Det var länge sedan jag haft ett jobb. Inte sedan Becca dog, har jag haft orken att arbeta med skådespeleri igen. Efter att Becca dog väntade jag en månad och sedan försökte jag ta livet igen. Jag vadade ut i vatten och väntade på att hajarna skulle komma och ta mej. Men dem kom aldrig. Där stod jag och frös men ingen haj kom. Jag grät floder som rann ut vattnet och blandades med fiskarna. Jag så ledsen. Jag skulle stå där tills jag dog, tills mina ben ruttnade och jag föll i vattnet. För att dö. Men, det hände inte. Min vän kom. Lee såg mig från sitt fönster och sprang ut i vattnet, för rädda mig!

"Gör det inte!! Det hade inte BEcca velat!!" skrek hon. Hon hade rätt. Jag kunde döda mig själv för att BEcca skulle bli förtvivlad. Ävne om hon var död. Jag hörde Beccas ord i mitt huvud... "JAG ÄR INGEN ÄNGEL... JAG DISSAR DEJ NU." 

Hon hade blivit besviken om jag gjorde det. Hon hade blivit arg och slagit mig... hon var allt en livlig tjej. Sedan kom dem jälva hajarna! 

Nu, Becca för tre år sedan. JAg har levt i en liten lägenhet i Utah och inte pratat med någon. Men mina pengar började ta slut och jag behövde nya pengar för leva. Jag behövde köpa mat till min patetiska mun. Dumt. 

Så jag tog ett jobb jag hittade på  Craigslist. Det var en man som sökte "skådespelar-hjälp". Han hette Putte. Han hette nåt konstigt i efternman... Albatros eller nåt. Men jag behövde jobbet även om han verkade som en ensam loser. Ingen ville anställa mig längre, för de var sura för jag varit borta så länge. Men de fattade inget!! Becca var DÖD.

"VAFAN VARFÖR??!?!" skrek jag från mitt fönster. Jag sakande Becca. Jag såg henne i månen. Varför var hon inte här?!

Nästa dag skulle jag åka till mitt nya jobb. Jag satte på mig en svart jacka och blå jeans och kammade mitt hår. Sedan jag tog mina visitkort, så att om han frågade så kunde bevisa att jag var Ian Somerhalder! 

Han skulle komma. Han visste inte att det var jag. När han tackade ja, visste han inte att det var jag... enda sedan jag träffade honom på sjukhuset, har jag haft en dragning till honom. Jag minns dem käkbänen, den där doften, de där ögonen... Hur bra han skulle se ut i mitt hus. Så fort jag såg honom ville jag krama honom, inandas hans läder doft och känna på hans mjuka hud. 

Jag såg i spegeln. Jag var inte en vacker man. Med mina tre gråa hårstårn, mina svullna öron, min väldiga kran... Jag öskade att jag kunde se ut som en gresik gud, typ Apollo. Då skulle Ian nog gilla mig.

"Gaska upp dig, Doktor Putte Ossotro!" sa jag till min spegelbild. Jag ska träffa Ian... mitt livskärlek... 

Johanna var iingenting i jämförelse med honom. Henne hade jag lämnat bara tre veckor efter att den d'r värdelösa Becca dött... JOhanna tog mina döttrar. Jag behövde inte bry mig om dem. Även om det var deras förtjänst att jag fick reda på Ian. Ian.... vackra Ian. Han skulle bli min. Att han tog jobbet! Det var sjukt. 

Jag gick ned till köket. Där gjorde jag i ornding en kopp kaffe. Jag satte mig vid bordet och drack. Kaffet smakade bittert. Bittert som min själv, tänkte jag. Längtangsfullt såg jag genom fönstret på de vackra träden. Aldrig förut hade jag uppskattat mindre saker i livet, som träd, fåglar, solen... Nu, när kärleken var i mitt liv var det hela annorlunda. Plötsligt var jag stärkt av de mest obefintliga saker i min vardag. Ians ansikte, hans röst...

De senaste tre åren hade jag bevakat honom. Att vara en framgångsrik läkare hade sina fördelar. Folk gjorde mig gärna tjänster. Mitt folk hade ögon på Ian dygnet runt. När han försökte ta livet av sig, då förseglade vi badområdet så inga hajar kunde tränga sig igenom. Egentligen borde Ian tacka mig! Jag hade räddat hans liv. Han var dum och tyngd av sorger, han tänkte inte klart. Min kärlek för honom var äkta. 

