Jag stirrade på tjejen framför oss.

- Vem är du? Frågade jag chokat.

- Samantah Feyder, och du är?

- Becca, sa jag osäkert. Ian höll plötsligt mej i ett stadigt grepp.

- Gå Sam! Sa han ilsket.

- Ian... började Samantah.

- NEJ, FÖRSVINN! Lämna mej och Becca ifred! Fräste han.

- Men, jag...

- Håll tyst! Låt Becca VARA! Skrek han.

- IAN JAG ÄLSKAR DEJ! DÄRFÖR GÖR JAG DET HÄR! Ropade Samantah och jag kände något kallt och vasst skära in i ryggen, smärtan blev kompakt, förmörknade allt.

- Sam... väste Ian, han höll om mej, jag såg bara underdelen av hans ansikte. Något svalt droppade ner på min panna.

- Ian, jag tycker väldigt mycket om dej... viskade jag ostadigt innan allt försvann.

Ur Ians prespekttiv några rader

Jag stirrade på Beccas livlösa men ändå fridfulla ansikte.

- Becca... viskade jag. Sam stod framför mej, den blodiga kniven droppade på marken. Jag reste mej upp. Lät Becca ligga kvar.

- Sam... jag varnade dej, sa jag.

- Fö-förlåt! Ropade hon. Jag lyfte blicken mot henne.

- FÖRSVINN UR MITT JÄVLA MENINGLÖSA LIV! DU HAR FÖRSÖRT ALLT! ALLT! HÖR DU DET? JAG HATAR DEJ! DRA ÅT HELVETE! Skrek jag och sjänk ner bredvid Becca igen.

Becca

Jag såg Ian skälla ut Samantah, såg hur han sjönk ner igen, hur Samantah gick och hur Ian vände upp anisktet mot himlen, ögonen höll på att svämma över, men han höll det inom sej, jag suckade, en vilsen själ var jag nu, på väg ner i min kropp igen.

När jag vaknade nästa gång verkte min rygg som atan. Jag låg på samma plats som jag gjort när Ian släppte mej. Jag såg Ian en bit bort. Han satt och skakade.

- Ian? Viskade han. Han tittade mot mej. Det var kolsvart runt omkring oss och jag såg inte ett smack.

- ÅH, FAN, FAN, FAN! Nu börjar jag höra röster också! Fräste Ian.

- Em, Ian, det ÄR jag! Becca! Sa jag och reste mej. Han stirrade på mej.

- Nej, sa han.

- Jag satte mej tätt intill honom. Han smekte mitt hår.

- Varför? Viskade han.

- För att du är galen i mej,

- Ja, du har rätt, sa han och kysste mej.

TRE MÅNADER SENARE

- Lee din idiot var är min klänning!? Fräste jag.

- Hoppasn, den är i tvätten! Sa Lee och log urskuldande.

- Meh, jag ska ju träffa Ian om en halvtimma!

- Värst vad ni umgås nu förtiden, vaa? Sa Lee retsamt.

- Kanske för att pojkvän och flickvän umgås mycket!

- Är ni ihop? Frågade Lee med stora ögon.

- Ända sedan Samantah anföll mej, Ja! Sa jag och drog på mej ett par jeansshorts.

- BECCA! IAN ÄR HÄR! Ropade Liam där nerifrån.

- Säg till honom att jag kommer! Ropade jag. Snabbt drog jag på mej ett linne men han inte ner för Ian kom upp och lyfte upp mej.

 - Hihi, Ian nej! Ropade jag. Han kysste mej och släppte ner mej för att kunna gå i trappan.

- Vart ska ni? Frågade Liam misstänksamt.

- Lady Gaga konsert i stan, du vet, Beccas idol, förutom mej då! Sa Ian och jag slog till honom.

- Ja, Gaga är underbar, men Ian, ha! Du behagar skämta! Sa jag och alla tre skrattade.

- Jag älskar min vampyr! Sa jag och kysste Ian på kinden innan vi gick.  

