Sakta fortsatte jag in i köket. Ossotros hem var väl städat. Hemma hos mig var det raka motsatsen. Överallt fanns det disk, dammråttor i drösor och tvätt. Jag lärde mig aldrig att städa och jag hade inte kunnat anställa ett hembiträde på ett år. Det var trevligt att få stå på ett golv utan ojämnheten av smulor under fötterna. Ossotros hand landade på min axel. Jag såg på honom, han log. 

"Kan jag bjuda på något?" frågade han. Mitt ansikte lyste upp. 

"Gärna, jag har inte ätit sedan... jag åkte hemifrån." ljög jag. Han nickade. 

"Det ska bli, käre Mr. Salvatore." 

Han släntrade fram till kylskåpet och öppnade det. Därinne fanns ett dussin olika plastburkar med namn skrivna på. Ossotro plockade fram en med "Sean" på. 

"Duger skinkmackor?" frågade han. Jag nickade. 

Vi satte oss i Ossotros soffa med smörgåsar och en varsin kopp kaffe. Hans kaffe smakade lite unket men smörgåsen var den godaste jag någonsin ätit. VArför han skrivet "Sean" på skinkburken frågade jag inte, men det var minst sagt underligt.

"Så," sa jag. "Exakt vad går jobbet ut på? Du beskrev det inte i annonsen."

"Juste," sa Ossotro. "Jo, jag vill filma en liten reklam video."

"Vad för sorts?" undrade jag. Det hade stått i annonsen att Ossotro var en doktor och jag hade antagit att han var en medicinsk doktor. Men nu började jag frukta att han hade doktorerat i något vedervärdigt ämne som jag aldrig hört om. Ville han nu att jag skulle göra reklam för hans konstiga besattheter? 

"Ingen kommer någonsin hit," sa Ossotro nedstämt. "Men området häruppe är fint, jag tänkte om du och jag gick runt i skogen och de närmaste ställen här omkring och filmar allt roligt vi gör, då kanske fler kommer hit!"

"Bra," suckade jag, lättad. "Det låter trevligt."
Egentligen lät det obehagligt och tråkigt, men jag var desperat för pengar. JAg skulle göra vad som helst. 

"Tycker du om skinkan?" frågade Ossotro. 

"Jo, tack." svarade jag. 

"Den är hemmagjord." sa han och blinkade. 

När Mr. Salvatore med glupskhet åt macka efter macka, blev jag mycket nöjd. Vi hade lika smaklökar! Jag kunde inte sluta le när jag såg på honom; han var vackrare än någonsin. Dramatiken han genererat sist jag såg honom var inte där, men jag spekulerade att jag kunde locka fram den. Hans dramatiska skrik och utrop hade varit något jag njutit av. 

"Mr. Salvatore, ska vi börja?" frågade jag. Han ställde sig. 

"Javisst." sa han. Hans ton var stel och jag undrade om han tyckte det hela var tråkigt. 

"Kan du gå och hämta min keps?" bad jag. När han såg frågade på mig svepte jag med handen över min hjässa. "Jag blir så solbränd om jag inte har den." 

Han sneglade mot den mulna skyn, men sedan nickade han. "Vart är den?"

"I garderoben i fasturn, den med spegel på dörren." 

Mr. Salvatore skyndade ut. Snart hörde jag ett skrik.

"VAFAAAAAAAAAAAAAAAN?!!?!" 

Jag kom ut störtade till honom. Han satt på knä och skakade. 

"VAd är hänt?!" utropade jag. 
"DIn jävla kostym skrämde mej!" spottade Mr. Salvatore. Sedan pekade han mot garderoben. Jag vände mig om och fick syn på min stora vargkostym med tillhörande tassar och svans. 

"Jag är ledsen," sa jag. "Han är min enda vän." tillade jag tyst.

"Va?"
"Jag menar... han är min frus vän."

"Din frus vän?" Mr. Salvatore liknade ett frågetecken. "Vad menar du?"
"Hon brukar tala med dräkten och sånt, hon är lite..." jag vispade mitt finger runt tiningen. Mr. Salvatore flinade. Hela min kropp satt i brand. Jag fick Mr. Salvatore att le! 