Det var för övrigt synd att Ian bytt sitt namn. Han insisterade på att bli kallad "Ian Somerhalder". VArför han inte vill bli känd som "Damon Salvatore" var underligt. När jag uttalde hans namn första gången... äntligen visste jag vad Guds namn var. Mr Salvatore....

Som tur var, fanns det inga poliser ute morgonen jag reste från Utah. Putte Albatros bodde i bergen i Minnesota. Det var en mycket lång resa, men vad gjorde man inte för $54? Jag hade lämnat mitt hus alldeles för sent och nu körde jag med gasen i botten, hela vägen. 

Jag kände hur hungern brännde. Det hade gått nästan tre dagar sedan jag ätit. Min frys hade stått tom sedan mina sista pengar spenderas på mitt Spotify-premium. Om jag varit en rik man, en man rik av lycka och värme... då hade inte pengar spelat någon roll. Om Becca fortfarande levt hade jag kunnat arbeta som diskpojke. Det hade inte spelat någon roll så länge hon stått vid min sida. Men det gick inte, för hon var död. 

När jag äntligen bromsade utanför Alabtros hus var jag utmattad av både hunger och trötthet. Bilturen hade tagit åtta timmar. Mina ögon och fingrar värkte. Förhoppingsvis är han god nog och bjuder mig på mat, tänkte jag och hoppade ur bilen. Klockan var 14:03 och himmlen var fortfarande ljust. Jag hade hört att det blev mörkt tidigare i de nordligare delarna av USA. Jag joggade upp för verandatrappen och klev fram till ytterdörren. Dörren öppnades innan jag hunnit ringa på. 

Framför mig stod nu en medellång man; skallig och bärandes en slokig, vit rock. Han log. Det var något bekant om honom, men jag kunde inte sätta fingret på det. 

"Hej, är du Putte Alabtros?" sa jag och sträckte försiktigt fram handen. Mannens ansiktsuttryck stelande. 

"Ossotro." sa han. 

"Va?" 

"OSSOTRO!" ropade han och tog tag i min hand. Jag spratt till vid hans agressiva ton och hans fasta, men kladdiga grepp. Någonting om honom påminde om Becca... om det var hans hårda ton eller ögonen kunde jag inte avgöra.

"Jag är ledsen, jag heter-"
"Jag vet vem du är, Mr. Salvatore."

Jag rynkade pannan. "Mitt namn-"

"Jag tycker det är dumma fasoner att du inte vill bli kallad för dit riktiga namn, Mr. Salvatore."

Mannen såg så vänlig ut att jag inte kunde rätta honom. Hur mycket kunde det göra om han kallade mig Salvatore?

Mr. Salvatore verkade tycka om att jag använda hans riktiga namn! Han log och skakade min hand. Hans hud var precis så mjuk som jag föreställt mig. Jag steg åt sidan.

"Kom in, min ödmjukaste." sa jag. Ian nickade och klev in. 

"Vänta!" ropade jag då och stigit över trösklen. "DU MÅSTE TA AV DEJ SKORNA!" 

Han såg frågade på mig. Men sedan ryckte han på axlarna och trampade av sig skorna. Han gick ut till köket. Kvickt skopade jag upp skorna och gömde dem i en gardrob. Han skulle inte kunna gå utan sina skor.....

Ja......... vad händer nu då?? Vem är denna "Dr. Ossotro":..??? ;))

Sophie Wendler är sjutton och bor med sin storasyster Jamie, 25, i Mystic Falls, de har just flyttat dit och Sophie hatar det, hon önskar att de ska flytta tillbaka till San Fransisco där alla hennes kompisar bor.

Det tycker hon tills hon träffar Stefan Salvatore som visar sig vara en från Jamies förflutna, och det leder tillslut till Stefans mystiska bror Damon Salvatore som förändrar hela Sophies värld.