- Vart vill du gå in då? Frågade Ian.

- Hm, min favorit från förut var "Coffe Time" sa jag och pekade på cafét.

- Okej, då tar vi det om damen så önskar, sa han och flinade. Vi gick in och en massa tjejer som satt där inne flämtade ner vi gick förbi, jag hörde hur de viskade;

- Den där jäkla tjejen har okyperat honom!

- Fyfan, orka han gillar en sån ful!

- Exakt! Azzå dah! Jag koncentrerade mej på att inte ta i för mycket med min skadade fot. Samtidigt som jag satte ner foten sprakade nån till det så han jag föll, mitt skadade ben tog smällen och jag stönade av smärta för andra gången idag. Men den här gången var det värre. Jag hade fått kramp och det förlamade hela min kropp.

- I-Ian... hjälp, flämtade jag. Han hjälpte mej snabbt upp.

- Vi går, sa han kort medan han gav tjejen som sparkat mej en iskall blick och de andra också.

- Sorry...sa en av de tyst till mej. Jag vände bort huvudet. När vi kom ut suckade jag djupt.

- Jag kan inte ens gå på mitt favorit café längre... sa jag och satte mej på en sten mur utanför "Coffe Time".

- Ledsen för det, sa han och satte sej bredvid mej. Han la handen på min axel, jag lutade min hade mot hans bröstkorg. En tystnad uppstod.

- I... viskade jag.

- Scccch, sa han och lutade sej närmare mej.

- VAD FAN SNUSKO VAD HÅLLER DU PÅ MED!? Skrek jag och slog till honom så han ramalde baklänges ner från muren och slog huvudet i stenplattorna. Blodet rann från hans ögonbryn och bakhuvud.

- Oj, förlåt Ian! Sa jag och ruskade honom.

- Aoo, det gjorde ont... muttrade han och reste sej.

- Är du odödlig eller? Sa jag förundrat.

- Em, jag tror inte det... sa han och skakade på huvudet.

Senare gick vi på stranden och pratade. Om mitt förflutna.

- Populär? Frågade Ian.

- Inte det minsta,

- Oh, synd, några vänner alls?

- Ja, Drew, Ed och Ron, glasögonormar och plugghästar! Sa jag och skrattade.

- Kul,

- Du kan inte ana!

- Jag själv hade det...PERFEKT!

- Kan inte förvåna mej!

- Haha, Oförutsägbar är nog inte mitt andranamn precis,

- Det kan du ge dej på! Vi skrattade och pratade, till slut satte vi oss och han berättade om "skådespelarlivet", jag tyckte det verkade intressant.

- Har du inte mycket roligare än vanligt folk? Frågade jag.

- Jo, mycket, jag kan göra VAD jag vill! De kanske säger till mej, men än sen? INte bryr jag mej! Sa Ian och rufsade om mej i håret. Jag skrattade.

- Vet du en sak? Sa jag.

- Nej,

- Jag... tycker du är... längre hann jag inte förän någon avbröt oss brutalt.

Vem försöt NU då? Hur ska det gå? Snart kommer del 8! :D

Jag låg på soffan och zappade mellan de tusen kanlarena, jag hade tittat på

How I Meet You Mother och Gossip Girl första säsongerna tre gånger idag. Jag hade även lyssnat på alla 567 låtarna i min MP3-spelare.

- Äh jag dööööööör, sa jag och stängde av TV;en. Jag haltade ut till poolen och satte mej på en av de vita solstolarna. Jag lutade mej till baka och tänkte på Lusian. Hans aniskte, men så började anisktet se ut som Ians, först håret, och sedan ögonen, plötsligt insåg jag att Ian var speciell, men jag visst inte hur mycket. Pötsligt fick jag en jätte bra idé. Jag sprang, eller snarare försökte in i huset och ropade på Liam. Han kom med en gång.

- Har du Ians nummer?

- Ja, hurså?

- Får jag låna din mobil?

- Em , okej... han räckte över sin IPhone och jag tog den. Jag ringade snabbt upp Ian.

