På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån.
Jag vecklade ut paketpappret på diskbänken. Föremålet inuti pappret framkallade kväljningar. Jag vände mig bort, med handryggen pressad mot munnen. Illamående sög i magen då jag, med lillfingerspetsen, lyfte kalsongerna från diskbänken. Det syntes små, bruna fläckar på det vita innanmätet av underkläderna. De luktade starkt av skit. Jag slängde dem i soppen och återvänder sedan till paketpappret. En liten lapp hade kommit mitt “presenten”.
Käre Mr. Salvatore,
En liten kärleksgåva till min sockerpulla! Hoppas vi ses på Enhörningen. Lördagen den nionde?
Kyssar på tippen,
Din Putte Ossotro.
Med avsmak veck jag ihop pappret och lappen och slängde dem, också.
Ians och min dejt hade gått bra. När han sett mig på caféet hade han genast bett mig att gå ut med honom. Jag hade inte väntat mig det, eftersom han levt mer eller mindre som en eunuck; isolerad och oemottaglig, speciellt emot kvinnor. Det fanns rykten att skinnet på hans ben var halvruttna efter att han stått i vatten i tre dagar, i ett försök att ta sitt liv. Men efter dejten med Ian, då vi var på väg hem till mig, tog han mig i handen och sa: “Michaela, du påminner så om Becca, därför är du rätt speciell.”
Jag var inte säker på vem Becca var, men glöden i hans ögon och kondensen på hans läppar fick mig att tro att hon var någon viktig. Om Ian tyckte jag var speciell, då var jag det. Hela natten hade jag legat vaken och lett; Ians ord hade kastat ett nytt sken över mitt liv. Det var nu bestämt att vi skulle träffas igen, på lördag. Han skulle ta mig till en resturang och sedan på en promenad genom parken. I hemlighet önskade jag att dejten skulle utvecklas till något annat, men det vågade jag inte förslå. Det var fredag, det vill säga, en dag innan vår träff. Hela dagen hade jag förberett inför dejten; hitta kläder, duscha, bestämma palett. Knappt hade jag fått sätta mig innan det ringde på ytterdörren. Jag virade en lila kofta, en nyligen inköpt fluffig sak, om mig och skyndade till dörren. På trappan stod en, för mig, okänd man. Huvudet var litet, kroppen slank och näsan jättelik. Jag tyckte mig se ett svart, centimeter långt, näshår svänga från hans näsa. Det tog mig mycket kraft att inte rynka på näsan.
“Hallå där!” Ropade mannen. Hans röst var gäll, jäktad. Ögonen flammade, som om han vore ursinnig. Instinktivt, tog jag ett steg bakåt.
“Känner jag dej?” Frågade jag. Svetten rann nedför ryggen; mannen skrämde mej.
“Du har klämt fel finne, din markatta.” Viskade han.
Michaela ställde in vår dejt. Ilskan flammande röd och intensiv i mitt bröst; jag visst inte vad jag skulle ta mej till. Hon ställde in?! En dejt med mej?! Jag är Ian! Damon Salvatore! Var hon galen?! En okultiverad liten snubba. Hela min kropp skälvde. Ett förvånansvärt hämndbegär brann i mig. Och jag hade ju någon som ville träffa mej den kvällen...
Ian var livligare än förra gången. Han rörde sej hetsigt, skrek ut svordomar och tog kommandot. Jag kunde inte motsäga att jag tyckte om hans våldsamma sida, även om mitt rövhål blev lite väl tänjt. Efteråt stod Ian vid fönstret. Jag låg, naken, på sängen och betraktade hans bara baksida. Det var en vacker syn; allt från det mörka håret till den håriga röven, där mina handavtryck fortfarande syntes. Jag drog tankfullt fingrarna över min knöliga mage.
“Hur kom det sej att du kom hit ikväll?” Frågade jag. Han vände sej om och log.
“En dejt som blev avbokad.” Svarade han.
“Jaså?”
“Ja,” han kliar sig i nacken. “Du blir inte sur, va?”
Jag skakar på huvudet och skrattar, tillgjort i även mina öron. “Nejdå! Sånt blir jag aldrig.”
Ian himlade med ögonen. Sedan började han sej ned och sträckte sig efter sina byxor. Jag ville mjölka honom; äga hans bästa spermier för att lukta på eller hälla i whiskeyglaset, men jag vågade inte fråga honom. Om han valde att komma tillbaka, då kanske han somnade och jag kunde göra det utan hans vetskap. Jag hade gjort många saker utan hans vetskap.

