(lyssna när du läser)

Jag spramg dem sita biten, jag så Ians gestalt i mörkret på flera meters håll.

- Ian? Sa jag. Han tog min arm och gick ner till vattenbrynet.

- Ser du den där udden? Frågade han och pekade på en upplyst liten plats som stack ut från klipporna hundra h´meter bort.

- Ja, sa jag.

- Den är full av festande 18-åringar, men din syster är tyvärr inte där, sa Ian.

- Vart är hon då? Frågade jag. Ian tittade mot en sandgropp. 

- Titta där, sa han. Jag gick fram till sandgroppen och satte mej på knä. I lä för vinden låg Letties kropp, den silver vita klänning som hade på säg var trasig, håret var vått.

- Vad hände? Viskade jag. Ian satte sej bredvid mej. 

- Hon stod längst ut på udd-kanten eller vad man nu ska säga, hon var full, och hoppade ner, men istället för att simma sjönk hon, jag såg hela händelsen coh simmade så snabbt jag kunde och hämtade henne. Jag vet inet om jag var tillräckligt snabb, men ambulansen är i alla fall på väg. Berättade Ian. Det var först nu jag upptäckte att Ian var blöt han också.

- Hur mår du då? Inget trubbel när du skulle hämta Lettie? Frågade jag. 

- Krallreven är vassa där ute, var allt han sa. Jag upptäckte ett rätt så djupt skär sår i hans vänstra arm som inte såg "bra" ut. 

- Men du blöder ju!? Sa jag och tog tag i hans hand.

- Jag vet, men du borde nog oroa dej mer för Lettie än mej, sa Ian.

- Jag vet, sa jag tyst och släppte hans hand. Jag kravlade fram till Lettie. Jag tog hennes hand. Jag hittade inte plusen, till en början, sedan kände jag den, väldigt svagt slog den. Tårarna välde upp i ögonen. 

- Snälla Lett, dö inte, jag klarar mej inte ensam. Viskade jag. En tår rann ner för min kind och landade på Letties panna. Hennes ögonlock fladdrade till. Sedan slog hon pp ögonen till hälften.

- Lett... viskade jag. Hon log svagt mot mej. 

- Jag lovar att inte klanta mej mer, viskade hon. 

- LETT! Ropade jag och kramde henne. 

- Jag klarar mej ur det här,jag lovar, sa hon.

- Tack, sa jag och fler tårar rann ner och landade på Letties ansikte.

På sjukhuset tog de hand om Lettie och jag satt i väntrummet med Ian.

Ian

Efter en halvtimme kom en doktor in och sa att Trixie fick komma in till Lettie. Hon sprang in ditt medan jag satt kvar, det tog säkert tre timmar. Men när Trixie kom ut såg hon gråtfärdig ut.

- Klara hon sej? rågade jag.

- De ska göra allt, men de tror inte det, sa hon och började gråta. Jag kramde om henne, och höll henne i min famn.

- Hon klarar sej, viskade jag, trots jag inte trodde på det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån. Jag vecklade ut paketpappret på diskbän...

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att ...

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hel...

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i ...

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in. “Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet. “Nej... eller lite.” ...