INFORMATION OM KARAKTÄRRERNA:

Sophie

Namn: Sophie Hannah Wendler

Ålder: 17 år

Intressen: Rida, gymnastik och yoga

Familj: Storasyster, mamma, pappa, fem småbröder och två småsystrar

Bakgrund: Hennes mamma och pappa hade så många barn att de inte fick plats så de bad Sophies storasyster Jamie att ta hand om dem båda själv och då flyttade de till Karlifonien med Jamies pojkvän Adam när de gjorde slut hyrde Jamie och Sophie en lägenhet i Mystic Falls, det var för några veckor sedan och nu ska Sophie börja på Mystic High, hon var 11 när de flyttade till Karlifonien.

Jamie

Namn: Jamila (Jamie) Avery Wendler

Ålder: 25 år

Intressen: Gymnastik och yoga

Familj: Lillasyster, mamma, pappa, fem småbröder och två småsystrar

Bakgrund: Hennes föräldrar hade så många barn att de bad henne ta hand om sig själv och henens lillasyster Sophie.

OCH LITE INFO OM DAMON, STEFAN OCH ELENA SOM KOMMER VARA MED I NOVELLEN:

Elena

Namn: Elena Gilbert

Ålder: 17 år

Intressen: Kompsiar och sin pojkvän Stefan

Familj: Föremyndare Jenna, kusin Jeremy, mamma och pappa

Bakgrund: Hennes föräldrar dog i en bilolycka sedan visade det sig att det inte var Elenas riktiga föräldrar men det hade Elena aldrig fått veta, men hennes "pappas" bror John var hennes riktiga pappa och det gör hennes föredetta bror till hennes kusin, medan hennes föremyndare Jenna som var Elenas "mammas" syster inte har någon relation till henne alls men Elena räknar henne som en familjemedlem ändå eftersom hon har "varit" det så länge nu.

Damon

Namn: Damon Salvatore

Ålder: 169 år

Familj: Lillebror Stefan

Bakgrund: Han föddes 1840 och sedan 1864 blev han vampyr, förvandlad av Katherine Pierce, hans bror blev det samtidigt och efter som det var Stefan som "fullgjorde" Damons förvandling trots att han inte ville så Damon svor att hämnas på sin bror.

Stefan

Namn: Stefan Salvatore

Ålder: 162 år

Familj: Storebror Damon

Bakgrund: Han föddes 1847 och sedan 1864 blev han vampyr, förvandlad av Katherine Pierce, hans bror blev det samtidigt och Stefan förvandlade honom efter som han behövde sin bror trots att Damon svor att hämnas så skulle de inte stå ut med tanken att ha dödat den andre.

Jag satt i soffan och skakade av sköld. Trots att jag hade nya kläder, massor av flitar och satt mitt emellan Vickie och Jennie.

Tillslut somnade jag.

Jag såg Ian framför mig. Han log mot mig.

- Hej, sa han och kramade mig.

- Hej, sa jag glatt.

- Beredd på att göra något? Frågade han.

- Ja! Sa jag.

- Vad sägs om att följa med mig till mitt hem i himlen? Frågade Ian.

- Ja! Sa jag och log.

Han visade mig till ett stort vitt hus. Han visade runt mig i huset.

- Och här är min vän, Taylor, sa Ian och pekade på en snygg tjej som satt i soffan.

- Vän? Sa jag.

 Taylor

- Japp, visst är hon bedårande? Sa Ian och skrattade.

Jag satte mig upp med ett ryck. Vickie och Jennie sov.

- En dröm... mummlade jag och lutade mig tillbaka igen.

Jag reste mig upp och gick ut till altanen, jag kollade ut över vattnet och månen som hängde där på himlen.

Jag gled ner för väggen och lutade mig mot den.

- Ian, om du hör mig, så jag hoppas att du har det bra men... inte för bra utan mig, jag älskar dig, Trixie. Viskade jag och slöt ögonen.

Jag måste ha somnat för när jag öppnade ögonen var det morgon.

Jag var lugn, helt utvilad, inte ledsen och försnärjd i känslor som jag vart på sistone.

Jag gick och klädde på mig, sedan väckte jag de andra.

- Vickie! Jennie! Vi ska faktiskt shoppa nu! Kom igen! Sa jag och ryckte av dem deras flitar.

- Em... okej? Skrattade Jennie. Vickie log stort. Jag var tillbaks.

Vi gick in på Forever 21, Juciy, Chanel o.s.v

Vi hade det jättekul, fikade och allt. Jag glömade min sorg och allt. 

Hej hej! Skulle ni kunna komentera så är ni snälla?