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att han betet sig obehagligt, men att han ser ut som en golvmopp. Ossotro besitter inte en gnutta av karisma. Det finns inga drag av skönhet i hans ansikte. Bara synen av hans små, tätt sittande grisögonen får mig att kvälja. Men mot alla odds, var Ossotro en fenomenal älskare. Jag hade aldrig kommit kraftigare än med Ossotros händer lindade om mig. Det enda som äcklad mig när det kom till hans älskog, var hur hans säd luktade; unket, lite... köttigt. Lukten hänger kvar i rummet, men rökdoften täcker det lite grand. Jag ligger utsträckt i sängen och stirrar upp i taket. Ossotro sitter på sängkanten.
“Tror du att... jag skulle kunna få ta några foton?” Frågar han plötsligt. Äcklelkänslan återvänder. Min tunga stelnar till och i en sekund känns det som om den kommer erodera.
“Foton?” Säger jag. Ossotro har dragit fram en enorm kamera. Han smeker den som om den vore en dvärgkanin.
“JA!” Ropar Ossotro och trycker kameran till ögat. “Ställ dej upp, Mr. Salvatore! Detta måste dokumenteras!”
Jag flyger upp från sängen. Mina kläder ligger slängda bredvid sängben. Kvickt dyker jag ned och drar på mig tröjan.
“Bara se till att Petter Niklas syns!” Säger Ossotro glatt. Ilskan skapar hetta fläckar på mina kinder.
“Hur fan vågar du?” Fräser jag och knäpper på mig byxorna. Ossotro sänker kameran med en besviken min.
“Men... du sa alldeles nyss–”
“BRY DEJ INTE OM VAD JAG SA! DU SKA INTE TA BILDER DITT ÄCKEL!” Vrålar jag. Ossotro stirrar. Hans pupiller blir stora som kluttar.
“DET FÅR JAG VISST! DU ÄR MIN, DIN HORA!” Skriker Ossotro. Hans röst blir gäll och skär i öronen. Återigen fylls jag av obehag. Jag tänker på doften mellan hans ben, svetten och håret. Ingen njutning i världen väger upp för det. I ett svep rycker jag åt mig min väska och mina skor och stormar ur rummet.
Det är svårt att köra när jag är arg, så har det alltid varit. Min blåsa är full, dessutom. Jag var så upprymd när jag lämnade hotellet att jag glömde att kissilissa. Jag kramar ratten tills knogarna vitnar. Mr. Salvatore är gränslös, tänker jag. Här ställer jag upp, tar honom oralt och hur återgäldar han mig? Genom att fly, genom att kalla mig äckel. Det svider i mig. Jag trodde att han var mer utvecklad än så. Att han brydde sig, åtminstone en smula. När han stönade mitt namn... det var som en helig upplevelse. Aldrig har jag upplevt sådan erotik.
Min telefon ringde. Jag hade precis kommit innanför dörren när den började surra. Det var min äldsta dotter. I tio minuter talade hon om sina senaste bravader och lyckor. Om hon bara visste, att jag levde hennes dröm. Nästa gång jag rör vid Mr. Salvatore ska jag filma det och skicka en kopia till henne. Hon kommer skita på sig av avund. Den tanken får mig att skratta.
I flera timmar funderar jag på att göra det. Jag står med telefonen i handen och tuggar på insidan av läppen. Alla har rådgivit mig att gå vidare, att träffa någon ny. Att den förste jag skulle kyssa efter Becca var Ossotro, det trodde jag inte. Men nu när det är över, nu vet jag att jag kan “umgås” med någon annan. I förra veckan fick jag numret till en flicka i fiket. Hon liknar Becca, det var perfekt. Hon arbetar som barista, har slanka fingrar och bäst av allt, har mer än tre hårstrån. Michaela, det är hennes namn. Det rullar behagligt över min tunga. Michaela.
Jag tar fram min Hilda burk. Leverpastej, min favorit. Mr. Salvatores favorit. Försiktigt skruvar jag av locket och doftar på innehållet. Om jag blundar kan jag se henne framför mig; lugg, tjock överläpp, blåa ögon. Jag ska spara leverpastejen tills han kommer tillbaka. Han tyckte om Hilda, det gjorde jag med.

