På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hela; han ville ses på Hotell Enhörningen. Vi skulle ta en drink i baren, han skulle gå förklara sina handlingar och vi var klara med varandra. För mig lät det bra. I Enhörningens hotellbar återfanns två saker; utsökt vin och vackra kvinnor. Jag hade inte legat med någon, ens fanatiserat om andra kvinnor sedan Becca dog. En och annan tidning har blivit till min användning, förstås, men ingen levande kvinna. Dock tyckte jag mycket om att sitta i barer och spana efter kvinnor som liknade Becca. En sorts fridfullhet uppstod i mitt hjärta när jag betraktade någon som drog åt min avlidna hustrus håll. Ibland kunde jag föreställa mig att kvinnorna var Becca, om jag såg på dem bakifrån.
På eftermiddagen klädde jag mig och drog ut i regnet. Hela dagen hade det öst ner, och vad mig beträffade så var det lite mysigt. Soliga dagar bara störde mig. En yrkesskada, förmodligen.
När jag trädde in i hotellet körde jag handen igenom håret. Det var dyblöt och regndroppar flög från mina fingrar. Ossotro satt redan i baren. Han var klädd i en röd kostym, som faktiskt passade honom. En nervositet erigerade i min mage. Den var annorlunda från den som jag känt i Ossotros hem. Nu kändes det pirrigt, som om jag var påväg till en dejt. Med blygsamt sänkt blick närmade jag mig baren. Då Ossotro fick syn på mig reste han sig och höll ut handen. Jag skakade den, och till min förtjusning var den mjuk och flottig som smör.
Mr. Salvatore beställde ett glas vin. Jag iakttog honom noga; det var någonting främmande med honom. Han verkade nästan nervös. Uppmuntrade log jag emot honom, i ett försök lätta stämning. Han log tillbaka och varenda fiber i min kropp darrade till. Flamman i mitt hjärta betedde sig som en fladdermus. Den flaxade och slog mot insidan av min bröstkorg. Aldrig hade jag varit så nöjd med mitt sällskap. Jag sneglade på Mr. Salvatore, som satt glaset till sina läppar. Han smuttade på vinet, rynkade pannan och satte försiktigt ned glaset igen.
“Så,” han harklade sig. “Vad ville du prata om?”
Frågan var dum, eftersom jag redan berättar det. Men jag uppskattade skälvningen i hans röst när han talade. Den var osäker, trevande. Det fick mig att känna mig i kontroll. Mitt fot smekte hans stolsben, lekfullt och nästan omärkligt. Mr. Salvatore kliade sitt lår. Jag kunde inte avstå från att glänta på hans skrev. Ögonblicket tog slut fortare än jag önskat, för han skiftade position och sköt stolen lite ifrån mig.
“Jo,” sade jag. “Jag betedde mig lite märkligt, jag inser det, men jag hoppas mina presenter vägde upp på något sätt.”
Mr. Salvatore gapade. “Vägde upp? Skojar du?”
“Va?” Jag blev ställd. Var han inte tillfredsställd? Hela kvällens planer byggde på att han inte var rädd längre.
“Dom var... minst sagt ovanliga.” Sa Mr. Salvatore.
“Bra, ovanligt är bra.” Svarade jag triumferande. Han ruskade på sig.
“Mm... men jag föredrar chokladhjärtan istället för... fågel.”
“Duva.” Rättade jag honom. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hans knäskål.
“Nästa gång blir det chokladdoppat, det lovar jag.” Kungör jag. Han stirrar på mig.
“Det... är lugnt, du behöver inte...”
“Stunt! Skitprat! Du skämtar! Fresta mig inte, unge man!” Utropar jag.
Ossotro såg ut att bli uppjagad när jag invände emot hans presentidéer. Det skapade olust i mig att ens tänka på vad han kunde skicka mig i framtiden.
“Eh...” var allt jag lyckades pressa fram.
“Åh jo,” sa han. “Allt du ber om, min vördnadsfulle.”
Hans konstiga, gammalmodiga smeknamn bara förvärrade saker. Men när han rörde vid mig, återigen, hans fingertoppar lämnade fettfläckar, brände det till. Jo, det fanns något mellan oss. En sorts elektricitet jag inte kunde förklara.
“Ursäkta mej...” en kvinnlig röst tilltalar oss. Ossotro och jag vänder oss samtidigt och stirrar rakt in i ögonen hos en ung kvinna. Hon är klädd i en urringade topp som genast lockar min blick.
“Ja...” mumlar jag. Hon fnittrar.
“Vill du dela en drink med mej?” Frågar hon. Ossotro ställer sig tvärt. Stolen skrapar så intensivt mot golvet att mina öron fladdrar till. Han går runt mig och sprakar till kvinnans stol. Hon faller till marken med ett hiskeligt skrik.
“DET ÄR MIN MAN! DITT ÄCKEL!” Vrålar Ossotro. Jag bara stirrar. Ossotro nappar sedan tag i min arm och drar med mig därifrån.
“Jag har ett rum.” Viskar han till mig. Utan ett ord följer jag honom till hissen.

