Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i bröstkorgen. Det dunkar i huvudet. Med darrande hand sträcker jag ut handen och knäpper på lyset. Det gulaktiga ljuset skiner upp mitt rum. Mörka skuggor kastas ut med golvet. I ett ögonblick tycker jag mig se en mansskugga invid min. Jag rycker till och vänder på huvudet mot fönstret. Men det är ingen där. Jag spanar ut i mörker, försöker fånga rörelser därute. Men jag ser bara min egen reflektion i fönsterglaset.
Jag klarar inte att stanna kvar i sängen. Istället släntrar jag ut i köket och vrider på kranen. Två stora vattenglas dricker jag, men det lugnar mig inte. Det är då jag upptäcker det; mina tånaglar! Min blick har sjunkit mot golvet och tånaglarna har fångat min blick. De är kortklippta. Och jag är tvärsäker på att jag inte klippt dem på flera veckor. Senast igår, gick ännu ett par strumpor sönder på grund av min långa stortås nagel.
Jag skakar nöjt burken med naglar. Det klirrar mysigt och jag kan inte låta bli att le. Mr. Salvatores naglar... de kommer passa perfekt i min samling. Jag öppnar en kökslåda och tar fram papperstejpen. Sedan skriver jag “DAMON SALVATORE” med svart spritpenna och trycker fast tejpen på burken. Jag är förundrad över hur enkelt det var att smyga in i Mr. Salvatores lägenhet. Den var olåst och även om golvet var fullt av sopor, smulor och gamla strumpor – de tre s:en – så kunde jag ljudlöst tassa in i hans sovrum. Där låg han, snörd i sitt täcke, med bringan blottad och fötterna hängande utmed kanten. Nagelsax hade jag med mig. Jag lämnade en liten överraskning i en plastpåse.
På morgonen hittade jag en liten plastpåse. Ett pyttelitet fågelhjärta i en zippy-bag. Påsen doftade parfym och hade ett blomklistermärke vid kanten. På den hade någon skrivet med tusch: “Ett hjärta till mitt hjärta”. Jag slängde påsen från fönstret, efter att ha kräkts tre gånger i handfatet.
Jag vaknade fyra gånger under den följande natten. Jag drömde obehagliga mardrömmar om Ossotro. Han stod över min säng och viskade mitt namn. Han var kläd i sin födelsekostym och yllestrumpor. Närmare och närmare lutade han sig mot mitt ansikte, tungan hängde ut och andedräkten spiskummin. Mitt skin krullades och ögonen rullade bakåt i huvudet på mig. Jag vaknade upp till en plaskvåt säng.
Idag var dagen! Jag skulle lägga ned mitt ess! Min plan, det stora artilleriet. Mr. Salvatore... han var chanslös! Nu var det dags, han var redo och det var jag också. Jag klädde mig i mina finaste kläder; min röda, silkeskostym och vargslips. Jag doppar en kam i vatten och kör det igenom mina hårstrån. Sedan gnider jag på lakrits läppglans. Stolt ler jag mot min spegel. Vacker, stark, åtråvärd. Jag strök med handen utmed tyget. Mr. Salvatore, han skulle njuta av känslan, det visste jag. Jag rättade till slipsen och tänkte: “Idag ska bli en bra dag.”
Idag har jag fått ett till kuvert. Även det är parfymerat; doftar tall. På kuvert står det textat med snirklig handstil: Till min käre Mr. Salvatore. Inuti finns en tunn silverkedja med en hjärtformad berlock. Berlocken har en liten hasp och när jag knäppt upp den beskådar jag innehållet med äckel. Det är en bild på mig, med slutna ögon, i ena halvan hjärtat och en nakenbild på Ossotro i den andra. Nakenbilden är det groteskaste jag sett. Hans mage väller över midjan och hans ”packet” syns knappt mellan de hopknipna låren. Ossotro ler och vinkar i bilden. Han har en cigarettstump mellan de tunna läpparna. Jag lägger ned berlocken och fiskar ut en liten lapp från kuvertet.
“Käraste!
Jag har inte varit den bäste av partners, detta medger jag! Men morgondagen nalkas och vi måste gå vidare. Jag saknar er varje dag, edert hår som edert skratt. Jag har ljugit för dig, detta är sant. Och vartenda falsk ord sluppit ur min mun, skall bli avslöjat. Jag älskar er, Damon Salvatore.
Eder evigt hängiven,
Dr. Per Ossotro.