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hela; han ville ses på Hotell Enhörningen. Vi skulle ta en drink i baren, han skulle gå förklara sina handlingar och vi var klara med varandra. För mig lät det bra. I Enhörningens hotellbar återfanns två saker; utsökt vin och vackra kvinnor. Jag hade inte legat med någon, ens fanatiserat om andra kvinnor sedan Becca dog. En och annan tidning har blivit till min användning, förstås, men ingen levande kvinna. Dock tyckte jag mycket om att sitta i barer och spana efter kvinnor som liknade Becca. En sorts fridfullhet uppstod i mitt hjärta när jag betraktade någon som drog åt min avlidna hustrus håll. Ibland kunde jag föreställa mig att kvinnorna var Becca, om jag såg på dem bakifrån.
På eftermiddagen klädde jag mig och drog ut i regnet. Hela dagen hade det öst ner, och vad mig beträffade så var det lite mysigt. Soliga dagar bara störde mig. En yrkesskada, förmodligen.
När jag trädde in i hotellet körde jag handen igenom håret. Det var dyblöt och regndroppar flög från mina fingrar. Ossotro satt redan i baren. Han var klädd i en röd kostym, som faktiskt passade honom. En nervositet erigerade i min mage. Den var annorlunda från den som jag känt i Ossotros hem. Nu kändes det pirrigt, som om jag var påväg till en dejt. Med blygsamt sänkt blick närmade jag mig baren. Då Ossotro fick syn på mig reste han sig och höll ut handen. Jag skakade den, och till min förtjusning var den mjuk och flottig som smör.
Mr. Salvatore beställde ett glas vin. Jag iakttog honom noga; det var någonting främmande med honom. Han verkade nästan nervös. Uppmuntrade log jag emot honom, i ett försök lätta stämning. Han log tillbaka och varenda fiber i min kropp darrade till. Flamman i mitt hjärta betedde sig som en fladdermus. Den flaxade och slog mot insidan av min bröstkorg. Aldrig hade jag varit så nöjd med mitt sällskap. Jag sneglade på Mr. Salvatore, som satt glaset till sina läppar. Han smuttade på vinet, rynkade pannan och satte försiktigt ned glaset igen.
“Så,” han harklade sig. “Vad ville du prata om?”
Frågan var dum, eftersom jag redan berättar det. Men jag uppskattade skälvningen i hans röst när han talade. Den var osäker, trevande. Det fick mig att känna mig i kontroll. Mitt fot smekte hans stolsben, lekfullt och nästan omärkligt. Mr. Salvatore kliade sitt lår. Jag kunde inte avstå från att glänta på hans skrev. Ögonblicket tog slut fortare än jag önskat, för han skiftade position och sköt stolen lite ifrån mig.
“Jo,” sade jag. “Jag betedde mig lite märkligt, jag inser det, men jag hoppas mina presenter vägde upp på något sätt.”
Mr. Salvatore gapade. “Vägde upp? Skojar du?”
“Va?” Jag blev ställd. Var han inte tillfredsställd? Hela kvällens planer byggde på att han inte var rädd längre.
“Dom var... minst sagt ovanliga.” Sa Mr. Salvatore.
“Bra, ovanligt är bra.” Svarade jag triumferande. Han ruskade på sig.
“Mm... men jag föredrar chokladhjärtan istället för... fågel.”
“Duva.” Rättade jag honom. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hans knäskål.
“Nästa gång blir det chokladdoppat, det lovar jag.” Kungör jag. Han stirrar på mig.
“Det... är lugnt, du behöver inte...”
“Stunt! Skitprat! Du skämtar! Fresta mig inte, unge man!” Utropar jag.
Ossotro såg ut att bli uppjagad när jag invände emot hans presentidéer. Det skapade olust i mig att ens tänka på vad han kunde skicka mig i framtiden.
“Eh...” var allt jag lyckades pressa fram.
“Åh jo,” sa han. “Allt du ber om, min vördnadsfulle.”
Hans konstiga, gammalmodiga smeknamn bara förvärrade saker. Men när han rörde vid mig, återigen, hans fingertoppar lämnade fettfläckar, brände det till. Jo, det fanns något mellan oss. En sorts elektricitet jag inte kunde förklara.
“Ursäkta mej...” en kvinnlig röst tilltalar oss. Ossotro och jag vänder oss samtidigt och stirrar rakt in i ögonen hos en ung kvinna. Hon är klädd i en urringade topp som genast lockar min blick.
“Ja...” mumlar jag. Hon fnittrar.
“Vill du dela en drink med mej?” Frågar hon. Ossotro ställer sig tvärt. Stolen skrapar så intensivt mot golvet att mina öron fladdrar till. Han går runt mig och sprakar till kvinnans stol. Hon faller till marken med ett hiskeligt skrik.
“DET ÄR MIN MAN! DITT ÄCKEL!” Vrålar Ossotro. Jag bara stirrar. Ossotro nappar sedan tag i min arm och drar med mig därifrån.
“Jag har ett rum.” Viskar han till mig. Utan ett ord följer jag honom till hissen.

