Jag såg bara de kristallklara vattnet omkring mej nu, allt var så vackert och fridfullt trotrs smärtan i benet, som nu hade spridit sej över kroppen också. Jag tittade ner och såg att maneten hade snott sina tentaklar över mitt högra ben och midjan upp till bröstkorgen. Jag försökte skrika, men det gick inte, det började mörkna för mej, mina lungar värckte av luftbrist, såhär skulle jag dö, ensam och dödad av en jäkla manet...

Ur Ians perspektiv (bara nån rad)

Jag såg hur hon sjönk, först visste jag inte vad jag skulle göra, varför kunde ingen annan lika "trevilg" som hon göra det? Sedan kände jag hur bejäret efter henne brännde i mej, jag kastade mej ner i vattnet för att rädda Becca.

Becca

När jag inte orkade mer kände jag starka armar kring mej, de drog mej mot ytan. Jag såg genom flimret att det var en man, han drog bort maneten, trots att den brännde honom, han kastade den utanför badområdet och drog mej sedan mot stranden.

- T-tack... flämtade jag. Sedan svartnade allt.

När jag vaknade igen låg jag på en säng, bredvid mej satt... Ian!?

- He... började jag med darrande röst. Han la handen på in panna.

- Det är bäst att du är tyst nu, sa han lugnt och smekte min kind.

- Vad hände? frågade jag.

- En manet drev in och klängde sej fast vid dej, den gjodre att du fic kramp, om jag inte sett dej hade du dött, sa Ian enkelt.

- Ååh, var det du som...räddade mej? frågade jag. Han nickade. Han följde mitt kindbens konturer med pekfingert.

- Ja, för du är så vacker,

- Bara därför?

- Nej, han log och reste sej upp.

- Hon har vaknat! Sa han till någon i rummet intill. I näsat sekund kom Lee och Jessica in springade.

- Oh my gash hur mår du!? Ropade Lee.

- Bra, fast det gör ont som faan i mitt ben, jävla idioter, tur att Ian var i närheten.

- Mm, jätte bra... sa Lee tyst. Jag började skratta och Ian också.

Har Ian och Becca kommit tillräckligt långt för att de ska falla för varandra? Cheka näsat del frö att veta!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...