CUTE!

OMG he's so awsome!!

Okej, kommentera!!! eller fråga frågor??

AWSOME!!

//Lexi

PS. Uppdatering under detta!!

Läs inlägget under innan du börjar läsa! :)

Jag sprang ner till den almäna stranden, ut på klipporna och sedan stod jag där, längts ut på en klippudde. Jag blundade, bilder flimarde förbi, Ians ansikte...

- Trixie! Ropade Gabe bakom mig. Jag skulle precis hoppa innan han tog tag i mig bakifrån och höll om mig.

- Snälla... viskade jag med ögonen till bredden fyllda med tårar.

- Du får inte dö! Sa han.

- Snälla... s-släpp mig, grät jag och sjönk ner. Gabe satte sig bredvid mig.

- Det är inte över, sa han.

- Jo, allting är över, fattar du vad jag har gjort eller?! Sa jag och torkade tårarna som börjat rinna.

- Vi klarar det, han skulle inte vilja att du dog, sa Gabe.

- Rädslan att säga hans namn hjälper mig inte, sa jag trumpet. Gabe skrattade hest.

- Jag älskar dej, sa han. Jag reste mig hastigt.

- N-nej... det får du inte! Sa jag.

- Förlåt... sa Gabe och reste sig för att hjälpa mig till huset. Jag vevade med armarna av rädsla att han skulle röra mig.

Jag tappade balnsen och föll ner i vattnet.

- TRIXIE! Skrek Gabe.

Jag sjönk långsamt genom det svarta vattnet.

- Ian? Sa jag. Vatten åkte in i lungorna och det kändes som jag skulle sprängas.

Jag såg Ian framför mig. Han sträckte ut handen. Han lyste i ett gult varmt sken.

- Följ med mig, sa han. Tiden stannade upp. Jag tittade på honom. Och vände på huvudet precis i tid för att se Jennie, Vickie och Gabe stå i ett lika inbjudande gult sken som Ian.

- Följ med oss, sa Jennie och la huvudet på sne.

- Va? Sa jag. Plötsligt kunde jag andas igen.

- Gör ditt val, men kom ihåg, du kan aldrig välja den andra sedan, sa Vickie.

Jag tittade längtansfullt på Ian. Så mysigt och kul vi hade haft det, underbart. Men han var död, jag skulle också vara det om jag valde honom.

Jag tittade på mina vänner, det log stort.

Jag skulle kunna fortsätta leva, med dem. I sorg, men ändå i lycka.

- Jag är ledsen, sa jag och gick fram till Ian.

- Jag älskar dig, sa jag.

- Jag älskar dig, sa han.

- Hedjå, sa jag till honom.

- Hejdå, sa han till mig och jag vände mig om. Jag tog Vickies hand, i samma stund som jag gjorde det, försvann Ian och de andra, jag kunde inte andas igen, jag sjönk längre, trots mina hysteriska simtag kom jag ingen stans. Rädslan grepp tag i mig, jag skulle dö, jag var livrädd... vad skulle hända med mig?

Ett par armar tog tag i mig och började dra mig uppåt. Tillslut kom jag upp till ytan.

Jag drog efter andan och jag frös så att jag skakade.

- Tack, flämtade jag.

- Ingen orsak, sa Gabe. Det var han som räddat mig.

Hej kära läsare!<3

Jag e ledsen men jag är sååå ivrig på att skriva en Damon story!!!

Ni kan inte fatta hur mycket jag älskar honom!!

Så nästa "When I See Your Face" del blir den sista! FÖRLÅT!!

Hoppas ni blir nöjda med Damon storyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! För jag kommer antagligen skriva fel hehe, men kommentera om ni vill ha en Ian stroy som blir det de!!

Ha dett bra!

/Lexi

Jag somnade i Ians famn den kvällen, när jag vaknade hade han bärt upp mej och lagt mej i min sida av sängen. Han låg mitt emot mej och sov, jag hade vaknat och tittade upp i taket. Ian mumlade någonting i sömnen och jag la handen på hans axel. Jag smög mej in i hans famn, han höll automatiskt om mej. Jag suckade lyckligt, plötsligt kände jag begäret, inte bra, jag drog mej ur hans armar och gick fram till skåpet, sedan tog jag ur burken och skulle just ställa tillbaka den när Ian sa;

- Vad var det?