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i bröstkorgen. Det dunkar i huvudet. Med darrande hand sträcker jag ut handen och knäpper på lyset. Det gulaktiga ljuset skiner upp mitt rum. Mörka skuggor kastas ut med golvet. I ett ögonblick tycker jag mig se en mansskugga invid min. Jag rycker till och vänder på huvudet mot fönstret. Men det är ingen där. Jag spanar ut i mörker, försöker fånga rörelser därute. Men jag ser bara min egen reflektion i fönsterglaset.
Jag klarar inte att stanna kvar i sängen. Istället släntrar jag ut i köket och vrider på kranen. Två stora vattenglas dricker jag, men det lugnar mig inte. Det är då jag upptäcker det; mina tånaglar! Min blick har sjunkit mot golvet och tånaglarna har fångat min blick. De är kortklippta. Och jag är tvärsäker på att jag inte klippt dem på flera veckor. Senast igår, gick ännu ett par strumpor sönder på grund av min långa stortås nagel.
Jag skakar nöjt burken med naglar. Det klirrar mysigt och jag kan inte låta bli att le. Mr. Salvatores naglar... de kommer passa perfekt i min samling. Jag öppnar en kökslåda och tar fram papperstejpen. Sedan skriver jag “DAMON SALVATORE” med svart spritpenna och trycker fast tejpen på burken. Jag är förundrad över hur enkelt det var att smyga in i Mr. Salvatores lägenhet. Den var olåst och även om golvet var fullt av sopor, smulor och gamla strumpor – de tre s:en – så kunde jag ljudlöst tassa in i hans sovrum. Där låg han, snörd i sitt täcke, med bringan blottad och fötterna hängande utmed kanten. Nagelsax hade jag med mig. Jag lämnade en liten överraskning i en plastpåse.
På morgonen hittade jag en liten plastpåse. Ett pyttelitet fågelhjärta i en zippy-bag. Påsen doftade parfym och hade ett blomklistermärke vid kanten. På den hade någon skrivet med tusch: “Ett hjärta till mitt hjärta”. Jag slängde påsen från fönstret, efter att ha kräkts tre gånger i handfatet.
Jag vaknade fyra gånger under den följande natten. Jag drömde obehagliga mardrömmar om Ossotro. Han stod över min säng och viskade mitt namn. Han var kläd i sin födelsekostym och yllestrumpor. Närmare och närmare lutade han sig mot mitt ansikte, tungan hängde ut och andedräkten spiskummin. Mitt skin krullades och ögonen rullade bakåt i huvudet på mig. Jag vaknade upp till en plaskvåt säng.
Idag var dagen! Jag skulle lägga ned mitt ess! Min plan, det stora artilleriet. Mr. Salvatore... han var chanslös! Nu var det dags, han var redo och det var jag också. Jag klädde mig i mina finaste kläder; min röda, silkeskostym och vargslips. Jag doppar en kam i vatten och kör det igenom mina hårstrån. Sedan gnider jag på lakrits läppglans. Stolt ler jag mot min spegel. Vacker, stark, åtråvärd. Jag strök med handen utmed tyget. Mr. Salvatore, han skulle njuta av känslan, det visste jag. Jag rättade till slipsen och tänkte: “Idag ska bli en bra dag.”
Idag har jag fått ett till kuvert. Även det är parfymerat; doftar tall. På kuvert står det textat med snirklig handstil: Till min käre Mr. Salvatore. Inuti finns en tunn silverkedja med en hjärtformad berlock. Berlocken har en liten hasp och när jag knäppt upp den beskådar jag innehållet med äckel. Det är en bild på mig, med slutna ögon, i ena halvan hjärtat och en nakenbild på Ossotro i den andra. Nakenbilden är det groteskaste jag sett. Hans mage väller över midjan och hans ”packet” syns knappt mellan de hopknipna låren. Ossotro ler och vinkar i bilden. Han har en cigarettstump mellan de tunna läpparna. Jag lägger ned berlocken och fiskar ut en liten lapp från kuvertet.
“Käraste!
Jag har inte varit den bäste av partners, detta medger jag! Men morgondagen nalkas och vi måste gå vidare. Jag saknar er varje dag, edert hår som edert skratt. Jag har ljugit för dig, detta är sant. Och vartenda falsk ord sluppit ur min mun, skall bli avslöjat. Jag älskar er, Damon Salvatore.
Eder evigt hängiven,
Dr. Per Ossotro.