- Jaa? Sa han.

- Hej! Det är Becca!

- Hej?

- Jag undrar bara om du skulle vilja gå med mej på café, för jag får inte gå själv, och de andra är upptagna, kan du?

- Ööö, okej, visst lilla prinsessa, jag hämtar dej om tio minuter. Jag la på och gav Liam telefonen.

- Tack, men vi kan gå med dej om du vill..?

- Vet du? Kärleken är det bästa som finns! Sa jag och gick därifrån. Mn jag visste att alla i huset log efter mej, de visst hur jag uppförde mej när jag var kär, eller vad man nu ska säga.

- Är du redo? Frågade Ian när han kom, han bugade djupt och flinade.

- Dumhuvud, sa jag glatt och kramade honom. Han blev lite förvånad, det märkte jag, men han spelade ändå med.

- Kom nu! Sa jag och började gå. Problemt var att jag landade på min skadade fot. Jag föll ner oot marken och stönade av smärta. Ian hjälpte mej upp.

- Hur gick det? Frågade han och smekte mitt hår.

- Bra tack, sa jag och reste mej hastigt upp.

Ja... hur ska det gå på deras "dejt"?

PS. Tänk detta som en manga serie ritad av Ken Akamastu! (Love Hina skaparen)

Snyggt va? DS.

Jag såg bara de kristallklara vattnet omkring mej nu, allt var så vackert och fridfullt trotrs smärtan i benet, som nu hade spridit sej över kroppen också. Jag tittade ner och såg att maneten hade snott sina tentaklar över mitt högra ben och midjan upp till bröstkorgen. Jag försökte skrika, men det gick inte, det började mörkna för mej, mina lungar värckte av luftbrist, såhär skulle jag dö, ensam och dödad av en jäkla manet...

Ur Ians perspektiv (bara nån rad)

Jag såg hur hon sjönk, först visste jag inte vad jag skulle göra, varför kunde ingen annan lika "trevilg" som hon göra det? Sedan kände jag hur bejäret efter henne brännde i mej, jag kastade mej ner i vattnet för att rädda Becca.

Becca

När jag inte orkade mer kände jag starka armar kring mej, de drog mej mot ytan. Jag såg genom flimret att det var en man, han drog bort maneten, trots att den brännde honom, han kastade den utanför badområdet och drog mej sedan mot stranden.

- T-tack... flämtade jag. Sedan svartnade allt.

När jag vaknade igen låg jag på en säng, bredvid mej satt... Ian!?

- He... började jag med darrande röst. Han la handen på in panna.

- Det är bäst att du är tyst nu, sa han lugnt och smekte min kind.

- Vad hände? frågade jag.

- En manet drev in och klängde sej fast vid dej, den gjodre att du fic kramp, om jag inte sett dej hade du dött, sa Ian enkelt.

- Ååh, var det du som...räddade mej? frågade jag. Han nickade. Han följde mitt kindbens konturer med pekfingert.

- Ja, för du är så vacker,

- Bara därför?

- Nej, han log och reste sej upp.

- Hon har vaknat! Sa han till någon i rummet intill. I näsat sekund kom Lee och Jessica in springade.

- Oh my gash hur mår du!? Ropade Lee.

- Bra, fast det gör ont som faan i mitt ben, jävla idioter, tur att Ian var i närheten.

- Mm, jätte bra... sa Lee tyst. Jag började skratta och Ian också.

Har Ian och Becca kommit tillräckligt långt för att de ska falla för varandra? Cheka näsat del frö att veta!

Jag gick ensam på stan nästa dag. Det behövde jag. Jag träffade massor av gammla klasskamrater. Till exempel, John, Dunise, Mina, Hannah, David, Casper och Ellie. När jag satt på ett ute café såg jag Ian gående utanför. Jag vinkade och knackade på glaset. Han såg förvånad ut men kom ändå in.

- Jaha? sa han och satte sej mitt emot mej.

- Jag vill bara be om ursäkt för igår, sa jag.