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i bröstkorgen. Det dunkar i huvudet. Med darrande hand sträcker jag ut handen och knäpper på lyset. Det gulaktiga ljuset skiner upp mitt rum. Mörka skuggor kastas ut med golvet. I ett ögonblick tycker jag mig se en mansskugga invid min. Jag rycker till och vänder på huvudet mot fönstret. Men det är ingen där. Jag spanar ut i mörker, försöker fånga rörelser därute. Men jag ser bara min egen reflektion i fönsterglaset.
Jag klarar inte att stanna kvar i sängen. Istället släntrar jag ut i köket och vrider på kranen. Två stora vattenglas dricker jag, men det lugnar mig inte. Det är då jag upptäcker det; mina tånaglar! Min blick har sjunkit mot golvet och tånaglarna har fångat min blick. De är kortklippta. Och jag är tvärsäker på att jag inte klippt dem på flera veckor. Senast igår, gick ännu ett par strumpor sönder på grund av min långa stortås nagel.
Jag skakar nöjt burken med naglar. Det klirrar mysigt och jag kan inte låta bli att le. Mr. Salvatores naglar... de kommer passa perfekt i min samling. Jag öppnar en kökslåda och tar fram papperstejpen. Sedan skriver jag “DAMON SALVATORE” med svart spritpenna och trycker fast tejpen på burken. Jag är förundrad över hur enkelt det var att smyga in i Mr. Salvatores lägenhet. Den var olåst och även om golvet var fullt av sopor, smulor och gamla strumpor – de tre s:en – så kunde jag ljudlöst tassa in i hans sovrum. Där låg han, snörd i sitt täcke, med bringan blottad och fötterna hängande utmed kanten. Nagelsax hade jag med mig. Jag lämnade en liten överraskning i en plastpåse.
På morgonen hittade jag en liten plastpåse. Ett pyttelitet fågelhjärta i en zippy-bag. Påsen doftade parfym och hade ett blomklistermärke vid kanten. På den hade någon skrivet med tusch: “Ett hjärta till mitt hjärta”. Jag slängde påsen från fönstret, efter att ha kräkts tre gånger i handfatet.
Jag vaknade fyra gånger under den följande natten. Jag drömde obehagliga mardrömmar om Ossotro. Han stod över min säng och viskade mitt namn. Han var kläd i sin födelsekostym och yllestrumpor. Närmare och närmare lutade han sig mot mitt ansikte, tungan hängde ut och andedräkten spiskummin. Mitt skin krullades och ögonen rullade bakåt i huvudet på mig. Jag vaknade upp till en plaskvåt säng.
Idag var dagen! Jag skulle lägga ned mitt ess! Min plan, det stora artilleriet. Mr. Salvatore... han var chanslös! Nu var det dags, han var redo och det var jag också. Jag klädde mig i mina finaste kläder; min röda, silkeskostym och vargslips. Jag doppar en kam i vatten och kör det igenom mina hårstrån. Sedan gnider jag på lakrits läppglans. Stolt ler jag mot min spegel. Vacker, stark, åtråvärd. Jag strök med handen utmed tyget. Mr. Salvatore, han skulle njuta av känslan, det visste jag. Jag rättade till slipsen och tänkte: “Idag ska bli en bra dag.”
Idag har jag fått ett till kuvert. Även det är parfymerat; doftar tall. På kuvert står det textat med snirklig handstil: Till min käre Mr. Salvatore. Inuti finns en tunn silverkedja med en hjärtformad berlock. Berlocken har en liten hasp och när jag knäppt upp den beskådar jag innehållet med äckel. Det är en bild på mig, med slutna ögon, i ena halvan hjärtat och en nakenbild på Ossotro i den andra. Nakenbilden är det groteskaste jag sett. Hans mage väller över midjan och hans ”packet” syns knappt mellan de hopknipna låren. Ossotro ler och vinkar i bilden. Han har en cigarettstump mellan de tunna läpparna. Jag lägger ned berlocken och fiskar ut en liten lapp från kuvertet.
“Käraste!
Jag har inte varit den bäste av partners, detta medger jag! Men morgondagen nalkas och vi måste gå vidare. Jag saknar er varje dag, edert hår som edert skratt. Jag har ljugit för dig, detta är sant. Och vartenda falsk ord sluppit ur min mun, skall bli avslöjat. Jag älskar er, Damon Salvatore.
Eder evigt hängiven,
Dr. Per Ossotro.

