När jag vaknade stod Lettie böjd över mej.

- Syrran!? Hur mår du? Sa hon oroligt.

- Fint, sa jag och gäspade.

- Hur kom du hem?

- Ian hjälpte mej... sa jag.

- Ian? Frågade Lettie.

- Ja, du, jag går och träffar Vickie, hur mår Lissie förresten? Sa jag.

- Hon ligger på sjukhus, en svår överdos...

- Va? Kommer hon dö?

- Nej, jag tror inte det,

- Tack och lov... sa jag.

Vickie och jag bestämade oss för att gå ner på stranden. Vi tog med oss min minibandspelare och satte på "Take me home, county roads".

- Jag älskar den här låten, sa Vickie och sträckte ut sej på handduken.

- Ja... sa jag och suckade. Jag hade berättat vad som hänt för Vickie, hon tyckte det var intressant, det märktes.

- Jag tror att Ian är förtjust i dej! Sa Vickie och log hemlighets fullt.

- Åh nej, inte fler killproblem, sa jag.

- HUR kan du säga så? Det är IAN vi pratar om här! Sa Vickie upprört.

- Vem pratar ni om? Frågade en killröst.

- Eric vad fan, du skrämms! sa Vickie.

- Förlåt, sa Eric och bredde ut sin handduk bredvid oss.

- Vart är Darren?

- På sjukhuset hos Lissie, sa Eric.

- Jaha, kommer hon hem snart?

- Om tre dagar typ,

- Vi kan ju häsla på henne när vi går hem! Sa jag.

- Okej, sa Vickie.

Jag och Vickie kastade oss i vattnet, det var verkligen skönt.

- Hej tjejer, sa en röst som fick mej att rysa av obehag. Jag vände mej långsamt om. Sterling Knight.

- Wow, Sterling va? Sa Vickie och log.

- Eh ja, känner du igen mej från "17 again" eller nåt? Sa Sterling.

- Nej, från min bästis historia om vem som drogade Lissie! Fräste Vickie.

- Vad fan säger du!? Väste Sterling.

- Gå, nu, gåååå! Sa jag. Sterling kastade sej över mej och tryckte ner mej under ytan. Luften pressades ur mina lungor. Allting försvann...

- Trixie! Ropade Vickie och jag återvände till verkligheten. En hand tog tag i mej och drog upp mej. Sedan befann jag mej i Ians famn. Vickie stirrade så att ögonen nästa trillade ur sina hållor. Ian hjälpte mej upp på stranden och tryckte på min bröstkorg. Jag hostade, men fick fortfarande ingen luft.

- Konstgjord andning, nu! Ropade en man längre bakom. Ian gjorde som han sa. När hans läppar nuddade mina stirrade Vickie så mycket att hon nästan föll omkull. När Ians läppar lämnde min hostade jag till och satte mej hastigt upp.

- Hur mår du? Frågade Eric och satte sej framför mej.

- B-bra, stammade jag och tittade på Ian, sedan rodnade jag hastigt. Han log mot mej.

- Tack, sa jag till honom och reste mej upp.

- Ska vi gå Trix? Frågade Vickie.

- O-okej, sa jag och följde efter henne.

- Skit, han är ju skit kär i dej ju! Ylade Vickie när vi var ensama.

- Eh, tydligen... stammade jag.

- TYDLIGEN!? Men säga ja dåååååå! Skrek Vickie.

- Jag vet inte... sa jag och tittade ner i marken.

- Varför inte?

- Azzå, tänk om inte...

- HAN HÖLL OM DEJ? HAN KYSSTE DEJ? OCH DU TROR HAN INTE GILLAR DEJ!? Fräste Vickie.

- Konstgjorde andning, rättade jag.

- Jajajaja! WHATEVER!? Han är käääär i DEJ! Sa Vickie allvarligt.

- Seriöst?

- Ja seriöst!

- Skit... sa jag.

- Han kan lika gärna säga "Jag älskar dej min blomma!" sa Vickie dramatiskt.

- Var inte så... sådär... sa jag och höjde på ena ögonbrynet.

- Nu går vi till sjukhuset så Lissie får veta ALLT! sa Vickie och så gick vi till hennes och Erics hus för att ta Vickies sportbil till sjukhuset.

När vi kom hem hade vi berättat allting för Lissie och nu skulle jag och Vickie sklijas åt.

- Ses imorron! Sa jag och kramde henne sedan gick jag in. På köksbordet låg en lapp från Lettie; "Jag och Robert är på fest, jag kommer inte hem idag! //Lett". Jag suckade och satte mej i soffan. Det ringade på dörren. Jag gick och öppnade, där utanför stod Ian med blodet rinnade från ett sår i pannan.

- Men vad har hänt? Utbrast jag.

- Sterling är visst farlig ändå, sa han lugnt.

- Vad gjorde han, åh kom in! Sa jag och drog in Ian i hallen. Han gick in i köket.

- Han är fortfarnade arg... muttrade Ian.

- Här har du, sätt dej, vad är han arg för? Sa jag och gav Ian en blöt trasa.

- Tack, eh jo jag satte dit hans bäste kompis Zac Efron för att misshandla folk, sa Ian.

- Aha, jo det har jag hört, men han är ju frisläppt?

- Ja, men Streling är arg ändå, suckade Ian. Jag la handen på hans axel.

- Tack för hjälpen idag... sa jag. Han tittade på min hand.

- Varsågod, sa han och la sin hand ovanpå min. Jag tittade på honom.

- Nam... började jag.

Fortsättning föjer :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...