- Det är lugnt,

- Och så ville jag ge dej det här, sa jag och räckte pappret med låttexten. Han läste sanbbt.

- Okej?

- Vad tycker du?

- Vem handlar den om?

- L-Lusian... sa jag tyst.

- Ditt ex... eh jag menar "kille" sa han. Jag nickade.

- Bra, sa han, kort och trött, sen reste han sej för att gå.

- Em... sa jag. Han ignorerade mej bara. Var han stött för det som hände igår? Jag suckade djupt och sjönk ner på stolen.

- När livet sviker är det bra att vara två... två, två, TVÅ!? Sa jag. Just det, vem pratar man om sina problem med? Jo sin bästis, eller bästisar i mitt fall.

Jag sprang hem och ryckte upp dörren.

- Hallå!? Ropade jag. Ingen svarade. Jag gick in i köket och såg en lapp på bordet.

"Vi stack iväg en sväng, kommer snart!" jag suckde igen.

Jag gick upp på rummet och drog på mej min bikini och en handduk. Sen gick jag ner till stranden. Jag kastade mej i vågorna och simmade omkring ett tag. Plötsligt kände jag en brännande smärta i ena benet. Fört trodde jag att det var kramp, men sen insåg jag att det var en brännmanet. Överallt omkring mej såg jag lyckligt ovetetande människor, jag försökte skrika men jag hade blibit förlamad, jag sjönk, nej, jag fick inte dö, inte såhär, nej... varför just jag?

Det började flimra för ögonen. Jag såg Lusians aniskte framför mej, Nu kommer jag, tänkte jag.

Adjö, förlåt syster, och mina vänner, förlåt... Ian.

Är detta slutet för Becca? Mer i nästa del av I Love You!

- Ian?

- Nej,

- Äh, sluta, jag vet att det är du! Sa jag stött.

- Nej, det är Damon, man hörde på hans röst att han flinade. Jag tog bort hans händer.

- Jag har e kille, sa jag lugnt.

- Jag bryr mej inte,

- Lämna mej ifred,

- Jag hörde att din pojkvän är död, sa Ian oskuldslöst.

- VAD FAN IAN! DRA! DRA, JAG HATAR DEJ! Skrek jag.

- Ta det lungt idiot, sa han.

- Neej, för fan dra din JÄVLA idiot! Grät jag.

- Lugna ner dej,

- ALIDRG! Han satte sej bredvid mej. Jag hade gömt anisktet i händerna.

- Becca...

- STICK! Fräste jag i hans aniskte. Han reste sej hastigt upp.

- Okej, sa han och gick utifrån mitt rum. Jag började gråta igen. Lite senare satt jag i sängen och skrev en liten låttext;

- Dissade du honom igen? Fyfan Becca, du är bara för skön, sa Liam när jag berättat vad som hänt vid poolen.

- Ja, du skulle sätt hans ansikte! Sa jag.

VÄNTA!? Ni har ju inte hört om Beccas mörka förflutna! Läs så vet ni sen;

Beccas pojkvän Lusian dog för tre år sen men hon har inte kommit över det. Hon ser det som om de fortfarande var ett par. Om hon skulle vara otrogen skulle hon känna sej hemsk och elak mot Lusian.

TILLBAKA I STORYN

- Är du fortfarande ledsen över Lusian? Frågade Liam tyst. Jag nickade.

- Otrogen tänker jag aldrig vara! sa jag. Liam nickade.

Nästa dag kände jag mej hängig, allt verkade grått och trist.

- Jag känner mej dålig idag... sa jag till Lee. Hon  nickade och bäddade ner mej. Sen kom hon upp med frukost.

- Tack Lee, sa jag och kramade henne hårt.

- Varsågod! Sa hon glatt och gick sen ner i köket. Jag tog upp min MP3-spelare och satte på "Maria-Therese", den kom från Sverige, och jag älskade den.

