Det är lugnt, och nej, jag kommer inte dö förän jag uppfyllt allas drömmar, och så länge ni och mina vänner finns här för mej, sa jag.

- Hur kan du vara så säker på det? Frågade Natta.

- Jag har lovat Ian att klara av det här, och jag sviker honom aldrig! Sa jag.

- Va? Sa Agnes. De andra fnissade.

- Det är något du inte förstår, kääärlek du vet, sa Sofia och alla skrattade.

- Tack tjejer, ni ska alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, sa jag och log.

- Tack du med, sa Natta och kramade mej.

- Det finsaste jag vet... mumlade jag, plötsligt fick jag yrsel, och med en smäll ramlade jag ur sägen ner på sten golvet så att blodet färgade väggarna och allting försvann.

Fortsättning följer...