Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att han betet sig obehagligt, men att han ser ut som en golvmopp. Ossotro besitter inte en gnutta av karisma. Det finns inga drag av skönhet i hans ansikte. Bara synen av hans små, tätt sittande grisögonen får mig att kvälja. Men mot alla odds, var Ossotro en fenomenal älskare. Jag hade aldrig kommit kraftigare än med Ossotros händer lindade om mig. Det enda som äcklad mig när det kom till hans älskog, var hur hans säd luktade; unket, lite... köttigt. Lukten hänger kvar i rummet, men rökdoften täcker det lite grand. Jag ligger utsträckt i sängen och stirrar upp i taket. Ossotro sitter på sängkanten.
“Tror du att... jag skulle kunna få ta några foton?” Frågar han plötsligt. Äcklelkänslan återvänder. Min tunga stelnar till och i en sekund känns det som om den kommer erodera.
“Foton?” Säger jag. Ossotro har dragit fram en enorm kamera. Han smeker den som om den vore en dvärgkanin.
“JA!” Ropar Ossotro och trycker kameran till ögat. “Ställ dej upp, Mr. Salvatore! Detta måste dokumenteras!”
Jag flyger upp från sängen. Mina kläder ligger slängda bredvid sängben. Kvickt dyker jag ned och drar på mig tröjan.
“Bara se till att Petter Niklas syns!” Säger Ossotro glatt. Ilskan skapar hetta fläckar på mina kinder.
“Hur fan vågar du?” Fräser jag och knäpper på mig byxorna. Ossotro sänker kameran med en besviken min.
“Men... du sa alldeles nyss–”
“BRY DEJ INTE OM VAD JAG SA! DU SKA INTE TA BILDER DITT ÄCKEL!” Vrålar jag. Ossotro stirrar. Hans pupiller blir stora som kluttar.
“DET FÅR JAG VISST! DU ÄR MIN, DIN HORA!” Skriker Ossotro. Hans röst blir gäll och skär i öronen. Återigen fylls jag av obehag. Jag tänker på doften mellan hans ben, svetten och håret. Ingen njutning i världen väger upp för det. I ett svep rycker jag åt mig min väska och mina skor och stormar ur rummet.
Det är svårt att köra när jag är arg, så har det alltid varit. Min blåsa är full, dessutom. Jag var så upprymd när jag lämnade hotellet att jag glömde att kissilissa. Jag kramar ratten tills knogarna vitnar. Mr. Salvatore är gränslös, tänker jag. Här ställer jag upp, tar honom oralt och hur återgäldar han mig? Genom att fly, genom att kalla mig äckel. Det svider i mig. Jag trodde att han var mer utvecklad än så. Att han brydde sig, åtminstone en smula. När han stönade mitt namn... det var som en helig upplevelse. Aldrig har jag upplevt sådan erotik.
Min telefon ringde. Jag hade precis kommit innanför dörren när den började surra. Det var min äldsta dotter. I tio minuter talade hon om sina senaste bravader och lyckor. Om hon bara visste, att jag levde hennes dröm. Nästa gång jag rör vid Mr. Salvatore ska jag filma det och skicka en kopia till henne. Hon kommer skita på sig av avund. Den tanken får mig att skratta.
I flera timmar funderar jag på att göra det. Jag står med telefonen i handen och tuggar på insidan av läppen. Alla har rådgivit mig att gå vidare, att träffa någon ny. Att den förste jag skulle kyssa efter Becca var Ossotro, det trodde jag inte. Men nu när det är över, nu vet jag att jag kan “umgås” med någon annan. I förra veckan fick jag numret till en flicka i fiket. Hon liknar Becca, det var perfekt. Hon arbetar som barista, har slanka fingrar och bäst av allt, har mer än tre hårstrån. Michaela, det är hennes namn. Det rullar behagligt över min tunga. Michaela.
Jag tar fram min Hilda burk. Leverpastej, min favorit. Mr. Salvatores favorit. Försiktigt skruvar jag av locket och doftar på innehållet. Om jag blundar kan jag se henne framför mig; lugg, tjock överläpp, blåa ögon. Jag ska spara leverpastejen tills han kommer tillbaka. Han tyckte om Hilda, det gjorde jag med.