Ossotro hadde bäddat med My Little Pony lakan, som jag antog är hans döttrars. Rummet han givit mig var litet, med röda träväggar, snetak och en gul plastmatta. Golvet var iskallt under mina fötter och jag önskar att jag fått bära min skor. 

"Här har du," ropar Ossotro. Jag vände mig till honom just i tid för att fånga ett bylte han hivat till mig. Det var en The Vampire Diaries tröja i Large. Mitt, Pauls och Ninas ansikten stirrade stint på mig från tyget. Motvilligt kränger jag av mig min egna tröja och tar på mig Ossotros donation. Om det inte vore för att jag avskydde att sova i kläder jag haft under dagen hade jag kastat tröjan från fönstret. 

Mr. Salvatore somnade med en gång. Jag tassade in, en halvtimme efter vi sagt godnatt, och betraktade honom medan han sov. Hans bröstkorg höjdes och sjönk i jämna tag och hans andetag var tysta och lätta. Tiden flög förbi medan jag stod där och såg på honom. Hela bilden verkade overklig; jag kunde inte förstå att dagen verkligen passerat. Aldrig förut hade jag förstått vad lycka var. Det hade inte varit samma sak med de andra, känslan att se på Ians sovande gestalt var inte det ringaste lik de förra gångerna. Väntan hade varit tre år lång och den hade varit fullkomligt värt det. En tillfredställese bortom mina vildaste drömmar fyllde min kropp; jag var sannerligen lycklig. 

Det njutningsbara ögonblicken tog slut, då begäret steg i mig. Självtvingat lommade jag iväg till mitt sovrum och kikade in i garderoben. 

Jag vaknade med ett ryck. Det står någon i hörnet. Det finns någon i hörnet. Orden malde i mitt huvudet. En andlös skräck drabbade mig och jag satte mig kapprack upp i sängen. Lakanet hade skrynklats under mig och jag paniksvettades. Förbrillt såg jag mig om i rummet; det var tomt. Men när jag blundade såg jag den där skuggan, en hotfull skugga i hörnet av rummet. Med vitt uppspärrade ögon stirrade jag mot det dunkla hörnet, men hur mycket jag än spanade så upptäckte jag ingen gestalt. Efter jag försäkrat mig att jag var ensam, lade jag mig ned igen. Men ingen ro kunde bli funnen på huvudkudden. Dagen hade lämnat ett obehagligt spår i mig. En varningsklocka ringade i bakhuvudet; någonting var fel. Mitt hjärta slutade inte klappa och jag stod inte ut med att ligga kvar. På darrande ben klättrade jag ur sängen. Men just som jag slöt fingrarna om handtaget fylldes jag av en ännu djupare rädsla, som om min sårbarhet bara skulle ökas om jag klev ut. En obeskrivlig fasa tvingade mig att stappla bakåt från dörren. Istället för att försätta ut tände jag taklampan. Den var svag och kastade långa, skumma skuggor utmed väggar och golv. 

I två timmar satt jag hopkuren på sängen och stirrade stint på en fläck i taket. Mitt medvetande var fullt av misstankar och konspirationer. Var det huset, ägaren eller bara jag? Vart kom dessa hotfulla tankar ifrån? Jag fann inte tröst i att åka hem heller, för där väntade ännu en abyss av ensamhet och mörker. Ingenstans såg jag ljusa fläckar, inte här hos Ossotro och inte hemma. Beccas minne var det enda jag kunde klänga mig fast vid. I förtvivlan gick jag igenom våra dagar tillsammans i huvudet och jag försökte minnas var detalj. Det plågade mig att jag glömt flera saker hon gjort och sagt. Mina sorginfluerade tankar avbröts då jag hörde en duns. Återigen började mitt hjärta slå, häftigt i mitt bröst. Ännu en duns. Jag reste mig. Sakta närmade jag mig dörren. Duns, duns, duns... Nu rusade blodet och jag vågade knappt andas. Jag öppnade och steg på lätta fötter ur rummet. Dunsarna kom från rummet mittemot mitt. Dörren stod på glänt. Jag frös i mina steg när jag hörde någons tunga, snabba andetag. Sedan ett gurgel och Ossotros röst som viskade mitt namn. I rungande fruktan skyndade jag tillbaka in i mitt rum och gömde mig under täcket. 

___________________________________________________________________

Ossotro är allt en skumis va???? ;)))))))))