- En gullviva jag plockar av kärlek till, dina gula lockar och om du vill, ska jag plocka många fler, jag ska plocka alla blommor som sen ska ges, till den vackraste flickan vår jord kan ses, MARIAAAAA, THERESEEEEEE! Sjöng jag.

- Håll tyst Becca! Ropade Jessica från undervåningen.

- Idiot! Skrek jag tillbaks.

- Gissa vem? Sa någon och la händerna över mina ögon.

Vem är det nu då???? NÄSTA DEL ALLDELES SNART

I denna novell är;

 Lee

 Jessica

 Ian Somerhalder

 Liam

 Becca (huvudperson)

Nu Börjar Denna Historia!

Jag hade packat i flera dagar och äntligen skulle jag åka. Jag skulle till Liam och hans flickvän Lee med min syster/bästis Jessica. Vi hade känt varnadra i tio år men jag o Jessica flyttade från L.A. för fem år sen, och sen bodde vi i O.C Äntligen skulle vi allihop träffas igen.

- Har ni allt nu? Frågade mamma. Vi nickade, och mamma kysste oss adjö. Vi hoppade på planet kvart över åtta på morgonen och jag satte genast på Apologize, jag älskade Timbaland.

- Becca hallå? Vi ska av! Det var Jessica. Jag måste ha somnat.

- Öööö, okej, tack Jess! Sa jag och reste mej upp. Vi gick av och på flygplatsen stod Liam och Lee. Jag kastade mej om halsen på Liam och sen om Lee. Vi kramades och pratade alla fyra.

- Ååh, vad jag saknat er två! Sa Liam och rufsade om mitt hår.

- Desamma sötnos! Sa jag och kramade honom igen.

- Hö, han är tyvärr upptagen, skrattade Lee. När vi kom fram till deras bli stod en helt okänd kille lutad mot den.

- Oväntad och ovälkommen som vanligt Ian, sa Liam och dunkade killen i ryggen.

- Hej tjejer, nya här? Frågade Killen Ian. Han log hemilghetsfullt och lutade sej frarmåt mot oss.

- N-nej, vi bodde här innan, sa jag stelt.

- jag borde väl hålla reda på om några så vackra flickor bott här...

- Azzå häll käften, jag har en pojkvän om du ursäktar! Sa jag och satte mej i bilen.

När Liam börjat köra kunde ingen hålla sej för skratt.

- Fyfan vilken JÄKLA dissining! Sa Lee och tårkade skratttårana.

- Det menar du inte! Sa jag och  vred mej av skratt.

- Nu kommer han inte ge upp förän du är kär i honom, sa Liam retsamt.

- Har du en kille Becca? Frågade Lee.

- Japp, Snoop Dogg, Alla började skratt igen.

- Du är bara för grym Becca! Frustade Liam och jag lutade mej mot Jessica för att inte ramla ur bilen av skratt. Jessica fnittrade också och vi kunde inte sluta.

Liams och Lees hus är nog ett av det snyggaste jag sett. Nog för att vårat är stort i O.C men ändå.

- Wow, här är det snyggare än någonsin! Sa jag imponerat.

- Det kan man verkligen säga! Sa Jess. Vi fick varsitt rum och det var större än jag hade hemma. När jag packat upp byte jag om till bikin och kastade mej i vattnet. När jag kom upp till vattenytan stod Ian där.

- vad fan vill du?

- Du dyker snyggt, sa han och satte sej med sitt ansikte tätt intill mitt.

- Seriöst är du trög? Hörde inte vad jag sa förut?

- Jodå, men jag är inte särsklit lydig av mej...

- Att leva ditt liv kan fan inte vara lätt, vara avundsjuk på bruden som är mera man än dej, sluta nu stötta på mej, annars ångrar du dej nog när ditt pannben är spräckt, jag är fan ingen ängel fallen från skyn, sa jag och hävde mej upp på kanten och gick därifrån. Jag började fnissa när jag kommit en bit därfrån. Inte lite dissad. Tänkte jag och skrattade till.

Skulle inte ni falla för självaste Ian? Aaa, den här tjejen är inte lite självsäker!