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in.
“Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet.
“Nej... eller lite.” Mumlar jag. Han sätter sig på min säng och drar en djup suck. Han fortsätter att stirra på mig med ett brett leende. Olustigt skruvar jag på mig. Vad vill han?
“Doktorn..?” Prövar jag. Han ruskar på huvudet, så saliven sprutar från hans mun. Äcklad torkar jag spott från min kind.
“Jag ska gå, men jag gjorde lite frukost till dej.” Säger han och skjuter brickan i mitt knä. Sedan reser han sig och går.
På brickan står det en tallrik och en kopp kaffe. Jag kväljer vid åtanken av hans sumpiga kaffe, men jag är törstig och det är bättre än ingenting. Idag har smörgåsen en tjockt lager prickig korv. Jag tar en stor tugga med redan vid första bettet måste börjar jag spotta och fräsa. Någonting hårt fanns i smörgåsen. Jag letar igenom det tuggade brödet för att se vad som hamnade mellan min tänder. Tillslut hittar jag en broskbit, stor som en stenkula. Jag vågar inte äta mer av smörgåsen.

“Är arbetet klart idag eller?” Frågar Mr. Salvatore. Vi står ute i trädgården och jag har kameran på axeln. Jag känner en stygn i hjärtat. Vill han lämna mig? Redan?
“Ja...” säger jag släpigt. Han nickar.
“Hur ska vi arbeta idag?” Frågar han.

Efter tre timmars stel filmning går vi in i huset. Jag nekar till en smörgås och Ossotro ser besviken ut.
“Jag ska gå ut,” säger han efter en stunds tystnad. “Och kolla till grisarna.”
“Va?”
“Grisarna!” Utropar han. Sedan slänger han ned kameran i soffan och springer ur huset. Gapande står jag kvar, förvirrande om vad som just hänt. Efter ett par minuter burrar jag av mig äckelkänslan och vandrar från vardagsrummet. Jag ser upp mot den mörknande trappuppgången. Nyfikenhet tränger på igen. Ossotro är inte i huset, nu har jag en chans. Jag tassar upp för trappan och gläntar på dörren till Ossotros sovrum. Det är mörkt och jag slår på lampknappen. Sovrummet verkar hyfsat normalt. Gräddvita gardiner och luddig, grön heltäckningsmatta. På ena väggen hänger ett porträtt på en man som liknar en långhårig Matt Damon. I ena hörnet står ett skåp i ljust trä. Jag går fram och öppnar skåpet. Vid åsynen av innehållet drar jag häftigt efter andan. Skåpet är full klistrat av bilder på mig. Det är urklipp från tidningar och utskrivna bilder på A4 papper. I mitten står en inramad bild av mig och Becca. Jag kan knappt tro mina ögon; Ossotro har strykit över Beccas ansikte med en rödtusch. På darrande hand tar jag upp bilden. En olustig känsla molar i bröstet. Insikten om att det är någonting djupt fel på Osstro skrämmer mig. Genast sätter jag ned bilden, stänger skåpet och skyndar mot dörren. På kvicka fötter fortsätter jag in i mitt rum, tar med mina saker och rusar ner för trappan. Ossotro bemöter mig i hallen. Nackhåren reser sig i nacken på mig; han har en blodfläck på hakan.
“Öh... jag...” jag får inte ur mig ett vettigt ord. Allt jag kan är att stirra på fläckan. Uppenbarligen märker han detta, för han harklar sig och när jag möter hans blick är den iskall.
“Jag måste gå.” Viskar jag och sträcker mig efter mina skor. Jag störtar ur huset i strumplästen. Mina fötter blir blöta och någonting vasst skär in i min fot, men jag stannar inte. Jag kastar mig in i bilen och låser bildörren.
“Mr. Salvatote!” Ossotro gastar efter mig. Han står på trappen med någonting vilt i blicken. Hela min kropp skakar.
“Mr. Salvatore! Kom tillbaka, ditt jävla kukpervo!”
Svetten rinner när jag trampar på gasen och slirar från Ossotros uppfart.