- Godis, sa jag snabbt. Han gick också fram till skåpet och tog fram burken.

- Drogar du?! Skrek han.

- N-nej... bara ibland... skrek jag tillbaka.

- Men varför!??! fräste han.

- Det stärker mej, och kolla! Det här stärker mej med! Fräste jag och visade såret på min vad, och alla andra små sår som jag skurit upp.

- VAD I HELVETE..? Hur fan dum i huvudet får man vara! IDIOT! Skrek Ian.

- Idiot kan du va själv! Ylade jag.

- Använd inte den där tonen till mej! Vrålade Ian.

- Vilken ton, din fisk! Fräste jag.

- Den där tonen sopm du använder nu!

- Jag får använda vilken ton jag vill i mitt eget hus! Morrade jag.

- DITT eget hus?!

- Ja just mitt eget hus, det var JAG som köpte det! Skrek jag. Ian sprang fram till mej och höll om mej.

- Förlåt, viskade han.

- Det är lugnt, grät jag, sedan slet jag mej loss och sprang ner till privatstranden. Han sprang efter. Jag kastade mej ut i vattnet.

- NEJ! Ropade Ian, han tog tag i min arm, och höll mej i sina armar, sedan tog plötlsigt stömmen honom.

- IAAAAAN! Skrek jag och försökte håll honom kvar, det var lön löst, Ian var borta, jag sjönk ner i vågorna.

Ett par händer drog upp mej, tog mej till stranden, Jennie!

- VAd gör du? Jag vill till honom, släpp mej... skrek jag.

- Men vad gör du idiot?! Fräste Jennie.

- Ian... snyftade jag, Jennie strök mej över håret, sedan hjälpte hon mej till huset, jag bara grät och grät.

TRE DAGAR SENARE

Jag, Vickie och Jennie satt i soffan hemma hoss mej, igår hade Vickie kommit, innan hade hon inte haft chansen, jag hade saknat henne.

- Jag vill inte leva, stönade jag och tog ett chips ifrån skålarna på bordet.

- Säg inte så, sa Vickie. Jag torkade tårarna som brännade i ögonen.

- Allt är mitt fel att Ian dog, det var jag som... viskade jag.

- Lugn, sa Jennie. Jag orkade ärligt talat inte med mej själv längre, jag gick upp på mitt rum och tog en penna och mitt älskade block. Sedan började jag skriva;

Jag vet mycket väl att allting kommer lösa sej, men ena halvan av mej är borta, hur ska man kunna leva med ett halvt hjärta? Ska man dö? Jag önskar att jag såg dej igen, att dina armar var omrking mej, sista gången vi var i huset, du bråkade vi, varför föll allting så fel? Jag saknar dej, kom till mej, snälla...

I know very well that everything will resolve herself, but one half of me is gone, how will you be able to live with half a heart? Should I die? I wish I could see you again, your arms were omrking me, last time we were in the house, you are teasing us, why everything seemed so wrong? I miss you, come to me, please ...

- TRIXIE! Ropade någon från undervåningen, jag hoppade upp från sängen och sprang ner för trapporna, sedan kastade jag mej i Gabe famn. (han som var Vickies, Lissies och Trixies barndoms kärlek, uttals Gejb). 

- Gabe... viskade jag. Han strök mej över över håret, jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.

- Jag hörde vad som hände... sa han och satte sej mitt emot mej på govlet. Jag nickade.

- Vad händer nu? Frågade jag honom.

- Jag önskar att du blir lycklig, sa han och kramade mej.

 Gabe

- Tack, sa jag och strök undan hans lugg.

- Trix... viskade han och lutade sej närmare, jag knuffade bort honom.

- Förlåt! Grät jag och sprang ut ifrån huset.

Hur kommer det gå??????

KOMMENTERA SNÄLLA!!

(lyssna medan då läser)

Ian

Jag hade just vaknat. Jag hörde det där klingade ljudet som hade väckt mej igår. Jag kastade mej mot badrummet. Där låg hon...igen! Blodet rann den här gången från den andra armen. Det stod "Perfect" i den...

- Trixie! Suckade jag och hjälpte henne ur badet.

- Förlåt, stammade hon.

- Åh.... suckade jag och satte på henne en morgonrock.

