På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån.
Jag vecklade ut paketpappret på diskbänken. Föremålet inuti pappret framkallade kväljningar. Jag vände mig bort, med handryggen pressad mot munnen. Illamående sög i magen då jag, med lillfingerspetsen, lyfte kalsongerna från diskbänken. Det syntes små, bruna fläckar på det vita innanmätet av underkläderna. De luktade starkt av skit. Jag slängde dem i soppen och återvänder sedan till paketpappret. En liten lapp hade kommit mitt “presenten”.
Käre Mr. Salvatore,
En liten kärleksgåva till min sockerpulla! Hoppas vi ses på Enhörningen. Lördagen den nionde?
Kyssar på tippen,
Din Putte Ossotro.
Med avsmak veck jag ihop pappret och lappen och slängde dem, också.
Ians och min dejt hade gått bra. När han sett mig på caféet hade han genast bett mig att gå ut med honom. Jag hade inte väntat mig det, eftersom han levt mer eller mindre som en eunuck; isolerad och oemottaglig, speciellt emot kvinnor. Det fanns rykten att skinnet på hans ben var halvruttna efter att han stått i vatten i tre dagar, i ett försök att ta sitt liv. Men efter dejten med Ian, då vi var på väg hem till mig, tog han mig i handen och sa: “Michaela, du påminner så om Becca, därför är du rätt speciell.”
Jag var inte säker på vem Becca var, men glöden i hans ögon och kondensen på hans läppar fick mig att tro att hon var någon viktig. Om Ian tyckte jag var speciell, då var jag det. Hela natten hade jag legat vaken och lett; Ians ord hade kastat ett nytt sken över mitt liv. Det var nu bestämt att vi skulle träffas igen, på lördag. Han skulle ta mig till en resturang och sedan på en promenad genom parken. I hemlighet önskade jag att dejten skulle utvecklas till något annat, men det vågade jag inte förslå. Det var fredag, det vill säga, en dag innan vår träff. Hela dagen hade jag förberett inför dejten; hitta kläder, duscha, bestämma palett. Knappt hade jag fått sätta mig innan det ringde på ytterdörren. Jag virade en lila kofta, en nyligen inköpt fluffig sak, om mig och skyndade till dörren. På trappan stod en, för mig, okänd man. Huvudet var litet, kroppen slank och näsan jättelik. Jag tyckte mig se ett svart, centimeter långt, näshår svänga från hans näsa. Det tog mig mycket kraft att inte rynka på näsan.
“Hallå där!” Ropade mannen. Hans röst var gäll, jäktad. Ögonen flammade, som om han vore ursinnig. Instinktivt, tog jag ett steg bakåt.
“Känner jag dej?” Frågade jag. Svetten rann nedför ryggen; mannen skrämde mej.
“Du har klämt fel finne, din markatta.” Viskade han.
Michaela ställde in vår dejt. Ilskan flammande röd och intensiv i mitt bröst; jag visst inte vad jag skulle ta mej till. Hon ställde in?! En dejt med mej?! Jag är Ian! Damon Salvatore! Var hon galen?! En okultiverad liten snubba. Hela min kropp skälvde. Ett förvånansvärt hämndbegär brann i mig. Och jag hade ju någon som ville träffa mej den kvällen...
Ian var livligare än förra gången. Han rörde sej hetsigt, skrek ut svordomar och tog kommandot. Jag kunde inte motsäga att jag tyckte om hans våldsamma sida, även om mitt rövhål blev lite väl tänjt. Efteråt stod Ian vid fönstret. Jag låg, naken, på sängen och betraktade hans bara baksida. Det var en vacker syn; allt från det mörka håret till den håriga röven, där mina handavtryck fortfarande syntes. Jag drog tankfullt fingrarna över min knöliga mage.
“Hur kom det sej att du kom hit ikväll?” Frågade jag. Han vände sej om och log.
“En dejt som blev avbokad.” Svarade han.
“Jaså?”
“Ja,” han kliar sig i nacken. “Du blir inte sur, va?”
Jag skakar på huvudet och skrattar, tillgjort i även mina öron. “Nejdå! Sånt blir jag aldrig.”
Ian himlade med ögonen. Sedan började han sej ned och sträckte sig efter sina byxor. Jag ville mjölka honom; äga hans bästa spermier för att lukta på eller hälla i whiskeyglaset, men jag vågade inte fråga honom. Om han valde att komma tillbaka, då kanske han somnade och jag kunde göra det utan hans vetskap. Jag hade gjort många saker utan hans vetskap.