Jag ska döda honom. Ilskan blixtrar i mig, jag ser vitt. Han är en otacksam, oduglig svinpäls. Jag stövlar in i huset och till garderoben. Aldrig har jag känt mig så förråd. Han skulle ju äska mig! Vi skulle bo tillsammans och älska på bordskivor och vindsutrymmen. Hur kunde han lämna mig?! Med gråten i halsen river jag upp garderobsdörren och omfamnar min vargkostym. Det är en lättnad att känna den sträva pälsen mot kinden och doften av kreosot sticka i näsan. Jag kramar och torkar tårarna i pälsen.
“Du är min enda vän.” Viskar jag. Jag ser upp mot varghuvudet. Dess lugna ögon ser ut att besvara min ensamhet; tycks säga “Jag vet, Putte, jag vet.”

Ossotro hadde bäddat med My Little Pony lakan, som jag antog är hans döttrars. Rummet han givit mig var litet, med röda träväggar, snetak och en gul plastmatta. Golvet var iskallt under mina fötter och jag önskar att jag fått bära min skor. 

"Här har du," ropar Ossotro. Jag vände mig till honom just i tid för att fånga ett bylte han hivat till mig. Det var en The Vampire Diaries tröja i Large. Mitt, Pauls och Ninas ansikten stirrade stint på mig från tyget. Motvilligt kränger jag av mig min egna tröja och tar på mig Ossotros donation. Om det inte vore för att jag avskydde att sova i kläder jag haft under dagen hade jag kastat tröjan från fönstret. 

Mr. Salvatore somnade med en gång. Jag tassade in, en halvtimme efter vi sagt godnatt, och betraktade honom medan han sov. Hans bröstkorg höjdes och sjönk i jämna tag och hans andetag var tysta och lätta. Tiden flög förbi medan jag stod där och såg på honom. Hela bilden verkade overklig; jag kunde inte förstå att dagen verkligen passerat. Aldrig förut hade jag förstått vad lycka var. Det hade inte varit samma sak med de andra, känslan att se på Ians sovande gestalt var inte det ringaste lik de förra gångerna. Väntan hade varit tre år lång och den hade varit fullkomligt värt det. En tillfredställese bortom mina vildaste drömmar fyllde min kropp; jag var sannerligen lycklig. 

Det njutningsbara ögonblicken tog slut, då begäret steg i mig. Självtvingat lommade jag iväg till mitt sovrum och kikade in i garderoben. 

Jag vaknade med ett ryck. Det står någon i hörnet. Det finns någon i hörnet. Orden malde i mitt huvudet. En andlös skräck drabbade mig och jag satte mig kapprack upp i sängen. Lakanet hade skrynklats under mig och jag paniksvettades. Förbrillt såg jag mig om i rummet; det var tomt. Men när jag blundade såg jag den där skuggan, en hotfull skugga i hörnet av rummet. Med vitt uppspärrade ögon stirrade jag mot det dunkla hörnet, men hur mycket jag än spanade så upptäckte jag ingen gestalt. Efter jag försäkrat mig att jag var ensam, lade jag mig ned igen. Men ingen ro kunde bli funnen på huvudkudden. Dagen hade lämnat ett obehagligt spår i mig. En varningsklocka ringade i bakhuvudet; någonting var fel. Mitt hjärta slutade inte klappa och jag stod inte ut med att ligga kvar. På darrande ben klättrade jag ur sängen. Men just som jag slöt fingrarna om handtaget fylldes jag av en ännu djupare rädsla, som om min sårbarhet bara skulle ökas om jag klev ut. En obeskrivlig fasa tvingade mig att stappla bakåt från dörren. Istället för att försätta ut tände jag taklampan. Den var svag och kastade långa, skumma skuggor utmed väggar och golv. 