"Din fru verkar knäpp." sa han, obrydd. Jag nickade.

"Du anar inte."

______________________________________________________________

JA.... frun är "knäpp"???:)))))))) vad kommer hända NU?

Det var länge sedan jag haft ett jobb. Inte sedan Becca dog, har jag haft orken att arbeta med skådespeleri igen. Efter att Becca dog väntade jag en månad och sedan försökte jag ta livet igen. Jag vadade ut i vatten och väntade på att hajarna skulle komma och ta mej. Men dem kom aldrig. Där stod jag och frös men ingen haj kom. Jag grät floder som rann ut vattnet och blandades med fiskarna. Jag så ledsen. Jag skulle stå där tills jag dog, tills mina ben ruttnade och jag föll i vattnet. För att dö. Men, det hände inte. Min vän kom. Lee såg mig från sitt fönster och sprang ut i vattnet, för rädda mig!

"Gör det inte!! Det hade inte BEcca velat!!" skrek hon. Hon hade rätt. Jag kunde döda mig själv för att BEcca skulle bli förtvivlad. Ävne om hon var död. Jag hörde Beccas ord i mitt huvud... "JAG ÄR INGEN ÄNGEL... JAG DISSAR DEJ NU." 

Hon hade blivit besviken om jag gjorde det. Hon hade blivit arg och slagit mig... hon var allt en livlig tjej. Sedan kom dem jälva hajarna! 

Nu, Becca för tre år sedan. JAg har levt i en liten lägenhet i Utah och inte pratat med någon. Men mina pengar började ta slut och jag behövde nya pengar för leva. Jag behövde köpa mat till min patetiska mun. Dumt. 

Så jag tog ett jobb jag hittade på  Craigslist. Det var en man som sökte "skådespelar-hjälp". Han hette Putte. Han hette nåt konstigt i efternman... Albatros eller nåt. Men jag behövde jobbet även om han verkade som en ensam loser. Ingen ville anställa mig längre, för de var sura för jag varit borta så länge. Men de fattade inget!! Becca var DÖD.

"VAFAN VARFÖR??!?!" skrek jag från mitt fönster. Jag sakande Becca. Jag såg henne i månen. Varför var hon inte här?!

Nästa dag skulle jag åka till mitt nya jobb. Jag satte på mig en svart jacka och blå jeans och kammade mitt hår. Sedan jag tog mina visitkort, så att om han frågade så kunde bevisa att jag var Ian Somerhalder! 

Han skulle komma. Han visste inte att det var jag. När han tackade ja, visste han inte att det var jag... enda sedan jag träffade honom på sjukhuset, har jag haft en dragning till honom. Jag minns dem käkbänen, den där doften, de där ögonen... Hur bra han skulle se ut i mitt hus. Så fort jag såg honom ville jag krama honom, inandas hans läder doft och känna på hans mjuka hud. 

Jag såg i spegeln. Jag var inte en vacker man. Med mina tre gråa hårstårn, mina svullna öron, min väldiga kran... Jag öskade att jag kunde se ut som en gresik gud, typ Apollo. Då skulle Ian nog gilla mig.

"Gaska upp dig, Doktor Putte Ossotro!" sa jag till min spegelbild. Jag ska träffa Ian... mitt livskärlek... 

Johanna var iingenting i jämförelse med honom. Henne hade jag lämnat bara tre veckor efter att den d'r värdelösa Becca dött... JOhanna tog mina döttrar. Jag behövde inte bry mig om dem. Även om det var deras förtjänst att jag fick reda på Ian. Ian.... vackra Ian. Han skulle bli min. Att han tog jobbet! Det var sjukt. 

Jag gick ned till köket. Där gjorde jag i ornding en kopp kaffe. Jag satte mig vid bordet och drack. Kaffet smakade bittert. Bittert som min själv, tänkte jag. Längtangsfullt såg jag genom fönstret på de vackra träden. Aldrig förut hade jag uppskattat mindre saker i livet, som träd, fåglar, solen... Nu, när kärleken var i mitt liv var det hela annorlunda. Plötsligt var jag stärkt av de mest obefintliga saker i min vardag. Ians ansikte, hans röst...

