Jag stirrade på tjejen framför oss.

- Vem är du? Frågade jag chokat.

- Samantah Feyder, och du är?

- Becca, sa jag osäkert. Ian höll plötsligt mej i ett stadigt grepp.

- Gå Sam! Sa han ilsket.

- Ian... började Samantah.

- NEJ, FÖRSVINN! Lämna mej och Becca ifred! Fräste han.

- Men, jag...

- Håll tyst! Låt Becca VARA! Skrek han.

- IAN JAG ÄLSKAR DEJ! DÄRFÖR GÖR JAG DET HÄR! Ropade Samantah och jag kände något kallt och vasst skära in i ryggen, smärtan blev kompakt, förmörknade allt.

- Sam... väste Ian, han höll om mej, jag såg bara underdelen av hans ansikte. Något svalt droppade ner på min panna.

- Ian, jag tycker väldigt mycket om dej... viskade jag ostadigt innan allt försvann.

Ur Ians prespekttiv några rader

Jag stirrade på Beccas livlösa men ändå fridfulla ansikte.

- Becca... viskade jag. Sam stod framför mej, den blodiga kniven droppade på marken. Jag reste mej upp. Lät Becca ligga kvar.

- Sam... jag varnade dej, sa jag.

- Fö-förlåt! Ropade hon. Jag lyfte blicken mot henne.

- FÖRSVINN UR MITT JÄVLA MENINGLÖSA LIV! DU HAR FÖRSÖRT ALLT! ALLT! HÖR DU DET? JAG HATAR DEJ! DRA ÅT HELVETE! Skrek jag och sjänk ner bredvid Becca igen.

Becca

Jag såg Ian skälla ut Samantah, såg hur han sjönk ner igen, hur Samantah gick och hur Ian vände upp anisktet mot himlen, ögonen höll på att svämma över, men han höll det inom sej, jag suckade, en vilsen själ var jag nu, på väg ner i min kropp igen.

När jag vaknade nästa gång verkte min rygg som atan. Jag låg på samma plats som jag gjort när Ian släppte mej. Jag såg Ian en bit bort. Han satt och skakade.

- Ian? Viskade han. Han tittade mot mej. Det var kolsvart runt omkring oss och jag såg inte ett smack.

- ÅH, FAN, FAN, FAN! Nu börjar jag höra röster också! Fräste Ian.

- Em, Ian, det ÄR jag! Becca! Sa jag och reste mej. Han stirrade på mej.

- Nej, sa han.

- Jag satte mej tätt intill honom. Han smekte mitt hår.

- Varför? Viskade han.

- För att du är galen i mej,

- Ja, du har rätt, sa han och kysste mej.

TRE MÅNADER SENARE

- Lee din idiot var är min klänning!? Fräste jag.

- Hoppasn, den är i tvätten! Sa Lee och log urskuldande.

- Meh, jag ska ju träffa Ian om en halvtimma!

- Värst vad ni umgås nu förtiden, vaa? Sa Lee retsamt.

- Kanske för att pojkvän och flickvän umgås mycket!

- Är ni ihop? Frågade Lee med stora ögon.

- Ända sedan Samantah anföll mej, Ja! Sa jag och drog på mej ett par jeansshorts.

- BECCA! IAN ÄR HÄR! Ropade Liam där nerifrån.

- Säg till honom att jag kommer! Ropade jag. Snabbt drog jag på mej ett linne men han inte ner för Ian kom upp och lyfte upp mej.

 - Hihi, Ian nej! Ropade jag. Han kysste mej och släppte ner mej för att kunna gå i trappan.

- Vart ska ni? Frågade Liam misstänksamt.

- Lady Gaga konsert i stan, du vet, Beccas idol, förutom mej då! Sa Ian och jag slog till honom.

- Ja, Gaga är underbar, men Ian, ha! Du behagar skämta! Sa jag och alla tre skrattade.

- Jag älskar min vampyr! Sa jag och kysste Ian på kinden innan vi gick.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...