I två timmar satt jag hopkuren på sängen och stirrade stint på en fläck i taket. Mitt medvetande var fullt av misstankar och konspirationer. Var det huset, ägaren eller bara jag? Vart kom dessa hotfulla tankar ifrån? Jag fann inte tröst i att åka hem heller, för där väntade ännu en abyss av ensamhet och mörker. Ingenstans såg jag ljusa fläckar, inte här hos Ossotro och inte hemma. Beccas minne var det enda jag kunde klänga mig fast vid. I förtvivlan gick jag igenom våra dagar tillsammans i huvudet och jag försökte minnas var detalj. Det plågade mig att jag glömt flera saker hon gjort och sagt. Mina sorginfluerade tankar avbröts då jag hörde en duns. Återigen började mitt hjärta slå, häftigt i mitt bröst. Ännu en duns. Jag reste mig. Sakta närmade jag mig dörren. Duns, duns, duns... Nu rusade blodet och jag vågade knappt andas. Jag öppnade och steg på lätta fötter ur rummet. Dunsarna kom från rummet mittemot mitt. Dörren stod på glänt. Jag frös i mina steg när jag hörde någons tunga, snabba andetag. Sedan ett gurgel och Ossotros röst som viskade mitt namn. I rungande fruktan skyndade jag tillbaka in i mitt rum och gömde mig under täcket. 

___________________________________________________________________

Ossotro är allt en skumis va???? ;)))))))))

HEJ ALLA LÄSARE!! <33 Ville bara säga att denna novell är löst baserad på filmen "Creep" med Mark Duplass. Se den gärna;)))

_________________________________________________________________________________________

"Åh," sa jag, där jag satt på knä i det våta gräset. Jag höll upp en pelagon och såg leende in i kameran. "Vilken fin pelagon! Sånna finns bara i Utah." 

Ossotro höll upp tummen. Jag lade märkte till att hans tumnagel var flera centimeter lång. För en sekund var jag tvungen att se bort, det var lite märkligt; hans andra naglar var kortklippta. 

Ossotro stängde av sin canon eos 5000 + zoom 38-76 mm, som han filmat med. 

"Vi måste ta en toalettpaus." sa han. Det var fjärde gången de senaste två timmarna. Men jag kommenterade inte, utan nickade och reste mig upp. Jag hade fått fläckar på min jeans. Ossotro satte kameran på en bumling och skyndade iväg mot sitt hus. Jag stod en bit upp i skogen och från min position kunde jag se ett litet, rött förråd. Dörren var målad i en blå, flagnande färg. Nyfikenheten tog över. På snabba fötter pinnade jag ned för kullen till förrådet. Försiktigt kände jag på handtaget; det var öppet! En unken lukt slog emot mig. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och dra upp skjortan över munnen för att inte kräkas. Det var en stark, överväldiga lukt som stack i näsan och vände på maginnehållet. Innan jag hann kika in, hörde jag Ossotros steg bakom mig.

"Vad gör du?" 

Hastigt vände jag mig om och smällde igen dörren med min känga. "Va?"

"Vad gör du?" Ossotros leende var stelt, inte alls strålande som förut. Det var tydligt att han inte ville att jag skulle se innehållet i förrådet. 

"Inget! Förlåt, jag trodde det var... toaletten." 

Ossotro skrattade. "Jo, jo, det är... en sorts avlopps... rum, det är därför det luktar lite." 

"Jaså?" sa jag. Hans ursäkt övertygade inte mig, men jag bestämde mig inte för att bråka. 

"Ska vi försätta?" föreslog han. Jag nickade. 

Tre timmar senare hade det mörknat fullt. Vi satt återigen i hans soffa och mumsade på smörgåsar. Den här gången hade han använt leverpastej från en burk med namnet "Hilda". Leverpastejen var den godast jag någonsin ätit; krämig och utan spår av den plastighet hos den affärköpta. Ossotro berättade att han tillverkade påläggen själv och att han till och med slaktade grisarna. Jag funderade på om det funnits grislik i förrådet och det var anledning till stanken, men varför skulle han ljugit om det? 

"Det börjar bli sent," sa jag. "Jag borde köra ner mot stan för att hitta ett motell."

Ossotro tryckte i sig resten av sin smörgås och talade sedan med saliv och smulor sprutande från käften. 

"Nä, du kan sova här om du vill!" 

Det fanns inget jag ville mindre. Bara tanken på vargkostymen med tillhördande svans och tassar skickade kalla kårar längs min rygg. Men Ossotro var så tillgiven att jag inte kunde neka honom. Jag nickade.

"Okej, tack." sa jag. Han reste sig.

