Läs inlägget under innan du börjar läsa! :)

Jag sprang ner till den almäna stranden, ut på klipporna och sedan stod jag där, längts ut på en klippudde. Jag blundade, bilder flimarde förbi, Ians ansikte...

- Trixie! Ropade Gabe bakom mig. Jag skulle precis hoppa innan han tog tag i mig bakifrån och höll om mig.

- Snälla... viskade jag med ögonen till bredden fyllda med tårar.

- Du får inte dö! Sa han.

- Snälla... s-släpp mig, grät jag och sjönk ner. Gabe satte sig bredvid mig.

- Det är inte över, sa han.

- Jo, allting är över, fattar du vad jag har gjort eller?! Sa jag och torkade tårarna som börjat rinna.

- Vi klarar det, han skulle inte vilja att du dog, sa Gabe.

- Rädslan att säga hans namn hjälper mig inte, sa jag trumpet. Gabe skrattade hest.

- Jag älskar dej, sa han. Jag reste mig hastigt.

- N-nej... det får du inte! Sa jag.

- Förlåt... sa Gabe och reste sig för att hjälpa mig till huset. Jag vevade med armarna av rädsla att han skulle röra mig.

Jag tappade balnsen och föll ner i vattnet.

- TRIXIE! Skrek Gabe.

Jag sjönk långsamt genom det svarta vattnet.

- Ian? Sa jag. Vatten åkte in i lungorna och det kändes som jag skulle sprängas.

Jag såg Ian framför mig. Han sträckte ut handen. Han lyste i ett gult varmt sken.

- Följ med mig, sa han. Tiden stannade upp. Jag tittade på honom. Och vände på huvudet precis i tid för att se Jennie, Vickie och Gabe stå i ett lika inbjudande gult sken som Ian.

- Följ med oss, sa Jennie och la huvudet på sne.

- Va? Sa jag. Plötsligt kunde jag andas igen.

- Gör ditt val, men kom ihåg, du kan aldrig välja den andra sedan, sa Vickie.

Jag tittade längtansfullt på Ian. Så mysigt och kul vi hade haft det, underbart. Men han var död, jag skulle också vara det om jag valde honom.

Jag tittade på mina vänner, det log stort.

Jag skulle kunna fortsätta leva, med dem. I sorg, men ändå i lycka.

- Jag är ledsen, sa jag och gick fram till Ian.

- Jag älskar dig, sa jag.

- Jag älskar dig, sa han.

- Hedjå, sa jag till honom.

- Hejdå, sa han till mig och jag vände mig om. Jag tog Vickies hand, i samma stund som jag gjorde det, försvann Ian och de andra, jag kunde inte andas igen, jag sjönk längre, trots mina hysteriska simtag kom jag ingen stans. Rädslan grepp tag i mig, jag skulle dö, jag var livrädd... vad skulle hända med mig?

Ett par armar tog tag i mig och började dra mig uppåt. Tillslut kom jag upp till ytan.

Jag drog efter andan och jag frös så att jag skakade.

- Tack, flämtade jag.

- Ingen orsak, sa Gabe. Det var han som räddat mig.

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...