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in.
“Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet.
“Nej... eller lite.” Mumlar jag. Han sätter sig på min säng och drar en djup suck. Han fortsätter att stirra på mig med ett brett leende. Olustigt skruvar jag på mig. Vad vill han?
“Doktorn..?” Prövar jag. Han ruskar på huvudet, så saliven sprutar från hans mun. Äcklad torkar jag spott från min kind.
“Jag ska gå, men jag gjorde lite frukost till dej.” Säger han och skjuter brickan i mitt knä. Sedan reser han sig och går.
På brickan står det en tallrik och en kopp kaffe. Jag kväljer vid åtanken av hans sumpiga kaffe, men jag är törstig och det är bättre än ingenting. Idag har smörgåsen en tjockt lager prickig korv. Jag tar en stor tugga med redan vid första bettet måste börjar jag spotta och fräsa. Någonting hårt fanns i smörgåsen. Jag letar igenom det tuggade brödet för att se vad som hamnade mellan min tänder. Tillslut hittar jag en broskbit, stor som en stenkula. Jag vågar inte äta mer av smörgåsen.

“Är arbetet klart idag eller?” Frågar Mr. Salvatore. Vi står ute i trädgården och jag har kameran på axeln. Jag känner en stygn i hjärtat. Vill han lämna mig? Redan?
“Ja...” säger jag släpigt. Han nickar.
“Hur ska vi arbeta idag?” Frågar han.

Efter tre timmars stel filmning går vi in i huset. Jag nekar till en smörgås och Ossotro ser besviken ut.
“Jag ska gå ut,” säger han efter en stunds tystnad. “Och kolla till grisarna.”
“Va?”
“Grisarna!” Utropar han. Sedan slänger han ned kameran i soffan och springer ur huset. Gapande står jag kvar, förvirrande om vad som just hänt. Efter ett par minuter burrar jag av mig äckelkänslan och vandrar från vardagsrummet. Jag ser upp mot den mörknande trappuppgången. Nyfikenhet tränger på igen. Ossotro är inte i huset, nu har jag en chans. Jag tassar upp för trappan och gläntar på dörren till Ossotros sovrum. Det är mörkt och jag slår på lampknappen. Sovrummet verkar hyfsat normalt. Gräddvita gardiner och luddig, grön heltäckningsmatta. På ena väggen hänger ett porträtt på en man som liknar en långhårig Matt Damon. I ena hörnet står ett skåp i ljust trä. Jag går fram och öppnar skåpet. Vid åsynen av innehållet drar jag häftigt efter andan. Skåpet är full klistrat av bilder på mig. Det är urklipp från tidningar och utskrivna bilder på A4 papper. I mitten står en inramad bild av mig och Becca. Jag kan knappt tro mina ögon; Ossotro har strykit över Beccas ansikte med en rödtusch. På darrande hand tar jag upp bilden. En olustig känsla molar i bröstet. Insikten om att det är någonting djupt fel på Osstro skrämmer mig. Genast sätter jag ned bilden, stänger skåpet och skyndar mot dörren. På kvicka fötter fortsätter jag in i mitt rum, tar med mina saker och rusar ner för trappan. Ossotro bemöter mig i hallen. Nackhåren reser sig i nacken på mig; han har en blodfläck på hakan.
“Öh... jag...” jag får inte ur mig ett vettigt ord. Allt jag kan är att stirra på fläckan. Uppenbarligen märker han detta, för han harklar sig och när jag möter hans blick är den iskall.
“Jag måste gå.” Viskar jag och sträcker mig efter mina skor. Jag störtar ur huset i strumplästen. Mina fötter blir blöta och någonting vasst skär in i min fot, men jag stannar inte. Jag kastar mig in i bilen och låser bildörren.
“Mr. Salvatote!” Ossotro gastar efter mig. Han står på trappen med någonting vilt i blicken. Hela min kropp skakar.
“Mr. Salvatore! Kom tillbaka, ditt jävla kukpervo!”
Svetten rinner när jag trampar på gasen och slirar från Ossotros uppfart.