"Jag ska gå och göra i ordning en sängplats till dej, Mr. Salvatore." kungjorde han och klappade mig på huvudet. Förvånat stirrade jag efter honom. Ingen hade någonsin klappat mig på huvudet. Det kändes båda spännande och obegagligt. 

Ossotro återvände med en plastkopp, vars innehåll skvimpade när han rörde sig. 

"Här," sa han och räckte koppen till mig. "Det är bourbon, som du tycker om så mycket, Mr. Salvatore."
Jag höjde ögonbrynen. "Eh, i tv-serien, menar du?"
Han rynkade pannan. "Va menar du? Gillar du inte bourbon?" hans röst blev plötsligt kall. En rysning skälvde min kropp och en oförklarlig rädsla formades i mig. 

"Eh... jo." viskade jag och tryckte koppen till mina läppar. Ossotro stirrade på mig med klutrunda ögon medan jag klunkade i mig innehållet. Drycken var stark och jag lyckades knappt svälja den, men Ossotro rörde inte en fena förrän jag gjort det. 

___________________________________________________________________________________________

Ja...... vad har han i förrådet`?????? Vem ÄR Ossotro egentligen? 

Sakta fortsatte jag in i köket. Ossotros hem var väl städat. Hemma hos mig var det raka motsatsen. Överallt fanns det disk, dammråttor i drösor och tvätt. Jag lärde mig aldrig att städa och jag hade inte kunnat anställa ett hembiträde på ett år. Det var trevligt att få stå på ett golv utan ojämnheten av smulor under fötterna. Ossotros hand landade på min axel. Jag såg på honom, han log. 

"Kan jag bjuda på något?" frågade han. Mitt ansikte lyste upp. 

"Gärna, jag har inte ätit sedan... jag åkte hemifrån." ljög jag. Han nickade. 

"Det ska bli, käre Mr. Salvatore." 

Han släntrade fram till kylskåpet och öppnade det. Därinne fanns ett dussin olika plastburkar med namn skrivna på. Ossotro plockade fram en med "Sean" på. 

"Duger skinkmackor?" frågade han. Jag nickade. 

Vi satte oss i Ossotros soffa med smörgåsar och en varsin kopp kaffe. Hans kaffe smakade lite unket men smörgåsen var den godaste jag någonsin ätit. VArför han skrivet "Sean" på skinkburken frågade jag inte, men det var minst sagt underligt.

"Så," sa jag. "Exakt vad går jobbet ut på? Du beskrev det inte i annonsen."

"Juste," sa Ossotro. "Jo, jag vill filma en liten reklam video."

"Vad för sorts?" undrade jag. Det hade stått i annonsen att Ossotro var en doktor och jag hade antagit att han var en medicinsk doktor. Men nu började jag frukta att han hade doktorerat i något vedervärdigt ämne som jag aldrig hört om. Ville han nu att jag skulle göra reklam för hans konstiga besattheter? 

"Ingen kommer någonsin hit," sa Ossotro nedstämt. "Men området häruppe är fint, jag tänkte om du och jag gick runt i skogen och de närmaste ställen här omkring och filmar allt roligt vi gör, då kanske fler kommer hit!"

"Bra," suckade jag, lättad. "Det låter trevligt."
Egentligen lät det obehagligt och tråkigt, men jag var desperat för pengar. JAg skulle göra vad som helst. 

"Tycker du om skinkan?" frågade Ossotro. 

"Jo, tack." svarade jag. 

"Den är hemmagjord." sa han och blinkade. 

När Mr. Salvatore med glupskhet åt macka efter macka, blev jag mycket nöjd. Vi hade lika smaklökar! Jag kunde inte sluta le när jag såg på honom; han var vackrare än någonsin. Dramatiken han genererat sist jag såg honom var inte där, men jag spekulerade att jag kunde locka fram den. Hans dramatiska skrik och utrop hade varit något jag njutit av. 

"Mr. Salvatore, ska vi börja?" frågade jag. Han ställde sig. 

"Javisst." sa han. Hans ton var stel och jag undrade om han tyckte det hela var tråkigt. 

"Kan du gå och hämta min keps?" bad jag. När han såg frågade på mig svepte jag med handen över min hjässa. "Jag blir så solbränd om jag inte har den." 

Han sneglade mot den mulna skyn, men sedan nickade han. "Vart är den?"

"I garderoben i fasturn, den med spegel på dörren." 

Mr. Salvatore skyndade ut. Snart hörde jag ett skrik.

"VAFAAAAAAAAAAAAAAAN?!!?!" 

