Jag stirrade på tjejen framför oss.

- Vem är du? Frågade jag chokat.

- Samantah Feyder, och du är?

- Becca, sa jag osäkert. Ian höll plötsligt mej i ett stadigt grepp.

- Gå Sam! Sa han ilsket.

- Ian... började Samantah.

- NEJ, FÖRSVINN! Lämna mej och Becca ifred! Fräste han.

- Men, jag...

- Håll tyst! Låt Becca VARA! Skrek han.

- IAN JAG ÄLSKAR DEJ! DÄRFÖR GÖR JAG DET HÄR! Ropade Samantah och jag kände något kallt och vasst skära in i ryggen, smärtan blev kompakt, förmörknade allt.

- Sam... väste Ian, han höll om mej, jag såg bara underdelen av hans ansikte. Något svalt droppade ner på min panna.

- Ian, jag tycker väldigt mycket om dej... viskade jag ostadigt innan allt försvann.

Ur Ians prespekttiv några rader

Jag stirrade på Beccas livlösa men ändå fridfulla ansikte.

- Becca... viskade jag. Sam stod framför mej, den blodiga kniven droppade på marken. Jag reste mej upp. Lät Becca ligga kvar.

- Sam... jag varnade dej, sa jag.

- Fö-förlåt! Ropade hon. Jag lyfte blicken mot henne.

- FÖRSVINN UR MITT JÄVLA MENINGLÖSA LIV! DU HAR FÖRSÖRT ALLT! ALLT! HÖR DU DET? JAG HATAR DEJ! DRA ÅT HELVETE! Skrek jag och sjänk ner bredvid Becca igen.

Becca

Jag såg Ian skälla ut Samantah, såg hur han sjönk ner igen, hur Samantah gick och hur Ian vände upp anisktet mot himlen, ögonen höll på att svämma över, men han höll det inom sej, jag suckade, en vilsen själ var jag nu, på väg ner i min kropp igen.

När jag vaknade nästa gång verkte min rygg som atan. Jag låg på samma plats som jag gjort när Ian släppte mej. Jag såg Ian en bit bort. Han satt och skakade.

- Ian? Viskade han. Han tittade mot mej. Det var kolsvart runt omkring oss och jag såg inte ett smack.

- ÅH, FAN, FAN, FAN! Nu börjar jag höra röster också! Fräste Ian.

- Em, Ian, det ÄR jag! Becca! Sa jag och reste mej. Han stirrade på mej.

- Nej, sa han.

- Jag satte mej tätt intill honom. Han smekte mitt hår.

- Varför? Viskade han.

- För att du är galen i mej,

- Ja, du har rätt, sa han och kysste mej.

TRE MÅNADER SENARE

- Lee din idiot var är min klänning!? Fräste jag.

- Hoppasn, den är i tvätten! Sa Lee och log urskuldande.

- Meh, jag ska ju träffa Ian om en halvtimma!

- Värst vad ni umgås nu förtiden, vaa? Sa Lee retsamt.

- Kanske för att pojkvän och flickvän umgås mycket!

- Är ni ihop? Frågade Lee med stora ögon.

- Ända sedan Samantah anföll mej, Ja! Sa jag och drog på mej ett par jeansshorts.

- BECCA! IAN ÄR HÄR! Ropade Liam där nerifrån.

- Säg till honom att jag kommer! Ropade jag. Snabbt drog jag på mej ett linne men han inte ner för Ian kom upp och lyfte upp mej.

 - Hihi, Ian nej! Ropade jag. Han kysste mej och släppte ner mej för att kunna gå i trappan.

- Vart ska ni? Frågade Liam misstänksamt.

- Lady Gaga konsert i stan, du vet, Beccas idol, förutom mej då! Sa Ian och jag slog till honom.

- Ja, Gaga är underbar, men Ian, ha! Du behagar skämta! Sa jag och alla tre skrattade.

- Jag älskar min vampyr! Sa jag och kysste Ian på kinden innan vi gick.  

- Vart vill du gå in då? Frågade Ian.

- Hm, min favorit från förut var "Coffe Time" sa jag och pekade på cafét.

- Okej, då tar vi det om damen så önskar, sa han och flinade. Vi gick in och en massa tjejer som satt där inne flämtade ner vi gick förbi, jag hörde hur de viskade;

- Den där jäkla tjejen har okyperat honom!

- Fyfan, orka han gillar en sån ful!

- Exakt! Azzå dah! Jag koncentrerade mej på att inte ta i för mycket med min skadade fot. Samtidigt som jag satte ner foten sprakade nån till det så han jag föll, mitt skadade ben tog smällen och jag stönade av smärta för andra gången idag. Men den här gången var det värre. Jag hade fått kramp och det förlamade hela min kropp.

- I-Ian... hjälp, flämtade jag. Han hjälpte mej snabbt upp.

- Vi går, sa han kort medan han gav tjejen som sparkat mej en iskall blick och de andra också.

- Sorry...sa en av de tyst till mej. Jag vände bort huvudet. När vi kom ut suckade jag djupt.

- Jag kan inte ens gå på mitt favorit café längre... sa jag och satte mej på en sten mur utanför "Coffe Time".

- Ledsen för det, sa han och satte sej bredvid mej. Han la handen på min axel, jag lutade min hade mot hans bröstkorg. En tystnad uppstod.

- I... viskade jag.

- Scccch, sa han och lutade sej närmare mej.

- VAD FAN SNUSKO VAD HÅLLER DU PÅ MED!? Skrek jag och slog till honom så han ramalde baklänges ner från muren och slog huvudet i stenplattorna. Blodet rann från hans ögonbryn och bakhuvud.

- Oj, förlåt Ian! Sa jag och ruskade honom.

- Aoo, det gjorde ont... muttrade han och reste sej.

- Är du odödlig eller? Sa jag förundrat.

- Em, jag tror inte det... sa han och skakade på huvudet.

Senare gick vi på stranden och pratade. Om mitt förflutna.

- Populär? Frågade Ian.

- Inte det minsta,

- Oh, synd, några vänner alls?

- Ja, Drew, Ed och Ron, glasögonormar och plugghästar! Sa jag och skrattade.

- Kul,

- Du kan inte ana!

- Jag själv hade det...PERFEKT!

- Kan inte förvåna mej!

- Haha, Oförutsägbar är nog inte mitt andranamn precis,

- Det kan du ge dej på! Vi skrattade och pratade, till slut satte vi oss och han berättade om "skådespelarlivet", jag tyckte det verkade intressant.

- Har du inte mycket roligare än vanligt folk? Frågade jag.

- Jo, mycket, jag kan göra VAD jag vill! De kanske säger till mej, men än sen? INte bryr jag mej! Sa Ian och rufsade om mej i håret. Jag skrattade.

- Vet du en sak? Sa jag.

- Nej,

- Jag... tycker du är... längre hann jag inte förän någon avbröt oss brutalt.

Vem försöt NU då? Hur ska det gå? Snart kommer del 8! :D