Jag ska döda honom. Ilskan blixtrar i mig, jag ser vitt. Han är en otacksam, oduglig svinpäls. Jag stövlar in i huset och till garderoben. Aldrig har jag känt mig så förråd. Han skulle ju äska mig! Vi skulle bo tillsammans och älska på bordskivor och vindsutrymmen. Hur kunde han lämna mig?! Med gråten i halsen river jag upp garderobsdörren och omfamnar min vargkostym. Det är en lättnad att känna den sträva pälsen mot kinden och doften av kreosot sticka i näsan. Jag kramar och torkar tårarna i pälsen.
“Du är min enda vän.” Viskar jag. Jag ser upp mot varghuvudet. Dess lugna ögon ser ut att besvara min ensamhet; tycks säga “Jag vet, Putte, jag vet.”

Ossotro hadde bäddat med My Little Pony lakan, som jag antog är hans döttrars. Rummet han givit mig var litet, med röda träväggar, snetak och en gul plastmatta. Golvet var iskallt under mina fötter och jag önskar att jag fått bära min skor. 

"Här har du," ropar Ossotro. Jag vände mig till honom just i tid för att fånga ett bylte han hivat till mig. Det var en The Vampire Diaries tröja i Large. Mitt, Pauls och Ninas ansikten stirrade stint på mig från tyget. Motvilligt kränger jag av mig min egna tröja och tar på mig Ossotros donation. Om det inte vore för att jag avskydde att sova i kläder jag haft under dagen hade jag kastat tröjan från fönstret. 

Mr. Salvatore somnade med en gång. Jag tassade in, en halvtimme efter vi sagt godnatt, och betraktade honom medan han sov. Hans bröstkorg höjdes och sjönk i jämna tag och hans andetag var tysta och lätta. Tiden flög förbi medan jag stod där och såg på honom. Hela bilden verkade overklig; jag kunde inte förstå att dagen verkligen passerat. Aldrig förut hade jag förstått vad lycka var. Det hade inte varit samma sak med de andra, känslan att se på Ians sovande gestalt var inte det ringaste lik de förra gångerna. Väntan hade varit tre år lång och den hade varit fullkomligt värt det. En tillfredställese bortom mina vildaste drömmar fyllde min kropp; jag var sannerligen lycklig. 

Det njutningsbara ögonblicken tog slut, då begäret steg i mig. Självtvingat lommade jag iväg till mitt sovrum och kikade in i garderoben. 

Jag vaknade med ett ryck. Det står någon i hörnet. Det finns någon i hörnet. Orden malde i mitt huvudet. En andlös skräck drabbade mig och jag satte mig kapprack upp i sängen. Lakanet hade skrynklats under mig och jag paniksvettades. Förbrillt såg jag mig om i rummet; det var tomt. Men när jag blundade såg jag den där skuggan, en hotfull skugga i hörnet av rummet. Med vitt uppspärrade ögon stirrade jag mot det dunkla hörnet, men hur mycket jag än spanade så upptäckte jag ingen gestalt. Efter jag försäkrat mig att jag var ensam, lade jag mig ned igen. Men ingen ro kunde bli funnen på huvudkudden. Dagen hade lämnat ett obehagligt spår i mig. En varningsklocka ringade i bakhuvudet; någonting var fel. Mitt hjärta slutade inte klappa och jag stod inte ut med att ligga kvar. På darrande ben klättrade jag ur sängen. Men just som jag slöt fingrarna om handtaget fylldes jag av en ännu djupare rädsla, som om min sårbarhet bara skulle ökas om jag klev ut. En obeskrivlig fasa tvingade mig att stappla bakåt från dörren. Istället för att försätta ut tände jag taklampan. Den var svag och kastade långa, skumma skuggor utmed väggar och golv. 

I två timmar satt jag hopkuren på sängen och stirrade stint på en fläck i taket. Mitt medvetande var fullt av misstankar och konspirationer. Var det huset, ägaren eller bara jag? Vart kom dessa hotfulla tankar ifrån? Jag fann inte tröst i att åka hem heller, för där väntade ännu en abyss av ensamhet och mörker. Ingenstans såg jag ljusa fläckar, inte här hos Ossotro och inte hemma. Beccas minne var det enda jag kunde klänga mig fast vid. I förtvivlan gick jag igenom våra dagar tillsammans i huvudet och jag försökte minnas var detalj. Det plågade mig att jag glömt flera saker hon gjort och sagt. Mina sorginfluerade tankar avbröts då jag hörde en duns. Återigen började mitt hjärta slå, häftigt i mitt bröst. Ännu en duns. Jag reste mig. Sakta närmade jag mig dörren. Duns, duns, duns... Nu rusade blodet och jag vågade knappt andas. Jag öppnade och steg på lätta fötter ur rummet. Dunsarna kom från rummet mittemot mitt. Dörren stod på glänt. Jag frös i mina steg när jag hörde någons tunga, snabba andetag. Sedan ett gurgel och Ossotros röst som viskade mitt namn. I rungande fruktan skyndade jag tillbaka in i mitt rum och gömde mig under täcket. 