Jag kom ut störtade till honom. Han satt på knä och skakade. 

"VAd är hänt?!" utropade jag. 
"DIn jävla kostym skrämde mej!" spottade Mr. Salvatore. Sedan pekade han mot garderoben. Jag vände mig om och fick syn på min stora vargkostym med tillhörande tassar och svans. 

"Jag är ledsen," sa jag. "Han är min enda vän." tillade jag tyst.

"Va?"
"Jag menar... han är min frus vän."

"Din frus vän?" Mr. Salvatore liknade ett frågetecken. "Vad menar du?"
"Hon brukar tala med dräkten och sånt, hon är lite..." jag vispade mitt finger runt tiningen. Mr. Salvatore flinade. Hela min kropp satt i brand. Jag fick Mr. Salvatore att le! 

"Din fru verkar knäpp." sa han, obrydd. Jag nickade.

"Du anar inte."

______________________________________________________________

JA.... frun är "knäpp"???:)))))))) vad kommer hända NU?

Det var länge sedan jag haft ett jobb. Inte sedan Becca dog, har jag haft orken att arbeta med skådespeleri igen. Efter att Becca dog väntade jag en månad och sedan försökte jag ta livet igen. Jag vadade ut i vatten och väntade på att hajarna skulle komma och ta mej. Men dem kom aldrig. Där stod jag och frös men ingen haj kom. Jag grät floder som rann ut vattnet och blandades med fiskarna. Jag så ledsen. Jag skulle stå där tills jag dog, tills mina ben ruttnade och jag föll i vattnet. För att dö. Men, det hände inte. Min vän kom. Lee såg mig från sitt fönster och sprang ut i vattnet, för rädda mig!

"Gör det inte!! Det hade inte BEcca velat!!" skrek hon. Hon hade rätt. Jag kunde döda mig själv för att BEcca skulle bli förtvivlad. Ävne om hon var död. Jag hörde Beccas ord i mitt huvud... "JAG ÄR INGEN ÄNGEL... JAG DISSAR DEJ NU." 

Hon hade blivit besviken om jag gjorde det. Hon hade blivit arg och slagit mig... hon var allt en livlig tjej. Sedan kom dem jälva hajarna! 

Nu, Becca för tre år sedan. JAg har levt i en liten lägenhet i Utah och inte pratat med någon. Men mina pengar började ta slut och jag behövde nya pengar för leva. Jag behövde köpa mat till min patetiska mun. Dumt. 

Så jag tog ett jobb jag hittade på  Craigslist. Det var en man som sökte "skådespelar-hjälp". Han hette Putte. Han hette nåt konstigt i efternman... Albatros eller nåt. Men jag behövde jobbet även om han verkade som en ensam loser. Ingen ville anställa mig längre, för de var sura för jag varit borta så länge. Men de fattade inget!! Becca var DÖD.

"VAFAN VARFÖR??!?!" skrek jag från mitt fönster. Jag sakande Becca. Jag såg henne i månen. Varför var hon inte här?!

Nästa dag skulle jag åka till mitt nya jobb. Jag satte på mig en svart jacka och blå jeans och kammade mitt hår. Sedan jag tog mina visitkort, så att om han frågade så kunde bevisa att jag var Ian Somerhalder! 

Han skulle komma. Han visste inte att det var jag. När han tackade ja, visste han inte att det var jag... enda sedan jag träffade honom på sjukhuset, har jag haft en dragning till honom. Jag minns dem käkbänen, den där doften, de där ögonen... Hur bra han skulle se ut i mitt hus. Så fort jag såg honom ville jag krama honom, inandas hans läder doft och känna på hans mjuka hud. 

Jag såg i spegeln. Jag var inte en vacker man. Med mina tre gråa hårstårn, mina svullna öron, min väldiga kran... Jag öskade att jag kunde se ut som en gresik gud, typ Apollo. Då skulle Ian nog gilla mig.

"Gaska upp dig, Doktor Putte Ossotro!" sa jag till min spegelbild. Jag ska träffa Ian... mitt livskärlek... 

Johanna var iingenting i jämförelse med honom. Henne hade jag lämnat bara tre veckor efter att den d'r värdelösa Becca dött... JOhanna tog mina döttrar. Jag behövde inte bry mig om dem. Även om det var deras förtjänst att jag fick reda på Ian. Ian.... vackra Ian. Han skulle bli min. Att han tog jobbet! Det var sjukt. 