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att han betet sig obehagligt, men att han ser ut som en golvmopp. Ossotro besitter inte en gnutta av karisma. Det finns inga drag av skönhet i hans ansikte. Bara synen av hans små, tätt sittande grisögonen får mig att kvälja. Men mot alla odds, var Ossotro en fenomenal älskare. Jag hade aldrig kommit kraftigare än med Ossotros händer lindade om mig. Det enda som äcklad mig när det kom till hans älskog, var hur hans säd luktade; unket, lite... köttigt. Lukten hänger kvar i rummet, men rökdoften täcker det lite grand. Jag ligger utsträckt i sängen och stirrar upp i taket. Ossotro sitter på sängkanten.
“Tror du att... jag skulle kunna få ta några foton?” Frågar han plötsligt. Äcklelkänslan återvänder. Min tunga stelnar till och i en sekund känns det som om den kommer erodera.
“Foton?” Säger jag. Ossotro har dragit fram en enorm kamera. Han smeker den som om den vore en dvärgkanin.
“JA!” Ropar Ossotro och trycker kameran till ögat. “Ställ dej upp, Mr. Salvatore! Detta måste dokumenteras!”
Jag flyger upp från sängen. Mina kläder ligger slängda bredvid sängben. Kvickt dyker jag ned och drar på mig tröjan.
“Bara se till att Petter Niklas syns!” Säger Ossotro glatt. Ilskan skapar hetta fläckar på mina kinder.
“Hur fan vågar du?” Fräser jag och knäpper på mig byxorna. Ossotro sänker kameran med en besviken min.
“Men... du sa alldeles nyss–”
“BRY DEJ INTE OM VAD JAG SA! DU SKA INTE TA BILDER DITT ÄCKEL!” Vrålar jag. Ossotro stirrar. Hans pupiller blir stora som kluttar.
“DET FÅR JAG VISST! DU ÄR MIN, DIN HORA!” Skriker Ossotro. Hans röst blir gäll och skär i öronen. Återigen fylls jag av obehag. Jag tänker på doften mellan hans ben, svetten och håret. Ingen njutning i världen väger upp för det. I ett svep rycker jag åt mig min väska och mina skor och stormar ur rummet.
Det är svårt att köra när jag är arg, så har det alltid varit. Min blåsa är full, dessutom. Jag var så upprymd när jag lämnade hotellet att jag glömde att kissilissa. Jag kramar ratten tills knogarna vitnar. Mr. Salvatore är gränslös, tänker jag. Här ställer jag upp, tar honom oralt och hur återgäldar han mig? Genom att fly, genom att kalla mig äckel. Det svider i mig. Jag trodde att han var mer utvecklad än så. Att han brydde sig, åtminstone en smula. När han stönade mitt namn... det var som en helig upplevelse. Aldrig har jag upplevt sådan erotik.
Min telefon ringde. Jag hade precis kommit innanför dörren när den började surra. Det var min äldsta dotter. I tio minuter talade hon om sina senaste bravader och lyckor. Om hon bara visste, att jag levde hennes dröm. Nästa gång jag rör vid Mr. Salvatore ska jag filma det och skicka en kopia till henne. Hon kommer skita på sig av avund. Den tanken får mig att skratta.
I flera timmar funderar jag på att göra det. Jag står med telefonen i handen och tuggar på insidan av läppen. Alla har rådgivit mig att gå vidare, att träffa någon ny. Att den förste jag skulle kyssa efter Becca var Ossotro, det trodde jag inte. Men nu när det är över, nu vet jag att jag kan “umgås” med någon annan. I förra veckan fick jag numret till en flicka i fiket. Hon liknar Becca, det var perfekt. Hon arbetar som barista, har slanka fingrar och bäst av allt, har mer än tre hårstrån. Michaela, det är hennes namn. Det rullar behagligt över min tunga. Michaela.
Jag tar fram min Hilda burk. Leverpastej, min favorit. Mr. Salvatores favorit. Försiktigt skruvar jag av locket och doftar på innehållet. Om jag blundar kan jag se henne framför mig; lugg, tjock överläpp, blåa ögon. Jag ska spara leverpastejen tills han kommer tillbaka. Han tyckte om Hilda, det gjorde jag med.