___________________________________________________________________

Ossotro är allt en skumis va???? ;)))))))))

HEJ ALLA LÄSARE!! <33 Ville bara säga att denna novell är löst baserad på filmen "Creep" med Mark Duplass. Se den gärna;)))

_________________________________________________________________________________________

"Åh," sa jag, där jag satt på knä i det våta gräset. Jag höll upp en pelagon och såg leende in i kameran. "Vilken fin pelagon! Sånna finns bara i Utah." 

Ossotro höll upp tummen. Jag lade märkte till att hans tumnagel var flera centimeter lång. För en sekund var jag tvungen att se bort, det var lite märkligt; hans andra naglar var kortklippta. 

Ossotro stängde av sin canon eos 5000 + zoom 38-76 mm, som han filmat med. 

"Vi måste ta en toalettpaus." sa han. Det var fjärde gången de senaste två timmarna. Men jag kommenterade inte, utan nickade och reste mig upp. Jag hade fått fläckar på min jeans. Ossotro satte kameran på en bumling och skyndade iväg mot sitt hus. Jag stod en bit upp i skogen och från min position kunde jag se ett litet, rött förråd. Dörren var målad i en blå, flagnande färg. Nyfikenheten tog över. På snabba fötter pinnade jag ned för kullen till förrådet. Försiktigt kände jag på handtaget; det var öppet! En unken lukt slog emot mig. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och dra upp skjortan över munnen för att inte kräkas. Det var en stark, överväldiga lukt som stack i näsan och vände på maginnehållet. Innan jag hann kika in, hörde jag Ossotros steg bakom mig.

"Vad gör du?" 

Hastigt vände jag mig om och smällde igen dörren med min känga. "Va?"

"Vad gör du?" Ossotros leende var stelt, inte alls strålande som förut. Det var tydligt att han inte ville att jag skulle se innehållet i förrådet. 

"Inget! Förlåt, jag trodde det var... toaletten." 

Ossotro skrattade. "Jo, jo, det är... en sorts avlopps... rum, det är därför det luktar lite." 

"Jaså?" sa jag. Hans ursäkt övertygade inte mig, men jag bestämde mig inte för att bråka. 

"Ska vi försätta?" föreslog han. Jag nickade. 

Tre timmar senare hade det mörknat fullt. Vi satt återigen i hans soffa och mumsade på smörgåsar. Den här gången hade han använt leverpastej från en burk med namnet "Hilda". Leverpastejen var den godast jag någonsin ätit; krämig och utan spår av den plastighet hos den affärköpta. Ossotro berättade att han tillverkade påläggen själv och att han till och med slaktade grisarna. Jag funderade på om det funnits grislik i förrådet och det var anledning till stanken, men varför skulle han ljugit om det? 

"Det börjar bli sent," sa jag. "Jag borde köra ner mot stan för att hitta ett motell."

Ossotro tryckte i sig resten av sin smörgås och talade sedan med saliv och smulor sprutande från käften. 

"Nä, du kan sova här om du vill!" 

Det fanns inget jag ville mindre. Bara tanken på vargkostymen med tillhördande svans och tassar skickade kalla kårar längs min rygg. Men Ossotro var så tillgiven att jag inte kunde neka honom. Jag nickade.

"Okej, tack." sa jag. Han reste sig.

"Jag ska gå och göra i ordning en sängplats till dej, Mr. Salvatore." kungjorde han och klappade mig på huvudet. Förvånat stirrade jag efter honom. Ingen hade någonsin klappat mig på huvudet. Det kändes båda spännande och obegagligt. 

Ossotro återvände med en plastkopp, vars innehåll skvimpade när han rörde sig. 

"Här," sa han och räckte koppen till mig. "Det är bourbon, som du tycker om så mycket, Mr. Salvatore."
Jag höjde ögonbrynen. "Eh, i tv-serien, menar du?"
Han rynkade pannan. "Va menar du? Gillar du inte bourbon?" hans röst blev plötsligt kall. En rysning skälvde min kropp och en oförklarlig rädsla formades i mig. 

"Eh... jo." viskade jag och tryckte koppen till mina läppar. Ossotro stirrade på mig med klutrunda ögon medan jag klunkade i mig innehållet. Drycken var stark och jag lyckades knappt svälja den, men Ossotro rörde inte en fena förrän jag gjort det. 