Jag gick ned till köket. Där gjorde jag i ornding en kopp kaffe. Jag satte mig vid bordet och drack. Kaffet smakade bittert. Bittert som min själv, tänkte jag. Längtangsfullt såg jag genom fönstret på de vackra träden. Aldrig förut hade jag uppskattat mindre saker i livet, som träd, fåglar, solen... Nu, när kärleken var i mitt liv var det hela annorlunda. Plötsligt var jag stärkt av de mest obefintliga saker i min vardag. Ians ansikte, hans röst...

De senaste tre åren hade jag bevakat honom. Att vara en framgångsrik läkare hade sina fördelar. Folk gjorde mig gärna tjänster. Mitt folk hade ögon på Ian dygnet runt. När han försökte ta livet av sig, då förseglade vi badområdet så inga hajar kunde tränga sig igenom. Egentligen borde Ian tacka mig! Jag hade räddat hans liv. Han var dum och tyngd av sorger, han tänkte inte klart. Min kärlek för honom var äkta. 

Det var för övrigt synd att Ian bytt sitt namn. Han insisterade på att bli kallad "Ian Somerhalder". VArför han inte vill bli känd som "Damon Salvatore" var underligt. När jag uttalde hans namn första gången... äntligen visste jag vad Guds namn var. Mr Salvatore....

Som tur var, fanns det inga poliser ute morgonen jag reste från Utah. Putte Albatros bodde i bergen i Minnesota. Det var en mycket lång resa, men vad gjorde man inte för $54? Jag hade lämnat mitt hus alldeles för sent och nu körde jag med gasen i botten, hela vägen. 

Jag kände hur hungern brännde. Det hade gått nästan tre dagar sedan jag ätit. Min frys hade stått tom sedan mina sista pengar spenderas på mitt Spotify-premium. Om jag varit en rik man, en man rik av lycka och värme... då hade inte pengar spelat någon roll. Om Becca fortfarande levt hade jag kunnat arbeta som diskpojke. Det hade inte spelat någon roll så länge hon stått vid min sida. Men det gick inte, för hon var död. 

När jag äntligen bromsade utanför Alabtros hus var jag utmattad av både hunger och trötthet. Bilturen hade tagit åtta timmar. Mina ögon och fingrar värkte. Förhoppingsvis är han god nog och bjuder mig på mat, tänkte jag och hoppade ur bilen. Klockan var 14:03 och himmlen var fortfarande ljust. Jag hade hört att det blev mörkt tidigare i de nordligare delarna av USA. Jag joggade upp för verandatrappen och klev fram till ytterdörren. Dörren öppnades innan jag hunnit ringa på. 

Framför mig stod nu en medellång man; skallig och bärandes en slokig, vit rock. Han log. Det var något bekant om honom, men jag kunde inte sätta fingret på det. 

"Hej, är du Putte Alabtros?" sa jag och sträckte försiktigt fram handen. Mannens ansiktsuttryck stelande. 

"Ossotro." sa han. 

"Va?" 

"OSSOTRO!" ropade han och tog tag i min hand. Jag spratt till vid hans agressiva ton och hans fasta, men kladdiga grepp. Någonting om honom påminde om Becca... om det var hans hårda ton eller ögonen kunde jag inte avgöra.

"Jag är ledsen, jag heter-"
"Jag vet vem du är, Mr. Salvatore."

Jag rynkade pannan. "Mitt namn-"

"Jag tycker det är dumma fasoner att du inte vill bli kallad för dit riktiga namn, Mr. Salvatore."

Mannen såg så vänlig ut att jag inte kunde rätta honom. Hur mycket kunde det göra om han kallade mig Salvatore?

Mr. Salvatore verkade tycka om att jag använda hans riktiga namn! Han log och skakade min hand. Hans hud var precis så mjuk som jag föreställt mig. Jag steg åt sidan.

"Kom in, min ödmjukaste." sa jag. Ian nickade och klev in. 

"Vänta!" ropade jag då och stigit över trösklen. "DU MÅSTE TA AV DEJ SKORNA!" 

Han såg frågade på mig. Men sedan ryckte han på axlarna och trampade av sig skorna. Han gick ut till köket. Kvickt skopade jag upp skorna och gömde dem i en gardrob. Han skulle inte kunna gå utan sina skor.....

Ja......... vad händer nu då?? Vem är denna "Dr. Ossotro":..??? ;))