- Jag kan inte sluta... suckade hon. Jag log svagt. Om hon fortsatte så här skulle hon ta livet av sej. Jag orkade inte mer...

Trixie

Jag gick fram till skåpet i mitt rum, där jag hade min djupaste hemlighet... den skulle behövas, jag tog ut burken och tog en, sedan gick jag ut och tände en cigarett. Jennie vinkade från fönstret, jag vinkade tillbaka... varför skulle alla vara så lyckliga? Jag var INTE lycklig, inte Vickie heller, hon skulle säkert göra något lika dumt som jag höll på med... men inte dummare, jag gjorde näst intill förbjudna saker...

- Trix! Jag har mat till dej! Ropade Ian.

- Okej! Ropade jag och släckte ciggen, sedan tog jag en till från burken, efter det gick jag till mitt rum och satte in burken igen. Jag granskade den en stund, sedan tog fram kniven och skar mej lite ovanför fotknölen, jag torkade upp blodet, det förtjänade jag, jag tog med mej kniven ner.

- Trix, varför tar du så lång tid på dej? Frågade Ian.

- Jag är faktiskt tjej! Sa jag. Han skrattade. Sedan tittade han strängt på mej.

- Sluta röka! sa han.

- Va? Sa jag oskydigt.

- Jag vet att du röker, sa han.

- Jag vill röka, sa jag.

- Visst, men sluta med det!

- Knappast!

- Du drogar i alla fall inte, suckade han.

- Nej... sa jag, shit, det här hände inte...

Ian

- Ska jag ringa Pink eller inte? Frågade jag.

- Ja! Henskt gärna! Sa Trixie och log.

- Bra, sa jag och rufsade till henne i håret. Lite senare ringde det på dörren. Utanför stod Alecia (Pink).

- Hej! Sa hon.

- Hej! Sa jag.

- Hej! Ropade Trixier från köket. Alecia gick in. När hon såg såren på Trix armar stelnade hon till.

- Vad har du gjort? Frågade hon.

- Hon har gått och blivit EMO. sa jag.

- Ha ha, sa Trixie ironiskt.

- Gör dej klar så drar vi till studion, jag vill se vad du kan! Sa Alecia till  Trixie, som nickade ivrigt.

Trixie

Jag stirrade på Pink, eller borde jag kalla henne Alecia? Eller Ms Moore? Jag visste inte.

- Vad ska jag kalla dej? Frågade jag.

- Säg Alecia! Sa Pink och log.

- Okej! Sa jag och hoppade upp och ner. Alecia skrattade sedan åkte vi till studion.

- Vi börjar med en enkel låt, som "Halleluja, kan du den? Sa Alecia.

- Ja, den av Jeff Buckly? Sa jag.

- Ja, sa hon. Jag gick in i båset och satte på mej hörlurarna;

(lyssna, låtsas inte om pratet i början!!)

När jag var klar klappade Alecia i händerna.

- Bra! Ropade hon och jag skrattade. Sedan skulle jag få spela en egen låt. Den hade jag skrivit när jag var 17 år, jag var riktigt nöjd...

(låtsas inte om alla instrumet bara gitarren)

- Underbart! Ropade Alecia.

- Tack! Sa jag och log mot henne. När jag kom hem med Alecia satt Ian i TV soffan. Jag satte på "Monster" med Lady Gaga så högt att Ian hoppade en meter upp i luften.

- Vad gör du?! Fräste han.

- Lyssnar på en låt som passar dej, sa jag.

- Varför skulle den passa mej? Muttrade han.

- Vampyrer är väl monster? Frågade jag. Och började skrattade.

- Det var inte kul, sa han och lyfte upp mej.  

- Jo det var det, sa jag och han kastade ner mej på soffan.

- Vi ses imorgon, sa Alecia till mej.

- Okej! Sa jag och så gick hon. Jag och Ian satte oss i soffan och kollade på tusen tråkiga program som jag inte brydde mej om.

- Kan vi inte se om det är något på film kanalen? Frågade jag.

- Visst, sa han och byte kanal.

- Den vill jag se! Ropade jag och pekade på skärmen.

- Monster VS Ailens? Frågade han.

- Ja! Den ska vara jätte bra! Sa jag.

- Okej då, sa han.

Vad var det för något i burken? Ja... det får vi snart se....