___________________________________________________________________________________________

Ja...... vad har han i förrådet`?????? Vem ÄR Ossotro egentligen? 

Sakta fortsatte jag in i köket. Ossotros hem var väl städat. Hemma hos mig var det raka motsatsen. Överallt fanns det disk, dammråttor i drösor och tvätt. Jag lärde mig aldrig att städa och jag hade inte kunnat anställa ett hembiträde på ett år. Det var trevligt att få stå på ett golv utan ojämnheten av smulor under fötterna. Ossotros hand landade på min axel. Jag såg på honom, han log. 

"Kan jag bjuda på något?" frågade han. Mitt ansikte lyste upp. 

"Gärna, jag har inte ätit sedan... jag åkte hemifrån." ljög jag. Han nickade. 

"Det ska bli, käre Mr. Salvatore." 

Han släntrade fram till kylskåpet och öppnade det. Därinne fanns ett dussin olika plastburkar med namn skrivna på. Ossotro plockade fram en med "Sean" på. 

"Duger skinkmackor?" frågade han. Jag nickade. 

Vi satte oss i Ossotros soffa med smörgåsar och en varsin kopp kaffe. Hans kaffe smakade lite unket men smörgåsen var den godaste jag någonsin ätit. VArför han skrivet "Sean" på skinkburken frågade jag inte, men det var minst sagt underligt.

"Så," sa jag. "Exakt vad går jobbet ut på? Du beskrev det inte i annonsen."

"Juste," sa Ossotro. "Jo, jag vill filma en liten reklam video."

"Vad för sorts?" undrade jag. Det hade stått i annonsen att Ossotro var en doktor och jag hade antagit att han var en medicinsk doktor. Men nu började jag frukta att han hade doktorerat i något vedervärdigt ämne som jag aldrig hört om. Ville han nu att jag skulle göra reklam för hans konstiga besattheter? 

"Ingen kommer någonsin hit," sa Ossotro nedstämt. "Men området häruppe är fint, jag tänkte om du och jag gick runt i skogen och de närmaste ställen här omkring och filmar allt roligt vi gör, då kanske fler kommer hit!"

"Bra," suckade jag, lättad. "Det låter trevligt."
Egentligen lät det obehagligt och tråkigt, men jag var desperat för pengar. JAg skulle göra vad som helst. 

"Tycker du om skinkan?" frågade Ossotro. 

"Jo, tack." svarade jag. 

"Den är hemmagjord." sa han och blinkade. 

När Mr. Salvatore med glupskhet åt macka efter macka, blev jag mycket nöjd. Vi hade lika smaklökar! Jag kunde inte sluta le när jag såg på honom; han var vackrare än någonsin. Dramatiken han genererat sist jag såg honom var inte där, men jag spekulerade att jag kunde locka fram den. Hans dramatiska skrik och utrop hade varit något jag njutit av. 

"Mr. Salvatore, ska vi börja?" frågade jag. Han ställde sig. 

"Javisst." sa han. Hans ton var stel och jag undrade om han tyckte det hela var tråkigt. 

"Kan du gå och hämta min keps?" bad jag. När han såg frågade på mig svepte jag med handen över min hjässa. "Jag blir så solbränd om jag inte har den." 

Han sneglade mot den mulna skyn, men sedan nickade han. "Vart är den?"

"I garderoben i fasturn, den med spegel på dörren." 

Mr. Salvatore skyndade ut. Snart hörde jag ett skrik.

"VAFAAAAAAAAAAAAAAAN?!!?!" 

Jag kom ut störtade till honom. Han satt på knä och skakade. 

"VAd är hänt?!" utropade jag. 
"DIn jävla kostym skrämde mej!" spottade Mr. Salvatore. Sedan pekade han mot garderoben. Jag vände mig om och fick syn på min stora vargkostym med tillhörande tassar och svans. 

"Jag är ledsen," sa jag. "Han är min enda vän." tillade jag tyst.

"Va?"
"Jag menar... han är min frus vän."

"Din frus vän?" Mr. Salvatore liknade ett frågetecken. "Vad menar du?"
"Hon brukar tala med dräkten och sånt, hon är lite..." jag vispade mitt finger runt tiningen. Mr. Salvatore flinade. Hela min kropp satt i brand. Jag fick Mr. Salvatore att le! 

"Din fru verkar knäpp." sa han, obrydd. Jag nickade.

"Du anar inte."

______________________________________________________________

JA.... frun är "knäpp"???:)))))))) vad kommer hända NU?