De senaste tre åren hade jag bevakat honom. Att vara en framgångsrik läkare hade sina fördelar. Folk gjorde mig gärna tjänster. Mitt folk hade ögon på Ian dygnet runt. När han försökte ta livet av sig, då förseglade vi badområdet så inga hajar kunde tränga sig igenom. Egentligen borde Ian tacka mig! Jag hade räddat hans liv. Han var dum och tyngd av sorger, han tänkte inte klart. Min kärlek för honom var äkta. 

Det var för övrigt synd att Ian bytt sitt namn. Han insisterade på att bli kallad "Ian Somerhalder". VArför han inte vill bli känd som "Damon Salvatore" var underligt. När jag uttalde hans namn första gången... äntligen visste jag vad Guds namn var. Mr Salvatore....

Som tur var, fanns det inga poliser ute morgonen jag reste från Utah. Putte Albatros bodde i bergen i Minnesota. Det var en mycket lång resa, men vad gjorde man inte för $54? Jag hade lämnat mitt hus alldeles för sent och nu körde jag med gasen i botten, hela vägen. 

Jag kände hur hungern brännde. Det hade gått nästan tre dagar sedan jag ätit. Min frys hade stått tom sedan mina sista pengar spenderas på mitt Spotify-premium. Om jag varit en rik man, en man rik av lycka och värme... då hade inte pengar spelat någon roll. Om Becca fortfarande levt hade jag kunnat arbeta som diskpojke. Det hade inte spelat någon roll så länge hon stått vid min sida. Men det gick inte, för hon var död. 

När jag äntligen bromsade utanför Alabtros hus var jag utmattad av både hunger och trötthet. Bilturen hade tagit åtta timmar. Mina ögon och fingrar värkte. Förhoppingsvis är han god nog och bjuder mig på mat, tänkte jag och hoppade ur bilen. Klockan var 14:03 och himmlen var fortfarande ljust. Jag hade hört att det blev mörkt tidigare i de nordligare delarna av USA. Jag joggade upp för verandatrappen och klev fram till ytterdörren. Dörren öppnades innan jag hunnit ringa på. 

Framför mig stod nu en medellång man; skallig och bärandes en slokig, vit rock. Han log. Det var något bekant om honom, men jag kunde inte sätta fingret på det. 

"Hej, är du Putte Alabtros?" sa jag och sträckte försiktigt fram handen. Mannens ansiktsuttryck stelande. 

"Ossotro." sa han. 

"Va?" 

"OSSOTRO!" ropade han och tog tag i min hand. Jag spratt till vid hans agressiva ton och hans fasta, men kladdiga grepp. Någonting om honom påminde om Becca... om det var hans hårda ton eller ögonen kunde jag inte avgöra.

"Jag är ledsen, jag heter-"
"Jag vet vem du är, Mr. Salvatore."

Jag rynkade pannan. "Mitt namn-"

"Jag tycker det är dumma fasoner att du inte vill bli kallad för dit riktiga namn, Mr. Salvatore."

Mannen såg så vänlig ut att jag inte kunde rätta honom. Hur mycket kunde det göra om han kallade mig Salvatore?

Mr. Salvatore verkade tycka om att jag använda hans riktiga namn! Han log och skakade min hand. Hans hud var precis så mjuk som jag föreställt mig. Jag steg åt sidan.

"Kom in, min ödmjukaste." sa jag. Ian nickade och klev in. 

"Vänta!" ropade jag då och stigit över trösklen. "DU MÅSTE TA AV DEJ SKORNA!" 

Han såg frågade på mig. Men sedan ryckte han på axlarna och trampade av sig skorna. Han gick ut till köket. Kvickt skopade jag upp skorna och gömde dem i en gardrob. Han skulle inte kunna gå utan sina skor.....

Ja......... vad händer nu då?? Vem är denna "Dr. Ossotro":..??? ;))